När skogen inte längre är skog

Den nya skogen. Ömossa, Kristinestad 11.5.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 131/365.

Behövs inten väckarklocka

Mina högröstade grannar på Ribacken, intill farfars gårdstun. Pandros 10.5.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 130/365.

Avvikande

En ny bekantskap på tomten. Pandros, Kimo 9.5.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 129/365.

Det slår mig, när jag skriver ordet avvikande, angående fågeln ovan (troligen en albino koltrast). Att jag själv säkert också betraktas som avvikande, som använder en timme varje morgon med att kolla in alla fåglar i närheten.

Jag kallar det Fågeltimmen, att under en timmes tid, med farfars gårdstun som bas, ca 50 x 50 m, försöka kolla in hur många fåglar jag ser och hör. Det har jag hållit på med i åratal.

I dag mellan 07.30 - 08.30 hade jag 34 arter, som är bäst hittills i vår. Detta är ju ingen våtmarkslokal, de enda i vadareväg är storspov, tofsvipa, skogssnäppa och idag passerande brushanar på flyttning norrut.

Annars är det ju mest helt triviala arter, som hör landskapet till. Idag sjungande lövsångare, s-v flugsnappare, gransångare, järnsparv, gärdsmyg, gulsparv, sånglärka, fem arter med trastar och så vidare. Ingen ny art för i vår; igår hade jag första ärtsångaren.

En överraskning var en stare, som jag inte sett i grannskapet på länge, den sjöng en strof i en gårdsbjörk. Och inga spelande orrar hörs längre, de har troligen funnits här i sekler, åkrarna i närheten har tidigare varit kärrmark - nu är de borta. En nykomling är pilfink som nu bokat in en holk; när jag började intressera mig för fåglar här hemma i byn, i slutet av 1960-talet, var pilfinken en sällsynthet i hela Finland. Nu ersätter den gråsparv i stor skala.

Inget är mera beständigt än förändring.

Ut ur grävlingskogen

I solnedgången; men det bidde ingen grävling. Kimo 8.5.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 128/365.

Opålitlig

Soluppgång i vacker tjäderskog. Vörå 7.5.2019. Foto: Håkan Eklund. Nr 127/365.

Hade satt väckning 03.30, vaknade av mig själv kl. 05. Shit. Andra gången det händer. Att mobiltelefonens alarm inte funkade, när den borde.

Ok, hoppade i bilen och körde till tjäderskogen. Förstås var det tyst på tjäder, och inte skrämde jag upp någon heller. Men - nu tror jag att jag hittat spelplatsen. Skall försöka blir kvar en natt i området under veckan.

Och skogen var så vacker i soluppgången. Området är som en nationalpark. Det känns som att vandra i en vackert utsmyckad helgedom, sådana som brukar hittas i Rom, i Paris. Att kalhugga en sån här skog känns som en våldtäkt på Moder Skog. Men det förstår tyvärr alltför få av dem som äger skog, och deras rådgivare. Tyvärr.

För att komma till bilen som står vid en skogsväg måste jag ta mig igenom en ung tallplantering, ok, visst är det bra med växande skog - MEN, den känns inte som levande SKOG, en plantage med monokultur är något helt annat. Det känns som att komma ut ur en katedral och in i en industrihall.

Sjungande dubbeltrast, trädpiplärka, rödhake, taltrast och talltita i tjäderskogen. Äkta skogsarter. Härligt.