Ur en utlandssvensk frilansfotografs synvinkel

Att bli med hund genom Instagram

Jag har aldrig varit någon hundmänniska och inte förstått poängen med att frivilligt göra sig ansvarig för en annan varelses väl och ve. Många omkring mig har däremot haft hund, och i bostadsområdet har vi varit nästan ensamma om att inte ha hund.

Men samtidigt har både jag och min fru haft tankar om vilken sorts hund som skulle vara trevlig att leva med, och vi har varit helt överens om personlighet och storlek.

Så dök hon upp på Instagram. Kims vän hade lagt upp en bild, och hon sa att "precis såhär vill jag att en hund ska vara". Jag läste texten och såg att hon behövde ett hem. Vi listade ut att alla förutsättningar fanns. Vi har stadiga rutiner, kan ha med en hund på jobbet, min styvson har som jobb att gå ut med folks hundar, och hans hundälskande kusin har flyttat in med oss. Tre dagar tog det, så hade räddningspersonen ringt våra referenser, vi fyllt i alla papper, betalat adoptionsavgift och stämt träff. Så tog vi färjan över till Long Island för att träffas.

Hon följde med oss hem, fick namnet Silvia (efter drottningen) och ligger och snarkar på mattan i mitt kontor efter en intensiv dag med alla som velat träffa henne.

Så kan det gå.

Nu får jag försöka att inte plåga min omgivning med alltför många hundbilder.

Det blir svårt. Hon är ljuvlig.

Så kan det gå när man slökollar på Instagram.