Eufori i november

Strandskog en överraskande fin novembermorgon. Hirvensalo, Åbo 20.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 325/366.

Tidig väckning, i mörker, skulle åka ut med ornitologkompis för att hänga upp sparvuggleholkar. Tittar ut och allt är vitt! Jippiiiiiiiii!!!!!! Tio centimeter nysnö.

Eftersom jag har bokat in däcksbyte först på måndag bidde det ingen landsväg denna morgon, och holkarna får vänta.

Istället ut till fots med kameran och fick ihop ca 50 landskapsbilder med vacker nysnö. Detta kommer jag att leva länge på.

Sällan har jag känt en sån eufori att fotografera som under dessa två morgontimmar, efter att det ljusnat. Så länge snön låg kvar. Dessutom vindstilla; igår var det storm! Hela landskapet andades stillhet, och var bara såå vackert. Är i den lyckliga positionen att fragment av vacker natur finns nära till.

Härligt med dessa stora förändringar.

Kom sen inte och säg att november är en skitmånad för fotografering, ok ibland är det, men inte hela tiden.

När detta skrivs, mitt på dan, är solen framme och snön har smält ur träden. Ändå ljust och vackert, men inte längre lika fotogeniskt som på morgonen.

Hårda vindar

Friska vindar från Erstan/Airisto. Runsala, Åbo 19.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 324/366.

Idag gällde det att hålla i mössan och se upp för häftigt svajande granar. 17 m/s i byarna, men med sol minst en timme. Alltid något.

Hål i molnen

Några förmiddagstimmar med lite sol, som kändes alldeles otroligt fint. Sen slöt sig molnen på nytt. Hirvensalo, Åbo 18.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 323/366.

Håller med norrmännen

Så här industrialiseras vår natur, artikel ur senaste nr av norska Natur & Foto som fyller tio år. Text och foto: Kai Jenssen, Norge.

Om detta hade jag ett helt kapitel i min egen bok, "Samtal i gränsland" (Scriptum, 2019), om hur skogsmarkerna i mitt "uppväxtlandskap" Österbotten förvandlas till ett oigenkännligt industrilandskap. Torra hällmarksskogar är bra och stadig grund för de tvåhundra meter höga vindturbinerna, därmed förstörs de skogar som hittills fått vara lite mera ifred för skogsbruket eftersom de inte varit så produktiva för ekonomiskogsbruket.

Energiformen är säkert bra, men om dessa monsterparker placeras i hittills oförstörd natur, är priset mycket högt. Alltför högt. Vad finns sen kvar av vår natur om skogar, fjäll och kustområden fylls med vindkraftverksparker som syns på många mils avstånd? Dessutom blir de till ett riskabelt no-go-område pga de faror som propellerdjungeln för med sig: rotorblad som kan lossna,  (har hänt några gånger i Österbotten), isbitar som flyger omkring, etc.

Jag lyfter på hatten för naturfototidskriften Natur & Foto att de tar upp detta ämne. Om våra fina naturfotopublikationer och -böcker enbart fylls med vackra bilder skapar vi en förljugen bild av den värld vi lever i. Också naturfotografer borde tänka som pressfotografer och lyfta fram olika hotbilder, sådant som behöver exponeras för den stora allmänheten. För att skapa motkraft, och diskussion.

Ett område som exploaterats för vindkraftverksparker är för evigt förstört (ett enormt vägnät, betongfundament etc.). Dessutom består rotorbladen i en turbin av 30 - 50 ton fiberförstärkt armerad plast, material som inte går att återvinna = problemavfall!

Fy för den lede ...

Kul att titta i fotografisk bakspegel

Ibland bra att titta bakåt. Åbo 17.11.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 322/366.

Bläddrar i Finsk fotografisk årsbok från 1980 och hittar överraskande många intressanta och ännu aktuella ämnen som ventileras.

I en artikel om pressbilder skriver Seppo Saves att det bara blivit sämre och sämre med bildjournalistiken i dagstidningarna (som är aktuellt än idag ...).

Han noterar att det i sig inte handlar om dåliga bilder om det är riktiga fotografer som tagit bilderna, utan hur bilderna ANVÄNDS i tidningarna. Att det är ICKE fotokunniga personer som i sista rummet avgör hur bilderna ifråga används i tidningen. Och då blir det som det blir.

Det handlar om helheter, "layout-paket" där text och bild tillsammans skall bilda en attraktiv helhet. Han räknar upp några tidningar som är dåliga angående bilder (bl.a. svenskspråkiga Hufvudstadsbladet och finska Turun Sanomat i Åbo) och några som är rätt duktiga bl.a. Helsingin Sanomat (= landets största dagstidning).

Mindre provinstidningar är bildmässigt helt enkelt värdelösa, tycker han. Och så är det än idag! De flesta har ju inga riktiga fotografer utan placerar kameran (eller telefonen) i handen på skrivande journalister och tycker att det är tillräckligt. En orsak till att jag för flera år sedan slutade prenumerera på dylika tidningar. 

De enda som jag har kvar är Helsingin Sanomat och veckotidskriften Suomen Kuvalehti, som Seppo Saves år 1980 skriver gott om.

Han förstår inte hur tidningshusen tänker? Att de nog investerar miljoner i tryckteknik och lokaler, men inte bryr sig om att satsa på det visuella uttrycket.

Så är ju läget än idag!

Seppo Saves förundrar sig över att tidningarna nog värdesätter annonser, men har tydligen inte insett att de ofta satsar stort på det visuella, att de säljer via proffsiga bilder ...