Under uggleträdet

Strandskog, Satava, Åbo, vintern 2009. Foto: Håkan Eklund.

Hade en fin upplevelse i Uggleskogen i kväll. Hörde kattugglan ropa när jag gick ut med hunden vid 19-tiden.

Först ropade den från en skogsbacke längre bort, där jag brukar fotografera liljekonvaljer och getrams. När vi gick dit hade ugglan flugit till Uggleskogen som vi redan gått igenom - men som då var helt tyst. Det är en skogsbacke som officiellt heter något som jag aldrig minns - som jag helt sonika kallar för Uggleskogen från fina kattugglemöten för många år sen.

Och nu är den alltså tillbaka.

Småningom är vi ganska nära. Kattugglan ropar intensivt med sitt härliga spöklika "daller" i rösten. Plötsligt kommer den flygande och sätter sig i en björk alldeles ovanför oss. Jag ser tydligt silhuetten av den mot en ljus molnhimmel (upplyst av stadens ljus) 15 meter upp i trädet. I tio minuter njuter jag av konserten. Vilken stämning! Ensam med en vårrusig uggla i en mörk skog är inte helt fel.  Trots att Buddy till slut börjar gny och skälla, han vill vidare, så brydde sig inte ugglan om det. Förstås såg kattugglan oss tydligt mot den vita snön, men tyckte att vi borde få höra vad den hade att säga, om den kommande våren. Om dess längtan efter en partner.

Just nu har jag en nostalgisk stund av annat slag. Sitter och plockar fram diabilder från Fijiöarna för en bildvisning i morgon kväll, ute i skärgården. Plötsligt väller en massa fina minnen fram. Rasslet från palmkronorna. Glittret från ett ständigt närvarande Söderhav. De bländvita korallstränderna. Ett härligt folk; vänligare och trevligare människor än fijianer finns knappast på denna jord. Trots att deras förfäder var kannibaler ... Och plötsligt så längtar jag bara tillbaka; frun och jag är överens: de fem bästa åren av vårt liv tillbringade vi i Söderhavet!

2009-03-12 09:00   Gunnar-E

En vacker vinterbild. Själv har jag ugglor som favoritfågel. Vet inte varför, men det är något visst med dessa fåglar.

/Gunnar