Emaks betraktelser 98/Två nya bilder direkt från mörkrummet...

Tjörnarp - mars 2012.
Lith print 30x40 cm.
Papper: Kentmere Art Classic.
Framkallare: Fotospeed LD-20 1+15/1+15.
Ingen toning.




Mariefred - juli 2012.
Lith print 20x25 cm.
Papper: Fomabrom Variant 111.
Framkallare: Fotospeed LD-20 1+15/1+15.
Ingen toning.

Emaks betraktelser 97/ Svartvitt har egentligen alltid varit färg.

Det  var när den digitala eran kom, som man började göra svartvitt till rent svartvitt, när man via datorn och de fina bildprogrammen fick möjlighet att göra filerna helt neutralt svartvita. Sen är det en annan sak om de bilder man skriver/printar ut från filerna blir rent neutralt svartvita eller ej, för inte så sällan brukar man ju klaga på olika färgstick i utskrifter och printar från dessa neutrala svartvitfiler. Även bildskärmar varierar som bekant en hel del vad gäller det.  Men förr, när mörkrummet regerade på den svartvita banan, gav olika typer av fotopapper och framkallare olika färgnyanser i svärtan. Inget hade egentligen en rent neutral gråskala. Och i begynnelsen, vid mitten och slutet av 1800-talet, var svartvitt ännu mindre svartvitt än det blev en bit in på 1900-talet.


Forte Polywarmtone ger en varmbrun svärta som här förstärkts med selen.

För oss som fortfarande pysslar med analogt foto finns idag klorsilverpapper, klorbromsilver och rent bromsilverpapper på marknaden. Det enda kvarvarande klorsilverpapper jag känner till (Fomalux) ger en svagt grönsvart ton. Klorbrompapper har oftast en lätt varm eller brunsvart-neutral svärtningston. Bromsilverpapper ger en kallsvart, lite blåaktig svärta. Svärtans nyans kan även varieras med olika typer av framkallare, där klorbromtypen är lättast att tonförändra den vägen. Klorbrompapper är också lättare att tonförandra med eftertoning i t.ex selen, svavel, guld mm. Och sen har vi det här med lith-kopiering, ett kapitel för sig som kan ge ganska så extrema färgtoner, beroende på vilket pappersfabrikat man använder.


Ilford Galerie ger otonad en neutral-blågrön, lite kallare svärta.

Nu har jag provat ett lith-kopiera på ett papper som försvann från marknaden för ungefär 10 år sedan, Kentmere Art Classic. Jag har ett 50-paket 30x40cm kvar av det. Det var ett papper som bara fanns i en fast kontrastgrad. Färgtonen blev minst sagt kraftig vid framkallning i lithframkallare.  Färgtonen kan ändå variera lite beroende på hur pass förbrukad och utspädd framkallaren är, samt även efter hur mycket man belyser papperet. Vid lith-kopiering är grundregeln att man styr högdagrarnas ljushet och teckning med belysningstiden, och svärtningens styrka styrs med framkallningstiden. Sen får man försöka hitta en lagom bra kombination av detta till det negativ man arbetar med, där givetvis också negativkontrasten spelar en roll för hur slutresultatet blir.


Lith-kopia på Orwo B111 som blekts med vanadium och tonats i selen. Ger en svagt rosaröd ton.



Samma bild lith-kopierad på Kentmere Art Classic.



En annan bild lith-kopierad på Kentmere Art Classic. Framkallad senare (när framkallaren var mera förbrukad).

Det här med svärtans och bildens ton, olika pappersbasers grundtoner och liknande, är viktigt för oss som arbetar med svartvitt  i mörkrummet. En del pysslar ju också med lite mera avancerade saker som t.ex platinum printing, saltpapper, collodion våtplåt, mm. Det kan ge väldigt vacker svärta som då rakt inte har några neutrala gråskalor. Ofta strävar man efter de här vackra tonerna i svärtan. De mera neutrala kopiorna hör till undantagen för de flesta tror jag.

Emaks betraktelser 96/I Venedig skulle man velat stanna lite längre...

Canale Grande 1.

Sommaren 2006 åkte vi till Izola i Slovenien. En av dagarna gjorde vi en utflykt till Venedig i grannlandet Italien. Buss till Punta Sabioni ute på änden av sandbanken rakt öster om staden, och sedan en liten transportbåt in till kajen utanför Piazza San Marco där vi steg iland. Det var lågt vattenstånd, annars är det inte ovanligt att torget svämmas över. Arbetena för att stävja översvämningarna i Venedig var i full gång med muddringar och annat , ett gigantiskt EU-projekt som ska stänga in lagunen runt Venedig så att vattenståndet innanför (när det behövs) håller sig lägre än i Adriatiska havet utanför. Tror arbetet pågår fortfarande.


