Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Att resa ensam

Det diskuteras ofta hur man tar mod till sig att fotografera folk man inte känner. Jag tycker själv att det kan vara svårt, och jag tror att det har att göra med att man sällan tar sig den tid att vara ensam som krävs. Att fotografera är för mig helt och hållet en ensamsyssla, om det ska bli något vettigt. Visst går det bra att jobba tillsammans med en reporter när man ska göra reportage, men att vara flera fotografer är nästan omöjligt. Ibland ser man fotopromenader anordnas, och det är säkert väldigt trevligt, men jag skulle inte få något gjort i fotoväg. Några gånger har jag rest tillsammans med goda vänner som också är fotografer. Genast börjar vi ta samma bilder, försöka vara först om bilden vi alla ser, eller artigt låta den andra ta bilden och själv avstå. Snart delar vi därför på oss. "Gå åt höger så går jag åt vänster, så tar vi middag om tre timmar." 

När jag var 27 insåg jag att jag var väldigt ovan att resa, och inte visste hur jag skulle fungera på vägarna solokvist. Det måste åtgärdas, så jag lät bli att förlänga vikariatet jag hade på vårdjobbet, köpte en flygbiljett till Berlin, och åkte därefter tåg i sex-sju veckor. Och vilken effekt det hade på fotograferandet och modet att ta kontakt med folk. Bland det första jag gjorde på resan var att trava in på det gamla konstnärskollektivet Tacheles, som nu inte finns, utan har blivit Fotografiska. Jag mötte där Reza som hade ateljéplats.

Det satte på något vis stilen för resan. Jag hade inget annat ärende än att komma hem med mängder av bilder, och jag blev hyperfokuserad. Ett möte ledde till nästa. När man reser ensam får man ett väldigt sinne för vem man bör prata med, och folk blir också mycket välkomnande och hjälpsamma. De inser kanske att det är de som har något att hjälpa till med och kan visa en rätt, och själv upplevs man sällan som ett hot om man är ensam. Det var lätt att få ett golv eller soffa att sova på i olika kollektiv eller hemma hos folk jag sprang på på stan, liksom Hare Krishna. Sådär jobbade jag mig genom Central- och östeuropa. Målet var Constanta vid Rumäniens Svartahavskust. På vägen blev det Prag, Plzen, Budapest, Bukarest. Constanta var en usel upplevelse. Då var jag helt utpumpad, och jag upptäckte att hotellet jag bokat inte fanns, efter att ha gått en mil för att komma dit. Då hoppade jag raskt på tåget till Kroatien för att ta det lugnt ett par dagar. På vissa ställen gick det som en dans att plåta, på andra ställen tog det emot lite mer. Ett riktigt dumt beslut var att resa med inte mindre än fyra kameror och hundra rullar film. Det är något jag verkligen avråder från. En liten kamera och ett objektiv är allt som behövs. Vilka som helst, och gärna något man har råd att förlora. Bilderna från den här resan går jag tillbaka till ibland när jag tycker att det tar emot. Jag ser då en alldeles underbar tid som jag saknar. Det är en bra vetskap att för att fotograferandet ska lossna är tid och fullt fokus allt som behövs.

Inlagt 2023-10-09 22:25 | Läst 1077 ggr. | Permalink
Intressant berättelse, jag har en vän som jag gärna reser och fotograferar med. Vi ser lite olika saker så det är stimulerande.
Mvh Bengt
Svar från MattiasL 2023-10-10 16:09
Tack Bengt, det låter som ett bra resesällskap!
Trevligt blogginlägg. Och fina bilder. Förstår att du återvänder till dessa för att hämta kraft. De får mig att tänka på en bok som jag tycker mycket om av den franske fotografen Jean-Christophe Bechet. Boken heter European Puzzle och bilderna kan ses på fotografens hemsida.

Själv reser jag ofta ensam och det brukar fungera fotografiskt ganska väl. Ibland kan det kännas lite ensamt men inget som bekymrar mig eller försämrar min fotografi.

Ja, fotopromenader är nog mest en social övning för fotointresserade. Det är svårt att vara social och ändå ha koll på vad som händer på gatan runtomkring en. Många missade bilder blir det. Uppdelning som du beskrev det är nog rätt taktik om man är flera.

Mvh
Fredrik
Svar från MattiasL 2023-10-10 16:28
Tack för trevlig kommentar! Kul, ska kolla in Bechet.
Ja, det är lite speciellt att resa ensam. Ibland kan man verkligen gå sig själv på nerverna också. Minns särskilt när jag var ute och körde bil ensam från Texas till Florida för något år sedan. Då hade jag en förskräcklig hemlängtan, men nu efteråt minns jag även den resan i ett vackert ljus.
Många kreativa saker gör man bäst ensam! :)
/B
Benganbus 2023-10-10 12:42
Och glömde, ursäkta, att säga, intressanta och ovanliga bilder du tar!
Sista bilden e min favo!
/B
Svar från MattiasL 2023-10-10 16:09
Tack så mycket Bengt!
Mycket intressant läsning ned många riktigt fina bilder Mattias :)
Härlig blogg!
Svar från MattiasL 2023-10-10 16:28
Varmt tack!
Hej,
Tack för en fin berättelse om ensamhetens lov vid skapande av bilder. Det stämmer helt vad du skriver.
Man kan va två som reser, men en som plåtar på egen hand på olika ställen. Då fångar man två flugor i ett svep när man vill ha gemenskap och avkoppling.
En liten kamera är a och o i dagens digitala värld. Det finns billiga sådana, vilket tjuvarna ser.
Ha det gott
Bob
Svar från MattiasL 2023-10-10 17:05
Stort tack Bob!
Ja, jag har haft utmärkta resor med en god vän tillika fotograf. Bland annat har vi gjort Nordirland och Peru tillsammans. Strategin då var att då vi hade skarpa uppdrag som innebar intervjuer eller att hänga med några så turades vi om ganska strikt med rollen som fotograf och skribent. När vi båda hade tid att fotografera delade vi på oss och möttes upp till måltiderna.
Jag har insett att detta med omständigheter är en ganska underskattad faktor, men faktiskt rätt avgörande, när det kommer till om man lyckas eller ej med sitt fotograferande. Själv behöver jag dedikerad tid för att plåta som gör att jag kan skapa ett starkt fokus (precis som du), någon form av begränsning eller yttre press, att det det jag gör känns utmanande - och såklart att jag har kul :-)

Kom att tänka på det när jag läser din text.

För övrigt bra bilder och en bra story :-)
Svar från MattiasL 2023-10-13 18:49
Tack Joakim! Ja, man måste komma in i nån sorts tillstånd som är lite annorlunda från den vanliga vardagen. Jag tror man kan träna upp förmågan att slå på och av detta.