Utövatten

Inför havets anlete. Utsikt från Utö i Väståboland. 24.10.2010. Foto: Håkan Eklund.

Tillbringade veckoslutet i goda vänners lag ute på Utö fyrö ( N 59° 46' E 21° 22'), längst ut i havsbandet i Åboland. När vi kom ut strax innan midnatt (fred/lörd) var det fullmåne; otroligt vackert! Sen blev det en hel lördag i terrängen med kamera och stativ. Bra fotoväder med omväxlande ljus och hårda vindar. Noterade en hel del nordliga fågelarter: snösparv (2), bergfinkar, gråsiskor, sidensvansar, domherrar. Det gick rykten om en blåstjärt, men jag tror inte att den blev bekräftad. Tidigare i höst har två blåstjärtar noterats på ön.

På söndag f.m. gick förbindelsebåten tillbaka, men då var det inget bra fotoväder längre. Regnigt och halvmörkt ... Men tillbaka till Utö åker jag precis när som helst. Ett mycket intressant ställe med massor av motiv.

Beläget vid inloppet till Skärgårdshavets viktigaste farled har Utö åtminstone sedan 1600-talet fungerat som stödjepunkt för lotsar, fyrvaktare, tulltjänstemän och militärer. Till Utö, som hör till Väståbolands kommun, kommer man med förbindelsebåten Eivor (gratis), en sjöresa som räcker 5 timmar (tar iland på ett antal bebodda öar). På Utö  bor  ca 40 personer året om.

Några infoplock från öns hemsida: www.uto.fi

Om kriget:
"Vid fyrens ingång finns två minnesplaketter över krigiska tilldragelser vid Utö. Den ena är uppsatt till minnet av pansarskeppet Ilmarinens undergång utanför Utö 13.9.1941. Den andra beskriver Sovjet-flottans anfall mot Utö fort i början av vinterkriget 14.12.1939.

Utö fort försvarade sig med framgång och den ena av de två sovjetryska jagare som deltog i anfallet antas ha sjunkit. Utö utsattes för ett flottanfall också under första världskriget, då tyska kejserliga flottan 10.8.1915 testade Utö forts styrka. Också den gången bet Utö-batterierna så väl i från sig att tyskarna efter en mer eller mindre resultatlös skottväxling drog sig tillbaka. Förlusterna på fortet uppgick till en stupad telegrafist och ett par sårade kanoniärer.

Öster om begravningsplatsen, under en stenhög begravdes under vinterkriget den ryske flygaren Nikitin, som hörde till en bombplansbesättning som tvingades nödlanda på Vidskärsfjärden. Under fortsättningskriget begravdes ännu ett par ryska krigsfångar på samma ställe. Fångarna hade försökt fly från det sjunkande tyska fartyget Hindenburg, men blivit skjutna av tyskarna. Troligen har människor begravts på Utö också tidigare."

Om vrak:
"I Bönehuset är det lämpligt att unna sig en stilla stund, sitta ner i bänkarna och blicka ut genom det östra fönster, kyrkans "naturliga" altartavla. Från fönstret öppnar sig en vacker vy över havet, som under stormiga dagar brusar vit över de många grynnorna öster om Utö. Dessa grynnor blev det amerikanska fraktfartyget Park Victorys öde julnatten 1947. Fartyget hade julaftonen i gott väder gått till ankars vid Lillharu sydost om Utö. Under natten blåste det upp till en kraftig storm med snöyra och Park Victorys ankaren gav med sig. Fartyget hamnade på drift och inom kort hade det gått över flera grynnor och fått flera stora läckor. Fartyget började snabbt sjunka och besättningen gick i livbåtarna.Efter att man på Utö konstaterat att Park Victory var i sjönöd gick man ut med lotskuttern, räddningsbåten Merikokko samt fortets båt för att undsätta de nödställda. Efter stora ansträngningar lyckades utöborna rädda 38 man av fartygets besättning. De räddade omhändertogs under julhelgen i utöhemmen. Julnattens dystra saldo var trots allt 10 drunknade och ihjälfrusna.