Canale Grande 2.

Den här semestern hade jag bara två Diana-kameror med mig. Plus-X i den ena och Tri-X i den andra. På så sätt klarade jag lite olika ljusförhållanden. Plast-Dianan har ju tre olika bländare men bara en slutartid att välja på annars. Med ett gammalt Agfa påsticks gulfilter på Dianan laddad med Plus-X så täckte jag in 6 stegs ljusskillnad. Det fungerade skapligt. Man får vara lite påhittig med såna här enkla leksakskameror. Och det blev en del bilder den där dan som jag är ganska nöjd med. Jag hade gärna stannat en hel vecka och spankulerat runt där med mina Dianor, för det fanns mycket att upptäcka.


Från en bakgata.

Stämningar och intryck upplevdes väldigt starkt och detta kan givetvis förmedlas på olika sätt med olika verktyg. Det man känner och upplever inombords behöver inte alls vara det som ett perfekt öga eller en perfekt kamera ser. Minnen och drömmar upplevs inte så sällan mera diffust och abstrakt och Diana-kamerorna med sina linsfel kan då bli perfekta verktyg att åskådliggöra just dessa minnen och drömmar man har. Efterföljande lith-kopiering av de svartvita negativen i mörkrummet kan förstärka upplevelserna man har och den rosa-röd-gula färgtonen jag lyckades få fram i bilderna (efter mycket om och men) gjorde jag lite mera kopparfärgad genom att selentona bilderna bara kort (kring 30 sek). Själv tycker jag det passade bättre.


Campo Manin.

Det är sällan målande konstnärer avbildar exkat som han/hon/hen ser. Impressionisterna vid slutat av 1800-talet satte igång utvecklingen mot ett mera abstrakt måleri. Ungefär samtidigt kom pictoralisterna inom fotokonsten, där man använde förfinade metoder och diverse avancerade ädelförfaranden som gav fotografierna ett mera abstrakt utseende. Detta anses allmänt vara en reaktion på att Kodak med sina billiga kameror och lanserande av rullfilmen, gjorde fotografi till var man möjlighet, och att vissa fotografer därför ville skilja ut sig från mängden. Personligen tror jag att det hade mera med den allmäna utvecklingen av konsten att göra, där impressionisterna hade visat vägen mot nya och mera experimentella uttrycksformer. Och många fotografer, åtminstone de som pysslade med det lite mera "på allvar", ville följa efter och utveckla även fotografiet i samma riktning.


Basilica Di San Marco.

Mitt val att använda Diana-kameror och att lith-kopiera de här negativen i mörkrummet kan kanske ses som en en pictoralistisk nyck. För mig är det i alla fall ett sätt att åskådliggöra mina upplevelser och minnen/drömmar om en  stad från en tid då skönhet, visuella intryck och hantverksskicklighet verkade vara mycket viktigare än de är idag. Bilderna här  är några av de från Venedig som jag tog fram i mörkrummet och  visade på Fotogalleriet i Skruv vid utställningen "From Helsinki to Dubrovnic" 2010. Just nu förbereder jag två nya utställningar som kommer att ha premiär på Fotogalleriet, dels under våren och dels under senare delen av 2015. Den första har arbetsnamnet SUPERSTARS, och det är bilder på superkändisar från 1970- och 80-talen som jag införskaffat både negativen och fullständiga rättigheter till på e-bay. Idén fick jag när jag letade efter originalfotografier på Greta Garbo, Ingrid Bergman och Anita Ekberg som jag hade tänkt sätta på väggen i ett av rummen här hemma. Jag hittade då även negativ på diverse skådespelare och artister som var till salu, vilka man även kunde köpa copyrighten för. Min målsättning är att kopiera och presentera de här bildernas på mitt sätt. Stjärnkult och glorifiering är ett  intressant ämne som det säkert finns många tankar kring.

Emaks betraktelser 95/Gamla östtyska papper ger fina bilder!

Jag fick fyra st 50-paket 30x40cm östtyskt Orwo B111  (tre helt oöppnade och en påbörjad) på köpet när jag skaffade min Durst Laborator 3s för 8-10 år sedan. Jag gav ett par tusenlappar för förstoringsapparaten, men Orwo-papperena fick jag. Just detta B111 körde jag en del med i början på 1980-talet, det var ett fint papper med blank yta. Det fanns även B112 som var halvmatt och B113 som var helmatt. Alla papper med fasta gradationer av den klassiska typen. B111 ersattes sedan av ett som hette Orwo Baryt Brilliant. Men kring 1990-95 lades Orwofabrikernas tillverkning ned. Tror att man inte klarade de miljökrav som ställdes efter Tysklands återförenande 1990. Det var gamla maskiner och anläggningar (bl.a Agfas och ytterligare några film/papperstillverkare i Dresden) som efter WW2 hamnade på östsidan och sedan 1964 (när man inte längre fick använda Agfa-namnet) döptes om till Orwo.

