Reflektion kring snösmältning

Slog ut i blom under dagen. Hirvensalo, Åbo 9 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 130/366.

Jag gillar sysslor som ger tid för reflektion, tid att tänka, tid att sätta saker och ting i perspektiv.

Idag var en sådan dag, i trädgårdsarbete i sol, från morgon till kväll. Prydnadsträdet ovan slog ut under dagens lopp, jag nästan såg hur allt bara växte, blev både grönare och vitare, och mådde bra i vårsolen.

Egentligen var det femte dagen med tid för tankearbete. Fyra dagar i bil Åbo-Kuusamo t/r = 2185 kilometer (= 22 timmars körning). Ensam i en bil på tomma vägar finns det tid att tänka.

Och sen idag, med spade i hand.

Äntligen gick det upp för mig varför jag gillade våren i Kuusamo, med 12 plusgrader dagtid med sol från blå himmel och 70 cm snö i skogarna. Det var något som triggade mig, men jag kunde inte just då sätta fingret på det.

Sen förstod jag. Det är att se förändringen, från vinter till vår. Att uppleva snösmältning helt handgripligt, att se hur varma solsidor öppnas (oftast dikeskanter), hur marken under granar på någon sydsida blir snöfria. Att se hur bäckar och små vattendrag porlar fram med sitt svarta vatten mot bländvita snödrivor runt om. Att se och känna hur snön dagtid säckar ihop som en enda mjuk smörja, för att under natten förvandlas till stenhård skare.

Och sedan kontrasten med snöfyllda skogar, isbelagda sjöar, men ändå med fågelsång och fågelflockar överallt där det finns lite barmark.

Plötsligt gick det upp för mig att så här såg mina barndoms vårar ut hemma i byn i Österbotten. På den tiden när vintrar var vintrar, och när våren kom så gick det till just så här.

Och hur många diken fyllda med smältvatten, men gömda under snön, hann jag inte trampa ner i när jag var på jakt efter flyttfåglar i odlingslandskapet. Nu är det mesta täckdikat, och sällan ser man några unga pojkar som är ute och snokar i naturen ... (de sitter väl alla framför en dator?).

Här i SW Finland är ju vintrarna oftast en enda lång senhöst. Novemberväder i 4-5 månader. Det är bara ljuset och växterna (och förstås fåglarna) som indikerar vår, men aldrig den där fina känslan av dagsmeja, snösmältning - kontrasterna, som jag nu upplevde i Kuusamo.

Jag hittade till och med videsparv i ett gammalt revir i en skog med "metertjock" snö, men den kom tillrätta med det lilla som smält fram.

Min själ och hjärta blev kvar i Kuusamo.

Fick rapport från "min" tjäderkoja: senaste natt tio hönor på plats ... och snöfall. Tänk vilka bilder ...

Tillbaka i människornas värld

Vräkta?  - noterat under bilresan mellan Vasa och Åbo. 8.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 129/366.

Talande tyst miljökonst

Installationen "Hiljainen kansa" (Det tysta folket) står ute, i ur och skur. Suomussalmi 7.5.2020. Foto: Håkan Eklund.

Trettio kilometer söder om Kuusamo ligger ett fält med tusentals tysta påklädda typer. Konstnären Reijo Kelas installation byggdes för första gången 1988 och underhålls två gånger per år av en arbetsgrupp.

Kul med skapande konstnärer som gör det till synes enkla både imponerande och annorlunda. 

Nöjd med spelmorgonen

"Alfatuppens" enda flykthopp inom skotthåll. Kuusamo 7 maj 2020 kl. 04.56. Foto: Håkan Eklund. Nr 128/366.

Först ett kort "statement", med koppling till Vårgårda. Kristoffer Sahlén brukar ofta fråga bildvisare på naturfotofestivalen vad som är viktigare för dem, bilden eller upplevelsen. Väldigt många svarar det senare. Det kan låta befängt att ställa en sån fråga till proffs eller semiproffs, men den är synnerligen relevant. Det är nämligen så att den naturfotograf som verkligen gillar natur (och inte bara ett motiv), för sådan går upplevelsen först. Så är det också för mig.

Det finns miljoner superfina tjäderspelsbilder, och mitt motiv är inte att delta i det "rejset". Nej, jag har alltid önskat få uppleva att riktigt tjäderspel, som jag först nu - i mogen ålder fått uppleva. Det vill säga senaste natt och morgon. Tidigare har det som mest varit tre tuppar, men inga hönor.Och visst, när man ändå fotograferar så vill man ju försöka komma till skott - bilder som jag har nytta av i olika textsammanhang.

Som spelplats var skogen en spillra av områdets forna jag, omgiven av hyggen, femtonårig monokultur av tall, ung blandskog etc. Skogsskiftet som stod kvar har tydligen inte rörts på femtio-sextio år, ingen gammal skog i sig, men länge orörd. Där finns en viss skillnad. Också skogar kan röjas och gallras till döds, ekologiskt sett. Inte denna. Men spelet var bra. Det var liv i luckan. I sex timmar höll de på! Non-stop. Från halv tre på natten till halv nio på morgonen.

