Att få frossa i naturfoto

Skrivet i bark, på en aspstam. Hirvensalo 17.10.2008. Foto: Håkan Eklund.

Intresset för naturfotografering är mycket stort i Finland; dessutom väl organiserat. Föreningen "Suomen Luonnonvalokuvaajat ry" (Finlands naturfotografer rf) fungerar som samlande kraft med 2500 medlemmar http://www.luontokuva.org/.

Medlemstidskriften heter kort och gott "Luontokuva" (Naturfoto) och är en superfin fototidskrift, layoutmässigt i stil med Camera Natura, men med mera informativa artiklar. Föreningen har också en bokaffär på nätet http://kauppa.luontokuva.org/.

Varje år ordnas en riksomfattande naturfototävling i olika klasser http://www.vuodenluontokuva.fi/default.asp?V_SITE_ID=3 som får en stor mediaexponering i dagspress och i teve. Årets tävlingsresultat presenteras nu inkommande söndag under stort ståhej och galakväll på Finlandiahuset i Helsingfors. Den slutvinjetten föregås av två dygn med bildvisning där landets bästa naturfotografer visar upp sina bilder tillsammans med inbjudna från utlandet.

Detta evenmang kallas för föreningens Höstdagar, och hålls på ett specialbokat konferanshotell i Esbo utanför Helsingfors. Normalt brukar jag haka på hela hotellpaketet, men i år har jag bara tid att vara med i morgon lördag. Då visar bl.a. Mirelle de la Lez sina arktiska bilder och Tui De Roy från Nya Zeeland visar bilder från Anderna, N.Z och Antarktis. Också den finlandssvenska rovfågelspecialisten Dick Forsman visar bilder i morgon, bland många andra.

De prisbelönta bidragen i Årets Naturbild turnerar sen runt hela landet fram till nästa höst.

Det enda minuset med föreningen är den är enspråkigt finsk, kunde gärna också ta lite hänsyn till landets tvåspråkiga status. Men så är det ofta med olika specialintressen, de går på majoritetens villkor. Därför har vi som har svenska som modersmål i Finland också aktiverat samarbete med BioFoto i Norge, med lokalförening också i Sverige. Det vidgar vyerna västerut.

Varg - ett starkt drama

Buddy i Uggleskogen, 10.10.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Var i kväll och tittade på filmen Varg med Peter Stormare i huvudrollen. Ett starkt drama, en välgjord film! Hade sonen Robert med (snart 18) och vi njöt storligen. Dessutom kände vi oss stenrika, vi hade en flott biografsalong alldeles för oss själva! Det kändes flott att kunna vräka sig i fåtöljerna, stiga upp och stretcha och högljutt kunna kommentera filmen. Skitkul. Precis som de stora, som har privata biosalonger hemma ...

Eftersom detta var den tidiga eftermiddagsföreställningen påverkade det säkert frånvaron av publik, men det är skolornas höstlov från och med idag, och det var massor med ungdomar i filmhuset som skulle se andra filmer. Lite underligt. Och det regnade och blåste ute; alltså bioväder.

Hur som helst. Trots att filmen knappast skapar någon större passion för vilda vargar, var nog den delen nertonad - tack och lov. Det var andra kvaliteter som istället lyfte filmen. Ett persondrama där Stormare gör en jäkligt fin roll, likaså den unga Robin Lundberg. Fast lite onödigt är det väl nog att använda dödandet av en varg som bas för spektaklet; det finns tillräckligt många idioter till okunnig allmänhet ändå - med fördomar och negativa attityder till vilda djur.

Filmen har dock fått en rätt positiv kritik från filmrecensenter i Finland.

Att kommentera eller inte kommentera

Den nakna sanningen närmar sig; höstbjörkar i klibbalskant. Satava, Åbo 15.10.2008. Foto: Håkan Eklund.

Jo jag vet. Jag borde uppdatera min FS-sida, sätta in nya portfolier, egna bildsamlingar, kommentera andras bilder. Och så vidare. Men allt kräver sin tid, idag gäller det att prioritera - men så har det väl alltid varit. Det är inget nytt, trots att det ibland känns så.

Inte för att jag skulle vara mycket upptagen, eller stressad, nää - det är säkert Luther som lurar i bakgrunden. Att inte slösa för myckt tid på en virtuell community ... Eftersom jag hittills prioriterat att blogga, så har allt annat fått vara. Det har fyllt min FS-kvot antar jag.