I Bönehuset vittnar en tioarmad ljusstake med de döda sjömännens namn ingraverade om olyckan. På väggen finns ett tackbrev från USA`s ambassödör till utöborna

Den 11.11.1929  rände tremastade barken Draken från Nystad upp på Örebåda, den höga kobbe som ligger ca 150 meter från Utös sydligaste udde. Drakens besättning lyckades, så när som på timmermannen som sköljdes överbord då han försökte få tag på livbåten, ta sig upp på grynnan. Stormen rasade med orkanstyrka i ett och halvt dygn och trots det korta avståndet fanns det inga möjligheter att undsätta de skeppsbrutna. Då stormen slutligen bedarrat något lyckades öborna med stora ansträngningar bärga de överlevande. Fem män hade då hunnit drunkna eller frysa ihjäl. Draken-tragedin blev en påstöt för den organiserade sjöräddningen i Finland och även Utö fick år 1934 en egen sjöräddningsstation.

Förutom Draken och Torsholm har följande fartyg förlist vid Utös södra strand under 1900-talet: skonaren Laura år 1922, m/s Brändö år 1926 och tyska s/s Olivia år 1942. Det totala antalet skeppsbrott i Utö-vattnen under århundradenas lopp är okänt, men det rör sig säkert om tiotals fartyg som splittrats eller sjunkit. Därtill kommer ett mångdubbelt antal smärre olyckor då fartygen kunnat bärgas."

Presidenten Halonen som naturfotograf

President Tarja Halonen följer bildauktionen. Finlandiahuset, H.fors 17.10.2010.
Foto: Håkan Eklund.

Naturfotofestivalen Årets Naturbild 2010 är något av fotoårets höjdpunkt i Finland. Det är ett stort och välarrangerat evenemang som fyller hela Finlandiahuset  (http://www.finlandiatalo.fi/en/).
I själva salen finns 1200 sittplatser, och utanför ca 1000 m2 utställningsutrymme med fotoutställningar, bokförsäljning, demo av utrustning etc. Under söndagen är det fullt överallt. Att Vårgårda skulle vara Nordens största naturfotofestival tror jag inte längre stämmer. Däremot tror jag att deras bildvisningar håller en högre standard; finsk naturfoto känns aningen begränsat jämfört med det jag själv sett i Vårgårda.

En kul grej: Finlands president Tarja Halonen är alltid med under söndagsprogrammet, i år hade hon till och med en egen fotoutställning med bilder från Galapagos Isl. En del av dem auktionerades bort till höga priser (för välgörenhet, att understöda naturskyddet på Galapagos), på bilden ovan följer presidenten med auktionen. Hur många naturfotoföreningar i Europa har självaste presidenten aktivt med som medlem? - den finska Suomen Luonnonvalokuvaajat har idag nästan 3000 medlemmar, med presidenten inkluderad. Auktionen och Halonens bilder blev sen till en 9-spaltare i Ilta-Sanomat, där också fotoläraren Andy Horner fick vara med och ge bildkritik på presidentens bilder. Han var positivt överraskad över hennes bildseende och önskade henne välkommen med på Axxells naturfotoutbildning när hennes presidentskap går ut om två år. 

Innan söndagsprogrammet (som är öppet för allmänheten) har medlemmarna i föreningen redan hållit på i två dagar, under fredagen träffas "Ikikuvaajat" (de över 60), lördagen samlade ett hundratal medlemmar kring bildvisningar och diskussioner, och under söndagen var det  som sagt "öppet hus". Allt detta i huvudstadens bästa konferens- och koncerthall som ligger nära riksdagshuset. Mera centralt kan det bara inte bli.

På lördagskvällen hade jag självaste Staffan Widstrand som bordssällskap vid hotellmiddagen; vi var väl de enda i hela salen som hade svenska som modersmål. Det blev en bra diskussion om naturfotografins uppgift i samhället. Jag gillade hans åsikter om att naturfotografer borde tänka, fungera och agera mera journalistiskt; det håller jag fullständigt med om. Samtidigt som en massa naturfotografer springer omkring och söker den ultimata kompositionen i det perfekta ljuset, så förstörs naturen i en allt snabbare takt.

SW höll ett intressant anförande under lördagen där han uppmanade de finska naturfotograferna "to think bigger" och se till att naturbilder och -artiklar/böcker når utanför de egna cirklarna. Det enda sättet att få de breda massorna att försvara natur är att visa på det vi har, att få dem att tycka om och respektera det vi ännu har - som projektet "Wild Wonders of Europe" har lyckats helt suveränt med!
Hittils har boken tryckts i 90 000 ex och översatts till sju olika språk. Majoriteten av finska naturfotoböcker utges bara på finska, och är helt okända för en större publik.

