Det tysta spelet
Höjdpunkt i snösmältning. Kuusamo 6 maj 2020 kl. 04.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 127/366.
Väckning fixad på mobilen till 02.30. Vaknade 03.30, helt av instinkt. Va f-n, hade inte hört nån väckning ... Tittade mig snabbt omkring, ut till den förväntade arenan. Den var tom! Och det var tyst. NEJ, tänkte jag, nej, nej, nej - detta för två dagars bilkörning.
Men sen ser jag rörelser, men åt det håll som var baksidan, dvs. där det inte fanns fotoöppningar bara en liten dörr i marknivå där jag kröp in i den lilla enmanskojan. Där i kanten till ett hygge (!!) ser jag flera tuppar och hönor, och det är fart på. Hönorna springer undan, tuppar efter. Sen lyckas jag reda ut det hela till tre tuppar och tre hönor. Men damerna var inte färdiga för intima ärenden, de flög bort klockan 04.
Sen började jag fundera hur jag skulle kunna få nån bild av tupparna. En blev kvar, de två andra försvann längre bort. Försiktigt öppnade jag dörren, passade på när tuppen "sisade". Och vad upptäcker jag, snöskorna står vackert parkerade mot en granstam, mitt i skottlinjen! Shittttttt ...
Men liggande på golvet med ett gammalt 400 mm (låg ljusstyrka ...) lyckade jag få några enstaka bilder på en av de spelande tupparna. Vid halv femtiden slutade spelet (trodde jag). Den aktivaste tuppen (bilden ovan) lade sig helt sonika att vila! Jag såg i kikaren hur han låg på marken i bärriset med framsträckt hals. Ungefär i 40 minuter tog han igen sig. Sen började han äta, och småningom kom han vandrande närmare kojan. Jag hade en kamera i position, men den jäkeln placerade sig på 20 m:s avstånd, men bakom stammar och grenar. Där spelade han solo 07-07.30, fick inte en enda duglig bild, helt fel placerad. Men så är det med naturfotografering. Man får ta det mesta som det behagar komma, med jämnmod.
Orsaken att komma ända hit för att fotografera tjäder har med snö att göra. Svarta tjädertuppar i mörk skog är jobbigt (om man nu ens skulle ens hitta dem ...), med tuppar på snö, eller med snö i bakgrunden syns de bättre. Och i denna murriga granskog är snö viktig, dock beströdd med torra granbarr som hårda vårvindar fixat. Som också det hör vårskogen till.
Klockan 07.35 flög tuppen upp i ett träd rätt nära, dock ur sikte, sen såg jag honom inte mer. Själv tog jag några koppar kaffe och åt frukost på golvet i det komfortabla gömslet (jämfört med mina tältarrangemang ...). Kröp ner i sovsäcken och sov till halv elva. Drömde att jag fotograferade två tjäderhönor med vidvinkel, de stod alldeles utanför den öppna dörren ...
Innan jag for svängde jag om gömslet 180 grader, få se om det är till nytta under kommande morgonnatt. Skulle vara kul att få med hönor på bild, tillsammans med tuppar. Alltid kan man ju önska sig det ...
Traskade med snöskor (70 cm snö) ut till landsvägen, och där mötte jag en lavskrika. Kul.
Det frapperar mig hur tyst spelet är, inte hörs tupparnas knäppande och sisande några långa vägar, knappt att jag hörde något med dörren öppen ...
P.S. Det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Kuusamo centrum var att besöka en urmakare ... köpte en riktig väckarklocka! Så nu jäklar ...
Sten
Och sen när jag läser din text här, måste vart en fantastisk upplevelse att få se så många, även om det inte gick att fotografera dem just då. Men upplevelsen tufft!
Ja väckarklocka är bra men ändå inte dåligt att vakna självmant så tidigt i gryningen ändå.
Riktigt intressant läsning och återigen en väldigt fin bild! :)