Jag är medlem i BioFoto gruppen, men har ännu inte kommit mig för att aktivera mitt medlemsskap. Kanske beror det på detta evinnerliga kommenterande, som så lätt blir så klichéaktigt. Eftersom jag aldrig varit någon fotoklubbsmänniska, har aldrig haft sådana i närheten på mitt eget språk - så har jag aldrig kännt något behov av sådant. Varken att kommentera andras bilder, eller vänta på att någon kommenterar mina. Det är inte relevant för mig.

För mig hör text och bild ihop. Bildtexten eller det textsammanhang där bilden finns med är liksom utgångsläget, kanske det är därför jag gärna skriver i tidningar och jobbar som tidskriftsredaktör? Jag brukar säga att jag inte säljer bilder, jag säljer artikeltexter som illustreras med mina egna bilder.

På tal om fotoklubbar så var jag faktist medlem i en fotoklubb i Botswana (södra Afrika) 1994-95. Min australiensiska kollega på jobbet var ordförande, han lockade mig med - och det visade sig vara (förstås) en expat-förening. Bara vita "gästarbetare" var aktivt med i verksamheten. Och ett år (1995) vann jag faktiskt färgfotoklassen och fick en vandringspokal som "The Botswana Colorphotographer of the Year"! Det tog jag mera som ett skämt; tog inte ens en bild av pokalen ...

Idag skickade jag in en artikel till den norska fototidskriften Naturfotografen som är BioFotos medlemstidning. Jag har i början av året varit med och bildat en lokalavdelning (lokallag på norska) här i Finland och nu har vi fått utrymme att presentera oss. Nästa år lovar jag att sätta mera energi på BioFoto-konceptet.

Ruska

Blåbärsblad, Hirvensalo. 14.10.2008.  Foto: Håkan Eklund.

Det är bara så vackert i naturen just nu. En helt underbar höst. För en naturfotograf är ju hösten minst lika spännande som våren, om inte mera spännande.

Nu är det ju inte längre blommorna som gäller, utan andra delar av växten - som bladen. Att också ett helt vanligt blåbärsblad kan vara så vackert känns bra. De flesta av oss tittar sällan tillräckligt "djupt i riset" för att se detaljerna. Oftast nöjer man sig med att notera att markvegetationen bytt färg. På finska finns det ett speciellt ord för denna färgprakt, nämligen "ruska". Oftast förknippar man "ruska" med Lappland, men visst har vi "ruskatid" i södra delen av landet också.

Nu på hösten, när dagsljuset minskar och kylan tränger på, slutar bladen sitt näringssamlande arbete och den gröna klorofyllen bryts ner. Då kommer de andra färgämnena fram. De flesta andra färgämnena göms under sommaren i den dominerande gröna klorofyllen och syns då inte.

Capas Out of Focus

Svartbräken (Asplenium trichomanes), Trollshovda, Ekenäs. 12.10.2008.
Foto: Håkan Eklund.

Har igen haft en helt fantastisk Robert Capa session i kväll; jag kan inte erinra mig att jag njutit mera av någon fotografs berättelser än Capa i boken "Slightly Out of Focus". Det är som att uppleva striderna i Nordafrika, Italien, landstigningen i Normandie (6.6.1944), befrielsen av Paris etc. från en helt ny vinkel; Capas. Och då får man skratta i all bedrövelse. Mellan verserna är det vin kvinnor och sång för hela slanten, med Ernest Hemingway som best buddy etc.

Mycket är säkert överdrivet och tillrättalagt, men en sak är säker - Robert Capa kunde skriva lika bra som han fotograferade. Om inte bättre ... Han skulle ha blivit en fin romanförfattare, och det var egentligen det som han också hade velat bli.

Annars: idag söndag en härlig solig och varm höstdag i fält. Tillbringade hela dagen med Artkursen i ett spännande bergsområde med klyftor, raviner, stup, urskog, skogskärr i kanten av en fin skärgård. Det blev många nya arter, mest mossor och lavar, men också några kärlväxter, bl.a. svedjenäva och svartbräken som är avbildad ovan. Den senare växte på en bergsvägg i halvmörker, men digitalt går allt att ordna, också utan blixt (ISO 1600, f 5,6 och 1/80 s).