Den finska naturfotoföreningen är annars ett bra exempel på en synnerligen välorganiserad och fungerande nationell organisation, som bl.a. via jippot "Årets Naturbild" når ut till alla dagstidningar, veckotidningar och etermedia. På måndagmorgon såg jag Staffan Widstrand bli intervjuad i teve (den finlandssvenska kanalen FST 5).

Att självaste president är med i svängarna gör också sitt till för att föreningen syns i media. De naturfotografer som lever på detta (proffsen) har en egen förening också, men för att vara medlem där krävs att de också är med i den stora moderföreningen - och det är ett bra arrangemang. De har ju själva varit med om att bygga upp den stora föreningen. Och det är ju alltid lika kul att mingla med Hannu Hautala, Jorma Luhta, Benjamin Pöntinen och hela baletten med finska naturfotografer som tillbringar största delen av året "i den finska skogen"; Luhta som gjort många fina böcker (han kan också skriva, helt underbart dessutom) om skogsmiljöer håller just nu på med ett fotoprojekt uppe på fjällhedarna vid gränsen till Norge.

Under söndagen träffades också vi finlandssvenskar, som jobbar med att bygga upp BioFoto Finland, till gemensam lunch. Vi fungerar ju som en egen liten kompletterande naturfotoförening till den nationella finska, men vi har ju svenska som mötesspråk och har landets kustsvenska område som vårt rekryteringsområde. Och vi är ett av "lokallagen" till norska BioFoto (precis som BioFoto Sverige); vi tycker att det kul med kontakter västerut som är en del av vår kustsvenska kultur. Det finska har vi ju runt oss hela tiden. Vi lever i två "världar", och det gillar vi!

Street Art

Buddy, graffiti och morgonsol. Hirvensalo slalombacke, Åbo, okt. 2010.  Foto: Håkan Eklund.

Street Art och graffiti i tre timmar blev avslutning på dagen. Vi har på jobbet något som vi kallar "Konstig höst", som handlar om olika konstupplevelser. Idag höll Antony Fredriksson ett intressant program om graffitins historia och utveckling. Lärorikt och tankeväckande.  En dokumentärfilm från N.Y.C. illustrerade det hela.

"Imagine a city where graffiti wasn´t illegal, a city where everybody could draw whatever they liked. Were every street was awash with a million colours and little phrases. Where standing at a busstop was never boring. A city that felt like a living breathing thing which belonged to everybody, not just the estate agents and barons of big busineses. Imagine a city like that and stop leaning against the wall - its wet." (Citat ur en av föreläsarens böcker, skrivet av "Banksy").

En intressant graffitiblog hittas på: http://www.woostercollective.com/

Frukost i finkan

Utsikt från Mannerheims gamla altan, Hangö 10.10.2010. Foto: Håkan Eklund.

Det blev premiärbesök i finkan på gamla polishuset i Hangö under veckoslutet. Men det är inte lika dramatiskt som det kunde vara. Huset har byggts om till hotell (http://www.hotelb8.fi/) och morgonfrukosten serverades i finkan; det var faktiskt exklusivt!  Dessutom stod en av hotellägarna (ägs av två unga par) i köket, en ung dam som visade sig vara en mycket intressant person. Lyxigt värre att kunna diskutera inredning och turistbusiness i en ren och fin finka ...

Jag och kollegan/IT-specialisten Paul S hade fotokurs för Hangö sommaruniversitet ute i havsbandsstaden under veckoslutet. Samma kurister som i somras, när vi utgjorde en del  av en konstnärskoloni. Nu hade de flesta skaffat Lightroom, och allt löpte som på räls. Alla fick dessutom rama in sina fotoalster under söndagen.

Mulet väder med ett mycket mjukt ljus, och jag hann tyvärr inte själv fotografera något. Men när kursen var slut söndag e.m. stack jag mig ut fram och åter till  "De fyra vindarnas hus” som är ett kafé med utsikt över havet. Fältmarskalk C. G. Mannerheim har en gång i tiden ägt kaféet, han lät inreda det på 1920-talet för att likna en fransk lantrestaurang.

Stället ligger vackert till och just då började solen bryta sig igenom molnen och jag hann ta några bilder innan det på nolltid blev klart och soligt (i den friska vinden). Sen kom jag underfund med hur lite jag vet om ställets historia, och vad Mannerheim egentligen använde huset till? Privat? Business? Och namnet "De fyra vindarnas hus" är ju så vackert. Men det skall jag försöka fixa till, någonstans måste det väl finnas information.

