EMAKS BETRAKTELSER 533/Filmerna var bättre förr!
Man är mäkta förvånad varför Kodak skulle ändra på sin gamla fina Tri-X 5063? När jag sitter och studerar dessa välgraderade negativ som är tagna med den filmen före 2003, då man gjorde någon anpassning till modernare tillverkningsteknik (förmodligen mindre silverhalt och inblandning av T-korn), så blir man bara mer och mer förbannad. Filmen hade en jättefin exponeringstolerans och jag hade en jättefin framkallare till den, Ilfords ID11+, alltå inte vanlig ID11 utan den med ett + efter. Det var ett spanskt laboratorium som analyserade innehållet i den och kom fram till att man bytt ut metolen mot fenidon i en koncentration av 0,3 g/liter. Nu finns tyvärr inte den framkallaren heller att få tag på, men är man händig och har ingredienserna så kan man blanda själv. Bilden är från Rävkullen i Bökevara, fotograferad med Kodak 5063 (den traditionella och bästa Tri-X:en) framkallad i ID11+. Såna resultat har jag svårt att få fram med dagens Tri-X i småbild.
Sen har vi Agfas otroligt finkorniga filmer. Deras Agfapan APX25 var oslagbar, inte bara enligt mig utan betydligt mera välrenommerade fotografer. I princip kornlös framkallad i vanlig D76. Detta är nog den enda filmen som mitt dyra focuskop från Peak inte förmår att visa kornet på, när jag ska ställa in skärpan i förstoringsapparaten på avsmaskningsramen. T.om bilder som jag tagit med Technical Pan är lättare att ställa skärpan med. Agfas diafilmer, Agfachrome 50 och 100 RS, var också otroligt finkorniga skapelser. Ikväll roade jag mig med att digitalisera ett småbildsdia från Tuijaskogen på Norra Öland. Den som inte finns mer därför att Gudrun tog i princip hela skogen med sig i januari 2005. Men lyckligtvis har jag en del bilder tagna där innan den blåste ner, bl.a denna från 1991 som jag hittade nu, tagen med Agfachrome 100RS. Jag gjorde om den till svartvitt och lade på en varm ton. Det tekniska resultatet talar för sig själv tycker jag. Filmen var fantastiskt finkornig.
//
Mvh/Gunte..
- hakw