Presidenten Halonen som naturfotograf

President Tarja Halonen följer bildauktionen. Finlandiahuset, H.fors 17.10.2010.
Foto: Håkan Eklund.

Naturfotofestivalen Årets Naturbild 2010 är något av fotoårets höjdpunkt i Finland. Det är ett stort och välarrangerat evenemang som fyller hela Finlandiahuset  (http://www.finlandiatalo.fi/en/).
I själva salen finns 1200 sittplatser, och utanför ca 1000 m2 utställningsutrymme med fotoutställningar, bokförsäljning, demo av utrustning etc. Under söndagen är det fullt överallt. Att Vårgårda skulle vara Nordens största naturfotofestival tror jag inte längre stämmer. Däremot tror jag att deras bildvisningar håller en högre standard; finsk naturfoto känns aningen begränsat jämfört med det jag själv sett i Vårgårda.

En kul grej: Finlands president Tarja Halonen är alltid med under söndagsprogrammet, i år hade hon till och med en egen fotoutställning med bilder från Galapagos Isl. En del av dem auktionerades bort till höga priser (för välgörenhet, att understöda naturskyddet på Galapagos), på bilden ovan följer presidenten med auktionen. Hur många naturfotoföreningar i Europa har självaste presidenten aktivt med som medlem? - den finska Suomen Luonnonvalokuvaajat har idag nästan 3000 medlemmar, med presidenten inkluderad. Auktionen och Halonens bilder blev sen till en 9-spaltare i Ilta-Sanomat, där också fotoläraren Andy Horner fick vara med och ge bildkritik på presidentens bilder. Han var positivt överraskad över hennes bildseende och önskade henne välkommen med på Axxells naturfotoutbildning när hennes presidentskap går ut om två år. 

Innan söndagsprogrammet (som är öppet för allmänheten) har medlemmarna i föreningen redan hållit på i två dagar, under fredagen träffas "Ikikuvaajat" (de över 60), lördagen samlade ett hundratal medlemmar kring bildvisningar och diskussioner, och under söndagen var det  som sagt "öppet hus". Allt detta i huvudstadens bästa konferens- och koncerthall som ligger nära riksdagshuset. Mera centralt kan det bara inte bli.

På lördagskvällen hade jag självaste Staffan Widstrand som bordssällskap vid hotellmiddagen; vi var väl de enda i hela salen som hade svenska som modersmål. Det blev en bra diskussion om naturfotografins uppgift i samhället. Jag gillade hans åsikter om att naturfotografer borde tänka, fungera och agera mera journalistiskt; det håller jag fullständigt med om. Samtidigt som en massa naturfotografer springer omkring och söker den ultimata kompositionen i det perfekta ljuset, så förstörs naturen i en allt snabbare takt.

SW höll ett intressant anförande under lördagen där han uppmanade de finska naturfotograferna "to think bigger" och se till att naturbilder och -artiklar/böcker når utanför de egna cirklarna. Det enda sättet att få de breda massorna att försvara natur är att visa på det vi har, att få dem att tycka om och respektera det vi ännu har - som projektet "Wild Wonders of Europe" har lyckats helt suveränt med!
Hittils har boken tryckts i 90 000 ex och översatts till sju olika språk. Majoriteten av finska naturfotoböcker utges bara på finska, och är helt okända för en större publik.

Den finska naturfotoföreningen är annars ett bra exempel på en synnerligen välorganiserad och fungerande nationell organisation, som bl.a. via jippot "Årets Naturbild" når ut till alla dagstidningar, veckotidningar och etermedia. På måndagmorgon såg jag Staffan Widstrand bli intervjuad i teve (den finlandssvenska kanalen FST 5).

Att självaste president är med i svängarna gör också sitt till för att föreningen syns i media. De naturfotografer som lever på detta (proffsen) har en egen förening också, men för att vara medlem där krävs att de också är med i den stora moderföreningen - och det är ett bra arrangemang. De har ju själva varit med om att bygga upp den stora föreningen. Och det är ju alltid lika kul att mingla med Hannu Hautala, Jorma Luhta, Benjamin Pöntinen och hela baletten med finska naturfotografer som tillbringar största delen av året "i den finska skogen"; Luhta som gjort många fina böcker (han kan också skriva, helt underbart dessutom) om skogsmiljöer håller just nu på med ett fotoprojekt uppe på fjällhedarna vid gränsen till Norge.

Under söndagen träffades också vi finlandssvenskar, som jobbar med att bygga upp BioFoto Finland, till gemensam lunch. Vi fungerar ju som en egen liten kompletterande naturfotoförening till den nationella finska, men vi har ju svenska som mötesspråk och har landets kustsvenska område som vårt rekryteringsområde. Och vi är ett av "lokallagen" till norska BioFoto (precis som BioFoto Sverige); vi tycker att det kul med kontakter västerut som är en del av vår kustsvenska kultur. Det finska har vi ju runt oss hela tiden. Vi lever i två "världar", och det gillar vi!

2010-10-19 14:32   Pia-kristina

Det här var intressant läsning och det hade varit roligt att se några av Tarja Halonens bilder.

Svar från Håkan Eklund 2010-10-19 21:09

Jag kan sätta in en bloggbild i morgon, av Tarjas bilder.

h. Håkan

2010-10-19 16:32   Arne Bivrin

Kända medlemmar gör det lättare att nå ut i mediebruset. Jag tycker Staffan Widstrand har helt rätt, vi naturfotografer måste använda bilderna till något mer än att bara få uppskattning av likasinnade. Vi måste visa skönheten för andra och sprida insikten att naturen sakta men säkert försvinner bit för bit. Det är inte bara regnskogar som skövlas. Även områden med stora naturvärden försvinner runt om kring oss. Naturen kan inte längre hanteras som om den inte har ett ekonomiskt värde.

Svar från Håkan Eklund 2010-10-19 21:18

Ja Arne, så är det. Taigaskogen, vårt barrskogsbälte här uppe i norr, är vår "regnskog", men det bryr sig skogsbruket fullständigt skit i! De har format om naturskogen till putsade virkesåkrar där det växer så att det knakar, men där ursprungsfaunan (t.ex. alla hålbyggande fåglar o djur) inte längre kan existera.

Och det uppmärksammas heller inte av s.k. naturfotografer! De är alltför upptagna av sitt gyllene snitt, den ultimata kompositionen, solnedgångar och vidvinkelbilder på 20 sekunders mjölkiga vågor! Och framförallt är de faschinerade av all ny teknik ...

Hannu Hautalas andra bok handlade om Finlands (samma i Sverige) hålbyggande fåglar o djur, den var ett "rop på hjälp", kom ut på 1970-talet, var aktuell då, är lika aktuell nu. Med den skillnaden att nu har miljoner hålträd putsats bort ur våra skogar. Först kalhuggning, sedan ett antal röjningar och gallringar för att få fram ung växande biomassa.

En skogsmes (ex. talltita o tofsmes) behöver murkna vedfibrer för att kunna forma sitt bo i en död björk eller al.

h. Håkan