I tystnadens kultur

Bokrecensioner, bland annat. Åbo 6.3.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 66/366.

Plötsligt har jag insett vikten av recensenter - och då inte i egenskap av konsument, utan som producent. Via dem, oftast är de proffs på litteratur, får jag en liten aning om hur min första bok funkar i verkligheten. Hur den förstås och uppfattas av läsare.

Jag har nämligen förvånat mig över tystnaden från läsare, och då menar jag sådana som känner mig, som antingen har köpt boken eller fått den i gåva (av mig). Ofta har jag gjort bokbyte med andra bokutgivare, senast med Mika Honkalinna. Men som sagt, just ingen säger något, varken buu eller bää ...

Det är väl normen här uppe i Norden. Underligt nog. Som långvarig medarbetare i olika dagstidningar är jag förstås van med detta, de enda gångerna jag hör något från läsare är när någon är förbannad.

På bilden ovan ett antal recensioner i finlandssvenska tidningar (Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser) från tre olika landskap, de är till 99 procent positiva, som gläder. Det intressanta är att de alla tagit fasta på olika saker, boken har ju en viss bredd. Allt från vardagsmöten till djuplodande berättelser (historia, emigration) samt diskussioner om det som händer med vår natur. Den senaste i raden läste jag i Åbo Underrättelser nu på onsdag (4.3); den recensionen är en av de mest insiktsfulla, en som verkligen förstått innehållet och i texten lyckats plocka fram det mest vitala. Mycket proffsigt.

En av recensenterna hade efterlyst en bildredovisning, men hade inte märkt att det i början av boken står Text och foto: Håkan Eklund. Av bokens 116 bilder är 95 mina egna, resten har redovisats för med fotografens namn (bl.a. ur de intervjuades bildarkiv).

Tyvärr hade inte det lilla förlaget råd med varken lektör eller redaktör, jag fick sköta det mesta själv förutom att förläggaren vid manusantagningen läst igenom materialet - och kommit med några goda förbättringsförslag. Trots att jag korrekturläste tio gånger lyckades några stavfel slinka med, men sådant är svårt att undvika. Dock inget som påverkade innehållet.

I boken finns sammanlagt 80 000 ord. En författarbekant brukar räkna med att i medeltal producera 500 ord per dag - det skulle i mitt fall innebära åtta månaders skrivarbete, som stämmer rätt bra. För att utsätta sig för sådant, måste man vara rätt passionerad!

Något i luften

Ett stänk av solnedgång. Friskalaviken, Hirvensalo, Åbo 5.3.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 65/366.

Det var alldeles tyst
ändå hörde jag vår
skrattmåsarnas nojs
staren utanför hålet i klibbalen
krickornas småprat i vasskanten

Kanske var det ljuset
eller doften
eller minnesspår från i fjol
som tog fram våren i mig
vid iskanten

Men det var ändå
alldeles tyst

En skönt busväder

Fotografens önskeväder. Nåtö, Åland 4.3.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 64/366.

Bara så synd att det var avresedag från Åland när vädret var som bäst, fotografiskt sett. Nu borde jag ha fått vara ensam med kamera och 500 mm för att fånga in flyttfåglar i snöslask. Det fick jag avstå ifrån.

Hann med en del landskapsbilder för att sen igen skynda till bilkön, för retur till Åbo. Genom Skärgårdshavet, vacker också i snömodd.

Nära

Koncentration. Foto: Håkan Eklund.

En fin överraskning

Från Judys Hantverk & inredning i Gölby, Åland. 3.3.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 63/366.

Vi körde längs småvägar genom ett omväxlande landskap med skogsdungar, åkerplättar, vackra gårdar och en massa tomhet. Inga människor. Vi sökte en keramikverkstad som frun hade tipsats om, som skulle vara öppet. Och stället skulle enligt utsago vara populärt.

"Hur kan kunder hitta hit"? undrade vi.

Till slut hittade vi en skylt, vi var nära, svängde in till ett antal gamla industribyggnader (det visade sig vara ett nedlagt slakteri!) och parkerade bilen. Stegade upp till en övervåning i en av byggnaderna, och ett konstnärsparadis öppnade sig för oss. Alla bruksföremål bara så vackra, kraftiga färger, fina mönster, former - och hantverkaren själv en pratsam och underbar engelsk dam som pratade både svenska och finska. Och en sådan som man instinktivt gillade. Ni vet hur det är, när man ibland träffar människor som genast känns som en man känt hela sitt liv. När man genast hittar den gemensamma frekvensen, intressen, när samtalet bara flyter.

Just en sån var Judy.

Och tekopparna som vi köpte (med fågelmotiv) kommer att utstråla positiv karma, det vet vi redan. Och på tal om fåglar, femton (15) nya årsarter på 1,5 dagar på Åland. Också sådant gläder.

Och i kväll middag hos ett par som vi "återupptäckt", killen en gammal skådarkompis från grå forntid (= början av 1970-talet). Livet är fyllt med trevliga små överraskningar.