Överraskningsmejl

Genom taigaskogen, Kiljava i mars 2009. Foto: Håkan Eklund.

Kul med internet. Fick nyss ett överraskningsmejl från småkusinen Ann på amerikanska västkusten. Henne brevväxlade jag med för ett antal decennier sen, sen minns jag inte vad som hände med kontakten, kanske drunknade korresponsen i vardagen. Eller i resor.

Anns farmor Anna-Brita och min farfar Johannes var syskon, de växte upp på det gårdstun på Pandrosbacken i Oravais, Kimo (i svenska Österbotten) där jag nu har mitt fritidshus. Anns farmor emigrerade till Amerika i början av 1900-talet, min farfar blev bonde på gården.

Jag träffade bl.a. Anns föräldrar i Spokane, Washington state vintern 1982 och Anns bror Frank, som sen kom på första Finlandsbesöket sommaren 2007. Det tog alltså mer än 100 år innan någon från Anna-Britas ättlingar hittade tillbaka till ursprungshemmanet! Lite Vilhelm Moberg-stuk över det hela. Men så var det med de tidiga emigranterna, de kom sällan tillbaka - och många av deras barn och barnbarn tappade småningom intresset för det gamla landet. Eller helt tvärtom.

Om jag förstått saken rätt är Ann gift med en finskättling, Dan, som är sheriff på orten där de bor.

Bilden ovan tog jag under lunchpausen när de finska naturfotograferna höll sina vinterdagar (7.3) på ett hotell i den finska taigaskogen norr om Helsingfors.

Vita träd

Björkdunge i vårregn, Hirvensalo, Åbo. 15.3.2009.  Foto: Håkan Eklund.

Typiskt vårvinterväder. Mulet, duggregn, gårtrist. Men skenet bedrar. Det vibrerar av hormonflöde i naturen. Tog hunden till ett ställe där vi inte vandrat på länge; ivrigt sjungande gulsparvar överallt och gråtrutarna från hamnområdet hade vårklang i rösten, liksom kråkorna.

Hittade inget speciellt att fotografera. En björkdunge fick duga. Men björken är egentligen ett mycket unikt träd med sin vita bark som kanske är undervärderat här uppe i norr. Längre söderut är ju alla trädstammar mörka.

Var i gårkväll med fru A och tittade på filmen "Slumdog Millionaire"; en helt underbar film! Gillade greppet till max. Och visst är det hälsosamt för alla bortklemade västerlänningar att få en glimt av vardagsverkligheten i superfattiga miljöer; de flesta "rika" har ju aldrig satt sin fot i dylika områden.

Isranden

Isranden i kvällsljus, Hirvensalo, Åbo. 13.3.2009. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en längre ugglelyssningstur med hunden i går kväll. Började med att fotografera ett vackert kvällsljus över havet, sen drog vi runt på öarna Hirvensalo, Satava och Kakskerta. Men nix. Inte ett pip. Kanske var vi för tidigt ute? Men ugglorna är ofta mcyket aktiva strax efter mörkrets inbrott. Kollade inte kattugglan här hemmakring, den var säkert i gång.

Senare på natten vaknade jag till fullmåne, skulle ha haft lust att dra ut på nytt - vädret var ju helt perfekt för ugglor. Men orkade inte lämna en varm bädd ...

Har fått rapporter från "hemsoporna" i Österbotten där det finns massor med ugglor: berguv, lappuggla, hökuggla, pärluggla, sparvuggla och hornuggla. Hoppas att sorkpopulationen håller häckningsperioden till slut; ofta dör ju ungarna i sina bon om sorktillgången plötsligt kraschar under våren. Något som många ringmärkare känner bra till.

Bortom broar och färjor

Högsårafärjan, Kimitoön 12 mars 2009. Foto: Håkan Eklund.

Körde i går 104 km ut till färjfästet till Högsåra i den åboländska storkommunen Kimitoön. På bilden ovan kommer kvällsfärjan in för att hämta mig, dryga 3 h senare tog den mig tillbaka. Höll bildföredrag om åren på Fiji för hela byn, och det var en trivsam föreställning bland trevliga människor i åldern 5-80 år representerande en massa intressanta verksamheter (lots, sjökapten, forstmästare, översättare, jordbrukare, författare, företagare, pensionärer, skolelever etc.).

Ön Högsåra ligger intill den historiska farleden vid Jungfrusund. Redan på 1500-talet lotsade Högsårabönderna de svenska kungarnas flottor förbi farvattnens grynnor. Kejsar Alexander III gästade ön i slutet av 1800-talet med familj och hovfölje och ön var ankarplats för den ryska flottan under första världskriget, liksom för den finska flottan under vinterkriget.

Byn Högsåra är en välbevarad helhet, idag bor här ca 40 personer. Sommartid mångdubblas befolkningen på Högsåra med närliggande holmar. Ett av mina favoritsamhällen i den åboländska arkipelagen.

Under uggleträdet

Strandskog, Satava, Åbo, vintern 2009. Foto: Håkan Eklund.

Hade en fin upplevelse i Uggleskogen i kväll. Hörde kattugglan ropa när jag gick ut med hunden vid 19-tiden.

Först ropade den från en skogsbacke längre bort, där jag brukar fotografera liljekonvaljer och getrams. När vi gick dit hade ugglan flugit till Uggleskogen som vi redan gått igenom - men som då var helt tyst. Det är en skogsbacke som officiellt heter något som jag aldrig minns - som jag helt sonika kallar för Uggleskogen från fina kattugglemöten för många år sen.

Och nu är den alltså tillbaka.

Småningom är vi ganska nära. Kattugglan ropar intensivt med sitt härliga spöklika "daller" i rösten. Plötsligt kommer den flygande och sätter sig i en björk alldeles ovanför oss. Jag ser tydligt silhuetten av den mot en ljus molnhimmel (upplyst av stadens ljus) 15 meter upp i trädet. I tio minuter njuter jag av konserten. Vilken stämning! Ensam med en vårrusig uggla i en mörk skog är inte helt fel.  Trots att Buddy till slut börjar gny och skälla, han vill vidare, så brydde sig inte ugglan om det. Förstås såg kattugglan oss tydligt mot den vita snön, men tyckte att vi borde få höra vad den hade att säga, om den kommande våren. Om dess längtan efter en partner.

Just nu har jag en nostalgisk stund av annat slag. Sitter och plockar fram diabilder från Fijiöarna för en bildvisning i morgon kväll, ute i skärgården. Plötsligt väller en massa fina minnen fram. Rasslet från palmkronorna. Glittret från ett ständigt närvarande Söderhav. De bländvita korallstränderna. Ett härligt folk; vänligare och trevligare människor än fijianer finns knappast på denna jord. Trots att deras förfäder var kannibaler ... Och plötsligt så längtar jag bara tillbaka; frun och jag är överens: de fem bästa åren av vårt liv tillbringade vi i Söderhavet!