De här Orwopapperena som jag fick har sedan legat oanvända här hemma, tills jag tog fram den påbörjade paketen nu för någon vecka sedan för att prova till lith-kopiering. Jag gjorde en bild på George Clooney, och tonen i den tycker jag blev intressant. Jo du läste rätt, George Clooney fotograferades av Harry Langdon 1989 och negativet har jag har köpt på e-bay tillsammans med fullständig copyright för detsamma. Idag (igår) provade jag att lithkopiera ett annat negativ som jag fotograferade i somras på Bornholm, och som användes till en av bilderna i den bok jag gjorde förra året. Jag hade fått hela 20-25 minuters framkallningstid med Clooney-bilden så nu provade jag att blanda till framkallaren med 40-gradigt vatten istället för 20 gr som brukligt. Och med den varmare framkallaren fick jag mera normal lith-framkallningstid, kring 10 minuter. Samma snygga och lagom bruna (ej överdrivna)  ton, samt alla tre kopiorna ungefär likvärdiga.


Snogebaek, Bornholm - juli 2014.
Lith print, stl 30x30 cm.
 
Orwo B111 verkar helt klart lättare att få samma lith-resultat med från kopia till kopia, vilket med en del andra papper jag provat verkar nästan omöjligt. Undantaget Emaks K888 som också det ger ett ganska lika resultat vad gäller tonen oavsett framkallarens förbrukningsstatus.  Och att det var så även med B111 är ju toppen! Nu har jag ca 175 papper kvar av den här sorten, som  alltså lämpar sig utmärkt för lithkopiering, bara man värmer upp framkallaren lite grand. Och gratis var dom också, nya papper idag av samma storlek och antal hade kostat minst 3000-4000 kr att köpa. Bättre än så kan det ju knappt bli, så jag ser fram mot att ta fram fler lith-bilder på det är fina gamla Orwo-papperet från Östtyskland. Synd att det inte tillverkas längre. Har även fått tag på ett par 50-packar 30x40 Fortezo graderat (inte heller det tillverkas längre), via en mörkrumsgrupp på facebook. Att läggas till de Fortezo jag redan har. Foto/film-frysen är inte riktigt full så det finns plats för dom också...

Emaks betraktelser 94/Under Eiffeltornet...

Två lith-kopior från Paris, fotograferade 2008. Kopierade på Fomatone MG Chamois 542 II. Visst funderade man även då på att såna här folktäta platser kan vara mål för terrorister. Symbolvärdet för attentat vid en så pass välkänd byggnad är nog ganska stort. Och det fanns beväpnade vakter på plats även 2008. Jag har nog visat bilderna förut i vanlig svartvitversion från negativscanningar. Men här är det alltså slutresultatet, pappersbilderna i lith-version, som scannats. Originalen är gjorda på Chamois-papperet i stl 30,5 x 40,6 cm. Bastonen är varmvit åt det gula hållet, kallas Chamois efter den speciella antilop-art vars skinn ger en gulaktig ton.



Att de jättelika bultarna, muttrarna och nitarna som konstruktionen i Eiffeltornet häftats samman med, är gjorda i Sverige, närmare bestämt vid Borgviks Bruk i Värmland, visste jag inte då. Inte heller att allt övrigt järn som Eiffeltornet består av kommer från Sverige. Borgviks bruk ägde även Brunsbergs bruk i Brunskog socken. Enligt uppgifter ska en del av bultarna till Eiffeltornet ha gjutits och svarvats  av Brunsbergs bruk, det bruk som min farfars farfar arbetade vid på den tiden.

Min fascination för lith-printning har tilltagit allteftersom jag lärt mig hantera tekniken mer och mer, men ibland kan det ändå kännas stört omöjligt att få det som man vill. Då vill man bara lägga ner och återgå helt till den vanliga, traditionella och trygga svartvitkopieringen. Sen tittar man på de lithprintar man gjort tidigare och lyckats bra med, och så är man fast igen. Bara att inse att det här kommer man inte kunna sluta med. De olika utseende man kan få  är så spännande och fantastiskt uttrycksfulla, att det bara inte går att lägga det här åt sidan. Nyligen har jag också sett en del lithprintar gjorda på de ryska papperena från Slavich, vilket fått mig att bli ännu mera nyfiken. Måste bara prova det papperet, som verkar ge ett helt eget ganska rått uttryck, i ton lite tillbakadraget mot mörkbrunt.