Unika dokument

Intressant läsning om unik dokumentation, enda i sitt slag på svenska. Pandros 10.12.2020. Nr 345/366.

Kom på att jag aldrig varit på stugan i Österbotten i december. Och visst är dagarna korta, 4 - 5 timmar halvskymning ...

Jobbade med att såga ved på gården när jag fick mitt livs överraskning: SPARVUGGLA!

Plötsligt satt den i en av gårdsbjörkarna, flög till en flugsnapparholk för att kolla sen till en tät gran där jag har en uggleholk, modell större. Sen vet jag inte vart lilltrollet försvann.

Men det kändes som ett omen.

På trädgårdsbordet står fem specialgjorda sparvuggleholkar och väntar på uppsättning, och så kommer ugglan på besök! En art som jag varken sett eller hört på tomten, och endast en gång i en granskog 1 km bort (där jag skall hänga en holk).

Nytt tomtkryss.

Klockan var 14.00, +-0 C, halvskymning pga det mulna vädret, vindstilla. Gråååååååååttttt ... men en uggla piggar upp!

Angående böckerna ovan:

I inledningen till Lars Nordströms bok ”Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar” (Votum, 2016) räknar han upp de ämnen som fyllt hyllmeter med böcker om svenskar i Nordamerika. Han skriver att akademiker har samlat all tänkbar utvandrarstatistik, klarlagt begreppen svenskhet och traditioner, en svensk-amerikanska synen på kungahuset eller den svensk-amerikanska pressens politiska ställningstaganden eller om berömda svenskar efter millennieskiftet.

Han noterar att det har skrivits om 1600-talets stormaktsambitioner i Delaware, om Mattsons svenska regemente i det amerikanska inbördeskriget, om svenska verkstadsarbetare i Worcester, om svenska pigor i Chicago. Han antar att de flesta drar en spontan slutsats att alla väsentliga aspekter av svensk utvandringshistoria redan måste ha stötts och blötts åtskilliga gånger, men konstaterar att så INTE är fallet, som han finner märkligt.

Vad är det då som saknas?

Han skriver att svenskar, norrmän och finländare kom att spela en viktig roll i den amerikanska skogsindustrin och att DET ämnet inte blivit utforskat eller dokumenterat i någon större omfattning. ”Här och där kan man hitta ett kapitel eller ett avsnitt i en bok av en återvändande svensk som jobbat i skogen, och mig veterligen finns det bara en enda svensk som i bokform skildrat skogsarbete i Amerika – Emil Engströms ”The Vanishing Logger” från 1956.

Själv är han litteraturforskare och akademiker som emigrerade till USA 1986. Vid millennieskiftet blev han aktiv i organisationen Swedish Roots in Oregon som efterforskar, dokumenterar och publicerar genealogiska och historiska uppgifter om svenskarnas historia i Oregon och 1989 disputerade han på en studie av tre amerikanska författarskap.

För att fylla den lucka som han saknade, angående svensk emigration och de yrken som de bedrev ”over there” har han nu själv dokumenterat en del av emigranternas skogshistoria via boken ”Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar” (136 s) och dessutom översatt Emil Engströms bok ”The Vanishing Logger” till svenska som fått titeln ”Med yxa, såg och penna. Minnen från fjärran västerns skogar” (Votum, 2019).

En handlingens man som efter 34 år i Oregon flyttade hem till Sverige hösten 2015. Han bor nu på en liten gård i norra Värmland där han ägnar sig åt att läsa, skriva, översätta, hugga ved och fiska gädda.

Vis av motgång

Win-win på vedbacken. Orsaken dock en helt annan. Pandros 9.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 344/366.

Ibland gäller det att hålla huvudet kallt, som igår kväll när jag i mörkret kom fram till fritidstorpet på farfars gamla gårdstun. Det var kallt i stugan, och då gäller det att göra ett besök i vedlidret. Men se - då gick det inte att öppna dörren! Stört omöjligt. Vi hade under hösten låtit installera en ny skräddarsydd dörr med nytt lås, men nu kändes den lika stadig som en betongvägg. Solid. Det råkalla vädret har säkert fått dörren att svälla, låset tycktes också ha påverkats - och den förblev stängd.

Och har man ett ekohus utan el och rinnande vatten och en massa annat bekvämt, då får man ta sig en funderare.

Jag har dock en benägenhet att kunna hålla huvudet kallt och försöka hitta på lösningar. Minns ännu ett "motivational tape" som jag brukade lyssna på i tiden som började med: "You got a problem? Good!" - som fortsatte med att då har man en utmaning att övervinna, som är en nyttig exercise. Som är så sant.

Tack och lov hade jag några vedklabbar inne som räckte att få lite värme för natten, och i en bra sovsäck klarar man sig hur som helst.

Men sen, inne i lidret finns mitt Trangiakök som jag kokar kaffe på (och annan snabbmat), där fanns motorsågen som jag skulle använda för lite vedjobb för nästa år, och alla verktyg som jag behöver för att få upp holkarna.

Ok, allt får jag kanske inte gjort, men tänkte att åtminstone ved måste jag väl klara av att fixa. Värme för kvällen o natten var nummer ett.

For till järnaffären och köpte en liten motorsåg, kan vara bra med en reserv i alla händelser, den jag har är rätt gammal. Och sen sågade jag en huggkubbe till ved som blivit kvar ute samt hittade några svårkluvna klabbar som blivit liggande under ett träd. Ingen kvalitetsved precis, men jag har gott om björknäver och får nog eld på rubbet.

De torkar nog upp i spisen om de får ligga där en stund, nära eld. Och ELD är det man behöver i ett primitivt system, som våra samhällen var för några sekler tillbaka. Då var elden nummer ett, som få människor idag ens reflekterar över. Nu har vi ju "eld" via elektricitet i olika former.

OCH, jag fick den spån jag behöver för sparvuggleholkarna, som jag hade glömt att fråga holktillverkaren om. Så nu blev också det fixat.

Nu har jag lärt mig följande: att alltid ha ett tillräckligt förråd med torr ved inne i huset + yxa och ett och annat till i verktygsväg.

Har nu parkerat mig i timmar framför brasan med en hög intressanta böcker; har jag sådana till hands - klarar jag mig hur länge som helst.

Bostadsförmedlare för VIP-klienter

En billast med sparvuggleholkar o flugsnappar dito. Riksåttan norrut, 8 december 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 343/366.

Vad gör man inte för de bostadslösa?

Engagerar en holkbyggare (80 +) som är specialist på att svarva holkar ut stockar. Betalar glatt och kör sen fyra, fem timmar norrut.

Samtidigt som skogsindustrin glatt putsar bort de naturliga hålträd som olika arter av hålbyggare behöver för att kunna häcka - utan att bry sig.

Kanske borde jag skicka en faktura ...?

Tänk att bli glad för lite sol

Inte varje dag så här års. På 2 h vandring i Resoskogarna 7.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 342/366.

Vid historisk gata

Biskopsgatan i Åbo, gatan till min arbetsplats i femton års tid. Självständighetsdagen 6.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 341/366.

Biskopsgatan i Åbo började anläggas i slutet av 1600-talet. Det tidigare ärkebiskopsresidenset låg precis vid domkyrkans mur, sen 1890 till höger i bild (mittför de som promenerar).

Mellan Biskopsgatan och Aura å (som ligger bakom byggnaderna till höger) låg den första akademiska botaniska trädgården i Åbo som grundades 1752 av Pehr Kalm, en svensk botaniker, präst och ekonomisk publicist. Han var professor i ekonomi vid Åbo Akademi, men kanske mest känd som en av Carl von Linnés apostlar.