Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Camphill Ceske Kopisty

För omkring tolv år sedan var jag ute och tågluffade i Europa. Innan jag åkte hade jag på något vis hört om ett Camphill-boende i västra Tjeckien. Ett boende av antroposofisk modell, avsett för människor med särskilda behov, som innebär att personal och vårdtagare bor och arbetar tillsammans i ett kollektiv. Jag jobbade då i en liknande verksamhet i Sverige, blev nyfiken och skrev ett mail. Efter en månad på järnvägarna fick jag ett telefonsamtal på norska. Det Petr Nejtek, föreståndaren för boendet. Jag var välkommen att besöka. Jag tog tåget till Prag och sedan till Litomerice, där Petr hämtade upp mig och vi åkte till gården, som ligger strax utanför Terezín. Jag tillbringade en vecka där, om jag inte minns fel, och fick ta del av en väldig historia.

Petr föddes på gården. Ett modernt, högproducerande jordbruk där floderna Labe och Ohre möts. Men nazisterna hade gått in i Tjeckoslovakien och gjort Terezín till Theresienstadt där de byggde koncentrationsläger. Den judiska delen av Petrs familj fördes bort och dödades sedan i Auschwitz. Man hankade sig fram, men med tiden tog kommunisterna över, och det bestämdes plötsligt att gården skulle bli kollektivjordbruk. Familjen var med på noterna, men hade pekats ut som "folkfiender" och fick 48 timmar på sig att flytta. 

Så småningom fick de komma tillbaka. Tiden gick, Petr pluggade till ingenjör, och så såg det ut som att det Tjeckoslovakiska styret mjuknade och skulle ge mer frihet. Men den sovjetiska invasionen satte stopp för det. Petr fick nog och flydde till Norge för att avsluta sina studier. Där träffade han Turid, som läste till lärare. De gifte sig, fick barn och ett gemensamt liv i Norge. Petr kunde inte resa tillbaka med mindre än fängelsestraff, men Turid och barnen åkte till den nedgångna gården för att hälsa på släkten. 

Men så föll järnridån, och egendom gavs åter till ursprungliga ägare. Petr och Turid hade varit inblandade i den antroposofiska världen i Norge. Turid blev den som sa det högt: "tänk om vi skulle starta ett Camphill?", men Petr hade tänkt samma sak. Och så blev det. De köpte loss gården från familjen, och började arbeta. Motgångarna var många. Framförallt var det ont om pengar, men 1999 flyttade den första "landsbybon" in. I år firas det alltså 20-årsjubileum. "Allt mänskligt tar tid", som Turid säger.

För mig har det blivit två besök efter det första. Vi har fortfarande kontakt, och försöker hitta en tid då ett besök till skulle kunna passa. 

Inlagt 2019-11-09 18:04 | Läst 842 ggr. | Permalink
Jättefina bilder och en mycket fin berättelse, jag blir så glad av att läsa den, skönt att det finns människor som vill skapa något som är till gagn för andra , kanske speciellt i dessa tider.
Mvh Glenn
Det gläder mig! Stort tack! Ja, de är verkligen några som berört mig mycket.