Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Löpning vid Höga kusten

Då och då hakar jag på ett lopp här och där. Jag är inte mycket till löpare, men är mycket fascinerad av löpning som fenomen. Sammanhållningen och generositeten mellan amatörlöpare är en sak. Mentaliteten som krävs för att springa långt är en annan. I september åkte jag och mina bästa vänner till Höga kusten för att springa terränglopp. Halvmaran var slutsåld, men till helmaran fick vi biljetter när de släppte återbuden. Som vanligt hade jag kameran med.

Lätt sammanbiten stämning klockan 6 på morgonen på väg mot loppet.

Vädret hotade med regn, men de första tre milen var helt okej. Det var fuktigt och halt på berghällarna, och vi var några stycken som ramlade och slog oss ibland. Runt en mil blev i regn, men temperaturen var inte så dum att springa i. Men efter tre mil är ingenting längre behagligt. Mot slutet gick det brant uppför, sedan brant nedför, till sist uppför en skidbacke, så mycket löpning blev det inte – mer hasning. När det väl var över var det inte alls dumt att värma upp bastun.

Det är egentligen inte speciellt vettigt att plåta när man springer, det blir sällan sådär riktigt lysande som bilder betraktat. När det väl går undan har man inte tid att plåta, utan det mesta blir när det går uppför, eller när det blir trafikstockning. Framförallt blir det lätt lite samma. Men jag har en förhoppning om att fånga något inifrån som inte går som utomstående. Ibland funkar det. Här nådde det inte riktigt så långt jag hoppats.