Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

En minnesstund

För tre veckor sedan förlorade vi en kär vän mycket plötsligt. Jag har skrivit om honom tidigare. En vän man alltid såg på fiket, på scen och i publiken på spelningar, och under en tid som en av de mest dedikerade yogautövarna. Någon som hade en enastående positiv syn på livet och rörde vid mångas liv. Inte helt självklart. För ett tiotal år sedan tvingades han av sin arbetsgivare att jobba trots hög feber. Det slutade på sjukhus, och han förlorade stora delar av synen på grund av olika följdsjukdomar. Med tiden hamnade han i missbruk, men tog sig ur det på ren viljekraft. Han firade varje halvårsdag fri från heroin, det hann bli åtta stycken, och var ett stöd för många som kämpade med samma sak. Livet såg bättre ut än någonsin. Så fick vi ett telefonsamtal. Hans kompis hade hittat honom livlös på köksgolvet. Ingen vet säkert vad som hände, och saknaden i staden är enorm.

I staden finns också en gemenskap som är oerhört sammansvetsad och bra på att hantera kriser. Förra veckan höll vi minnesstund. Igår firade vi hans tid på jorden på det sätt han själv hade velat: på klubben där han ofta spelade, med insamling till ett musikstipendium i hans namn.