Emaks betraktelser 97/ Svartvitt har egentligen alltid varit färg.

Det  var när den digitala eran kom, som man började göra svartvitt till rent svartvitt, när man via datorn och de fina bildprogrammen fick möjlighet att göra filerna helt neutralt svartvita. Sen är det en annan sak om de bilder man skriver/printar ut från filerna blir rent neutralt svartvita eller ej, för inte så sällan brukar man ju klaga på olika färgstick i utskrifter och printar från dessa neutrala svartvitfiler. Även bildskärmar varierar som bekant en hel del vad gäller det.  Men förr, när mörkrummet regerade på den svartvita banan, gav olika typer av fotopapper och framkallare olika färgnyanser i svärtan. Inget hade egentligen en rent neutral gråskala. Och i begynnelsen, vid mitten och slutet av 1800-talet, var svartvitt ännu mindre svartvitt än det blev en bit in på 1900-talet.


Forte Polywarmtone ger en varmbrun svärta som här förstärkts med selen.

För oss som fortfarande pysslar med analogt foto finns idag klorsilverpapper, klorbromsilver och rent bromsilverpapper på marknaden. Det enda kvarvarande klorsilverpapper jag känner till (Fomalux) ger en svagt grönsvart ton. Klorbrompapper har oftast en lätt varm eller brunsvart-neutral svärtningston. Bromsilverpapper ger en kallsvart, lite blåaktig svärta. Svärtans nyans kan även varieras med olika typer av framkallare, där klorbromtypen är lättast att tonförändra den vägen. Klorbrompapper är också lättare att tonförandra med eftertoning i t.ex selen, svavel, guld mm. Och sen har vi det här med lith-kopiering, ett kapitel för sig som kan ge ganska så extrema färgtoner, beroende på vilket pappersfabrikat man använder.


Ilford Galerie ger otonad en neutral-blågrön, lite kallare svärta.

Nu har jag provat ett lith-kopiera på ett papper som försvann från marknaden för ungefär 10 år sedan, Kentmere Art Classic. Jag har ett 50-paket 30x40cm kvar av det. Det var ett papper som bara fanns i en fast kontrastgrad. Färgtonen blev minst sagt kraftig vid framkallning i lithframkallare.  Färgtonen kan ändå variera lite beroende på hur pass förbrukad och utspädd framkallaren är, samt även efter hur mycket man belyser papperet. Vid lith-kopiering är grundregeln att man styr högdagrarnas ljushet och teckning med belysningstiden, och svärtningens styrka styrs med framkallningstiden. Sen får man försöka hitta en lagom bra kombination av detta till det negativ man arbetar med, där givetvis också negativkontrasten spelar en roll för hur slutresultatet blir.


Lith-kopia på Orwo B111 som blekts med vanadium och tonats i selen. Ger en svagt rosaröd ton.



Samma bild lith-kopierad på Kentmere Art Classic.



En annan bild lith-kopierad på Kentmere Art Classic. Framkallad senare (när framkallaren var mera förbrukad).

Det här med svärtans och bildens ton, olika pappersbasers grundtoner och liknande, är viktigt för oss som arbetar med svartvitt  i mörkrummet. En del pysslar ju också med lite mera avancerade saker som t.ex platinum printing, saltpapper, collodion våtplåt, mm. Det kan ge väldigt vacker svärta som då rakt inte har några neutrala gråskalor. Ofta strävar man efter de här vackra tonerna i svärtan. De mera neutrala kopiorna hör till undantagen för de flesta tror jag.

2015-01-25 21:48   Bob Bovin

Hej,
Blekt med vanadin i någon lösning?
Tonad med selen i lösning? Slutprodukt, någon slags silvervanadinselenid?
Ha det bra
Bob

Svar från Nils Bergqvist 2015-01-25 21:56

Vandium är en typ av gul-tonare, som jag provat först nu. Högdagern bleker ur blixsnabbt när man tonar lith-kopior, troligen får man ha en kraftigt mörk bild om man ska tona med den. Nu använde jag den till att ta bort en väldigt tät brungul ton som blev i högdagern, sedan sköljes bilden och sluttonades i selen.