Nöjd med spelmorgonen
"Alfatuppens" enda flykthopp inom skotthåll. Kuusamo 7 maj 2020 kl. 04.56. Foto: Håkan Eklund. Nr 128/366.
Först ett kort "statement", med koppling till Vårgårda. Kristoffer Sahlén brukar ofta fråga bildvisare på naturfotofestivalen vad som är viktigare för dem, bilden eller upplevelsen. Väldigt många svarar det senare. Det kan låta befängt att ställa en sån fråga till proffs eller semiproffs, men den är synnerligen relevant. Det är nämligen så att den naturfotograf som verkligen gillar natur (och inte bara ett motiv), för sådan går upplevelsen först. Så är det också för mig.
Det finns miljoner superfina tjäderspelsbilder, och mitt motiv är inte att delta i det "rejset". Nej, jag har alltid önskat få uppleva att riktigt tjäderspel, som jag först nu - i mogen ålder fått uppleva. Det vill säga senaste natt och morgon. Tidigare har det som mest varit tre tuppar, men inga hönor.Och visst, när man ändå fotograferar så vill man ju försöka komma till skott - bilder som jag har nytta av i olika textsammanhang.
Som spelplats var skogen en spillra av områdets forna jag, omgiven av hyggen, femtonårig monokultur av tall, ung blandskog etc. Skogsskiftet som stod kvar har tydligen inte rörts på femtio-sextio år, ingen gammal skog i sig, men länge orörd. Där finns en viss skillnad. Också skogar kan röjas och gallras till döds, ekologiskt sett. Inte denna. Men spelet var bra. Det var liv i luckan. I sex timmar höll de på! Non-stop. Från halv tre på natten till halv nio på morgonen.
Och ja, väckarklockan väckte. Jag var upp 02.30. Nästan genast stod det en höna och Nummer Ett utanför kojan, på två meters avstånd. Men det var ännu då rätt mörkt.
Som mest räknade jag sju tuppar och fem hönor. Jag hade svängt kojan, som var ett bra val. Ändå kunde jag bara fota från en glugg, in i en sektor som den kaxiga alfatuppen ofta frekventerade. Men ofta sprang den vida omkring och jagade bort ungtuppar som aldrig gav något motstånd. Fega rackare ...
Och honorna höll sig nära sin hjälte, många gånger lade sig en höna ner som för att vänta på bestigning. Men nej, tuppjäkeln bara sprätte omkring med högburet huvud och mäktig plymstjärt.
Men hönorna satt inte och bara rullade tummarna, de gick i skogskanten där bärriset smält fram och plockade i sig grönt. I kikaren såg det ut som om de plockade toppar av blåbärsris. Feminina veganer. Och vackra var de med roströd bringa och buk.
Klockan 09.40 flög sista hönan och stortuppen iväg.
Under natten skuttade en vit skogshare över arenan, och en mager och spinkig ekorre. Enda fågelröster, förutom tjädrarna, kom från en sjungande bofink och en passerande rödvingetrast. Annars mycket tyst i skogen.
Våren är sen här i Kuusamo pga den snörika vintern. Jag träffade en kille satt i kojan för fem dagar sen, då såg han bara skymten av en enda tupp. Från och med nu är det bra spel på kommande -men jag får tacka för mig och dra söderut. Tyvärr.
Och som vanligt säger jag nu, intressant läsning och grattis till den fina upplevelsen!
MvH
Johnny
Hälsningar Lena