Mannerheim är ju en av Finlands mest spännande personer; så här står det i Wikipedia:

Carl Gustaf Emil Mannerheim, född 4 juni 1867 på slottet Villnäs i Egentliga Finland (i nuvarande Västra Finlands län), död 27 januari 1951 i Lausanne i Schweiz (då var det redan 28 januari i Finland, därav har Mannerheim två officiella dödsdatum), var en finländsk friherre, officer, upptäcktsresande och politiker. Han är den ende som innehaft titeln marskalk av Finland. Han är mest känd i Sverige för sin ledande roll under vinterkriget och fortsättningskriget, men hade dessutom ett avgörande inflytande på genomförandet av Finlands självständighet, politiska orientering mot övriga Norden och stadfästandet av Finlands republikanska regeringsform 1919.
Gustaf Mannerheim ligger begraven på Sandudd i Helsingfors

Äntligen positivt om skog

Skogens döda, gröna guld. Borgå, aug. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är sällan man kan läsa något positivt om våra skogliga ekosystem.  Men nu hittade jag en härlig artikel i Vasabladet (6.10.2010) som ges ut i Vasa, Österbotten. Rubriken är bra och berättar mycket för den initierade: "Skogens döda, gröna guld". Det är ett reportage om en skogsägare som frivilligt fredat drygt sju hektar värdefull gammelskog i Västerhankmo, Korsholm. Det låter ju som en droppe i havet (som det förstås är på det nationella planet), men "signalvärdet" är betydligt större.

Tänk vad uppbyggande att i en provinstidning (oftast är de ju rätt konservativa) läsa något uppbyggande om ekologiskt värdefulla skogsmiljöer där till och med intervjuade skogsfackmän uttalar sig positivt angående skogsskydd. Idag kan ju skogsägare få betalt för att inte hugga skogar med höga miljövärden; tyvärr är väl de (statliga) pengarna nu slut.

Faktum är ju att de flesta skogar  (i Finland och Sveriga) har omformats  till ekologiskt utarmade industriplantager där endast unga, friska träd tillåts leva. Det gynner förstås biomassan och plånboken, men leder samtidigt till miljömord på de specialistarter som genom årtusenden formats efter naturskogarnas naturliga skogsmiljöer som innehåller alla åldergrupper och utvecklingsstadier av träd. Också döda och murknande sådana.

Det finns ett stort antal fåglar och djur som t.ex. är beroende av håligheter i träd för att kunna häcka, och sådana putsas ju normalt bort via kalhuggningar. Sen när ungskogen är etablerad röjs och gallras den ett antal gånger, och där ges ju bara företräde för unga, välartade och välväxande träd (nästan så att det påminner om vårt mänskliga samhälle ...). Det beyder att vi så småningom kommer  att förlora våra skogsmesar, som talltita och tofsmes. För att ta två exempel. Då blir vintrarna ännu tystare. En mera ortstrogen fågel än tofsmesen får man söka efter! Dessutom är den både mysig och vacker.

De behöver murken lövved (som hittas i döda björk och alstammar/-stubbar) för att med sin klena näbb kunna plocka ut vedfibrer och forma sitt bo inne i stubben. Men sånt putsas ju bort i ekonomiskogar. Det sorglustiga är ju att många av dessa hålbyggare skulle acceptera holkar, men sådana sätter ju inte skogsbrukarna ut. Egentligen borde det stå inskrivet i skogslagen att den som kalhugger sin skog åläggs att sätta upp så och så många holkar per hektar i grannskapet, samt lämna tillräckligt med lövträd att tillåtas dö och murkna i den plantering som småningom omsluter dem. De är värda sin vikt i guld!

Men nej, det skall putsas till döds, det kallas skogsskötsel!!!, annars så skulle det ju se för slarvigt ut .... tycker väl många. Det som de flesta inte förstår eller vill förstå, att denna s.k. "skogsskötsel" betyder milömord på många skogslevande arter! Och få människor bryr sig om detta, därför kan det fortgå.

Därför kul med en skogsägare som förstår bättre, och sparar en smula gammelskog. Toppen! Tack Nina Dahlbäck/Vbl för ditt värdefulla reportage om vårt skogsarv! Mera sådant - jag tror inte att folk ännu förstår VARFÖR områden med naturskog behövs ... De behöver tydliga exempel.