Vinterstorm som höstväder

Andra dagen med hårda vindar, + 7 C, efter sollnedgång. Midvinter, men som om det var oktober. Hirvensalo, Åbo 17.2.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 48/366.

Pappa till tre årsböcker

Pappa till alla tre. Foto: Håkan Eklund. 16 februari 2020. Nr 47/366.

Fick under veckan OA-Natur och BFF:s årsbok med posten och det slog mig att jag är "pappa" till båda.

Innan uppdraget i Söderhavet (senhösten 1984) hade jag förverkligat en gammal dröm, att se till att den naturhistoriska föreningen Ostrobothnia Australis (jag var sekr. i många år)  i Vasa fick en egen årsbok. Föreningen fyllde 60 år, och vad passade då (1984) bättre än att etablera en egen årsbok - som jag var redaktör för. Slutresultatet var uruselt (numera bra), tyckeriet visste inget om layout och jag som beställare än mindre. Men substansen i numret är värdefullt. Och notera, storlommarna är tecknade av Gunnar Brusewitz - en stor vän av föreningen och det kustsvenska Österbotten som han besökte många gånger. Med kompisen Hans Hästbacka som lokalguide, omnämnd i några av GB:s böcker.

BioFoto Finlands årsbok tog jag initiativ till 2012, och då hade jag mera erfarenhet efter att i tolv år jobbat med tidskriften Skärgård. Använde samma format och koncept. Min gamla vän Johan Ulfvens som är teknisk redaktör för BFF:s årsbok var med som medarbetare i OA-Natur 1984.

Nafoboken är egentligen en kurspublikation som jag initierade för mina kursdeltagare vid Axxell Utbildning (vi ställde ofta ut på Fotomässan i Sthlm, när den ännu levde ..), specifikt för en specialyrkesexamen för fotografer, med natur som kompetensområde. Den specialutbildningen upphörde 2018, samma sommar som jag blev "friherre". Varje tid med sitt. Men spåren lever länge. Och ringarna på vattnet. De flesta som deltar med material i BFF:s årsbok är f.d. "Nafoiter".

Femte gången - bingo

I förbifarten, på vägen hem. Fotat från bilen i "full fart". Åbo 15.2.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 46/366.

Jag hann inte ens ur bilen när jag hörde uven. Klockan var 06.20, det var ännu mörkt, och jag hade stannat bilen på min normala "lyssningslokal". Bra. Höll nästan på att tro att uven hade övergett sitt urbana revir, i utkanten av staden.

Vid de fyra första besöken hörde jag absolut inget, varken timmen efter solnedgång, eller timmen innan soluppgång. Det är då som berguven är mest aktiv med att hoa.

Men jag hörde bara några få hoanden,sen började det blåsa, och sen regna. Och det blev en helt normal vinterdag. Grått och vått.

Inte från en nationalpark

En liten pärla inne i "min" lilla hemskog, fem minuter till fots från trappan, 10 min med bil från/till Åbo centrum. Inser hur lyckligt lottad jag är. Hirvensalo 14.2.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 45/366.

Som den bästa vårdag

Klibbalens sista resa. Runsala, Åbo 13.2.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 44/366.

Var uppe i ottan och inom höravstånd till ett gammalt berguvsrevir, där de hördes i februari i fjol. Andra morgonförsöket. Har också några kvällsförsök, men kammat noll.

Månljust, minus ett, lungt - alltså perfekt. Men nej, bara ett jävla trafikbrus från motorvägar och trafikleder. Sen hörde jag ett svagt tutande på avstånd, från en grandunge, tänkte på hornuggla. Gick närmare, men nej - skogsduva! Dock årets första.

I gryningen till ett hackspettområde, söker fortfarnde både vitrygg och mindre hackspett. Gott om trummande större hackspettar, och en gråspett på avstånd. Gott om sjungande blåmesar och talgoxar. När solen gick upp kändes det nästan som vår. När det borde vara vinter. Man får väl anpassa sig.