Och ja, väckarklockan väckte. Jag var upp 02.30. Nästan genast stod det en höna och Nummer Ett utanför kojan, på två meters avstånd. Men det var ännu då rätt mörkt.

Som mest räknade jag sju tuppar och fem hönor. Jag hade svängt kojan, som var ett bra val. Ändå kunde jag bara fota från en glugg, in i en sektor som den kaxiga alfatuppen ofta frekventerade. Men ofta sprang den vida omkring och jagade bort ungtuppar som aldrig gav något motstånd. Fega rackare ...

Och honorna höll sig nära sin hjälte, många gånger lade sig en höna ner som för att vänta på bestigning. Men nej, tuppjäkeln bara sprätte omkring med högburet huvud och mäktig plymstjärt.

Men hönorna satt inte och bara rullade tummarna, de gick i skogskanten där bärriset smält fram och plockade i sig grönt. I kikaren såg det ut som om de plockade toppar av blåbärsris. Feminina veganer. Och vackra var de med roströd bringa och buk.

Klockan 09.40 flög sista hönan och stortuppen iväg.

Under natten skuttade en vit skogshare över arenan, och en mager och spinkig ekorre. Enda fågelröster, förutom tjädrarna, kom från en sjungande bofink och en passerande rödvingetrast. Annars mycket tyst i skogen.

Våren är sen här i Kuusamo pga den snörika vintern. Jag träffade en kille satt i kojan för fem dagar sen, då såg han bara skymten av en enda tupp. Från och med nu är det bra spel på kommande -men jag får tacka för mig och dra söderut. Tyvärr.

Det tysta spelet

Höjdpunkt i snösmältning. Kuusamo 6 maj 2020 kl. 04.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 127/366.

Väckning fixad på mobilen till 02.30. Vaknade 03.30, helt av instinkt. Va f-n, hade inte hört nån väckning ... Tittade mig snabbt omkring, ut till den förväntade arenan. Den var tom! Och det var tyst. NEJ, tänkte jag, nej, nej, nej - detta för två dagars bilkörning.

Men sen ser jag rörelser, men åt det håll som var baksidan, dvs. där det inte fanns fotoöppningar bara en liten dörr i marknivå där jag kröp in i den lilla enmanskojan. Där i kanten till ett hygge (!!) ser jag flera tuppar och hönor, och det är fart på. Hönorna springer undan, tuppar efter. Sen lyckas jag reda ut det hela till tre tuppar och tre hönor. Men damerna var inte färdiga för intima ärenden, de flög bort klockan 04.

Sen började jag fundera hur jag skulle kunna få nån bild av tupparna. En blev kvar, de två andra försvann längre bort. Försiktigt öppnade jag dörren, passade på när tuppen "sisade". Och vad upptäcker jag, snöskorna står vackert parkerade mot en granstam, mitt i skottlinjen! Shittttttt ...

Men liggande på golvet med ett gammalt 400 mm (låg ljusstyrka ...) lyckade jag få några enstaka bilder på en av de spelande tupparna. Vid halv femtiden slutade spelet (trodde jag). Den aktivaste tuppen (bilden ovan) lade sig helt sonika att vila! Jag såg i kikaren hur han låg på marken i bärriset med framsträckt hals. Ungefär i 40 minuter tog han igen sig. Sen började han äta, och småningom kom han vandrande närmare kojan. Jag hade en kamera i position, men den jäkeln placerade sig på 20 m:s avstånd, men bakom stammar och grenar. Där spelade han solo 07-07.30, fick inte en enda duglig bild, helt fel placerad. Men så är det med naturfotografering. Man får ta det mesta som det behagar komma, med jämnmod.

Orsaken att komma ända hit för att fotografera tjäder har med snö att göra. Svarta tjädertuppar i mörk skog är jobbigt (om man nu ens skulle ens hitta dem ...), med tuppar på snö, eller med snö i bakgrunden syns de bättre. Och i denna murriga granskog är snö viktig, dock beströdd med torra granbarr som hårda vårvindar fixat. Som också det hör vårskogen till.

Klockan 07.35 flög tuppen upp i ett träd rätt nära, dock ur sikte, sen såg jag honom inte mer. Själv tog jag några koppar kaffe och åt frukost på golvet i det komfortabla gömslet (jämfört med mina tältarrangemang ...). Kröp ner i sovsäcken och sov till halv elva. Drömde att jag fotograferade två tjäderhönor med vidvinkel, de stod alldeles utanför den öppna dörren ...

Innan jag for svängde jag om gömslet 180 grader, få se om det är till nytta under kommande morgonnatt. Skulle vara kul att få med hönor på bild, tillsammans med tuppar. Alltid kan man ju önska sig det ...

Traskade med snöskor (70 cm snö) ut  till landsvägen, och där mötte jag en lavskrika. Kul.

Det frapperar mig hur tyst spelet är, inte hörs tupparnas knäppande och sisande några långa vägar, knappt att jag hörde något med dörren öppen ...

P.S. Det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Kuusamo centrum var att besöka en urmakare ... köpte en riktig väckarklocka! Så nu jäklar ...