Optiska mysterier

Det har ju gått en trend under en tid då optik bara blir större och tyngre, för att göra dem allt mer befriade från fel. Zeiss dyra jättekanoner är ett exempel, Sigmas Art-serie ett mer folkligt. Med ökad sensorupplösning vill vi ha skarpare optik, och man köper inte ljusstark optik för att plåta nedbländat, så skärpan är nästan full vidöppet. Men kan det vara så att något går förlorat? Jag erinrar mig en artikel eller blogginlägg här på Fotosidan som i princip hävdar att det var bättre förr, när det var färre linselement i optik. Det avfärdades mest som trams, och troligen på goda grunder. Självklart är modern optik bättre, med de möjligheter till avancerad design som finns. Men kanske ligger det något i det, på ett mindre teoretiskt plan. En samtidig trend är ett väldigt intresse för äldre optik med de skavanker som de har. På Kickstarter lanseras hutlöst prissatta trelins-konstruktioner lite då och då, liksom nedskalade varianter av mässingsobjektiv från 1800-talet. Nyligen fick jag anledning att fundera över det.

Under lång tid har Micro Nikkor 60/2,8 varit min främsta porträttoptik. Fin skärpa, varm färgåtergivning, perfekt kompromiss mellan bekvämt arbetsavstånd och känsla av närhet. Men så tappade jag den i golvet och bländarlamellerna trillade ur. Jag fick sedan ett porträttuppdrag med kort varsel, och blev tvungen att klara mig utan. En manuell 50/1,4 Ais fick vara ställföreträdande. Idag, bortskämd som man är med snabb och säker autofokus, känns det lite svettigt att skruva manuellt på en modern mattskiva, men resultatet var över förväntan. Övriga inblandade var 24-120/4, som inte alls är dum, och Sigma Art 35/1,4 som jag inte riktigt kommer överens med. 

Upptäckten var: plåtar man som vore det 80-tal, nedbländat ett par-tre steg, tar god tid på sig och dubbelkollar skärpan, så blir det något extra med den gamla trotjänaren. Det vore underbart trevligt om det går att bli nöjd med lite äldre optik, som är billig och inte minst lätt. Ett porträtt av fotografen Frankie Quinn i Belfast får förhoppningsvis visa lite vad jag menar. 

2018-06-27 09:03   Måns H

Blev bra den bilden! Det var första intrycket. Tittar lite närmare och ser fin skärpa där man vill ha den och schysst oskärpeteckning t ex i kanten mot himlen. Gissar att du har kamera med 24x36-sensor, stämmer det?

Tråkigt tappa objektiv. Jag har haft bra erfarenheter av service, hittills har teknikerna lyckats bra.

Betr "enkla" objektiv har jag en 40-årig Pentax f4 50 mm macro som är en klassisk Tessarkonstruktion. Alltså med 4 linser. Inte dum alls!

Svar från MattiasL 2018-06-27 14:22

Tack Måns!
Ja, stämmer, en D810.
Jag hoppas på service. Hittade en verkstad som kände väl till problemet och som gav ett överkomligt kostnadsförslag.

Fint med Pentaxen! Jag lånade ibland en Nikkor 55/2,8. Superfin den med.

2018-07-20 00:05   froderberg

Jättebra porträtt!

Mycket av det som tillskrivs som ett objektivs karaktär är egentligen dess brister. Många av dagens objektiv är så tekniskt perfekta att de inte har någon utpräglad karaktär, de sätter inget avtryck, och det kan kännas kliniskt och tråkigt.

Kort skärpedjup är i mina ögon ett karaktärsdrag som inte har med brister att göra. Men även här ter sig vissa objektiv som mer perfekta och tråkiga. Det är kanske problemet med ditt Sigma 35/1,4?

Svar från MattiasL 2018-07-20 01:29

Tack så mycket Magnus!
Ja, så tror jag att det är. Ungefär som att en vinylskiva är trivsammare än en wav-fil, trots eller tack vare sina brister. För min del kan det också handla om ett uns nostalgi. Mitt ideal färgas nog av hur det såg ut när jag var 18 och nyförälskad i fotografi.
Jag har (som så många andra) haft en liten flirt med ryska Helios 44 som har väldigt skumma brister = mycket karaktär. Men jag vet inte, det blir inte så bra om man försöker göra konstig återgivning till en grej i sig.

2018-07-24 18:29   Urr

Intressant läsning. Kul för mig ssom har så många gamla MF-gluggar.