När industrin tar över

Kolumn på ledarsidan. Foto: Håkan Eklund. Nr 320/365.

Ett utdrag ur kolumnen:
"I rapporten ”Tjädern. En kunskapssammanställning” (80 s, 2017) av Christer Johansson och Jan Hellenberg, noteras att Finland har den i särklass längsta och mest tillförlitliga statistiken av tjäderns långsiktiga utveckling i Norden. Siffrorna visar att tjädern i Finland har minskat upp till 85 procent sedan 1960-talet; i slutet av 1930-talet lär tjäderstammen ha haft sin ”guldålder” och ännu i början av 1950-talet fanns det 40 procent mer tjäder än när ruttinventeringarna startade 1963.

Den som läser Ludvig Munsterhjelms jaktböcker häpnas över situationen ännu längre bak i tiden. Hans dagsbyte var ofta 8 - 9 tjädrar under 1910-talet. I boken ”Med hagelbössa och kulgevär” (1943) omfattar tjäderjakts kapitlet hela 74 sidor!

Alla vi som tillbringar tid i skog och mark har med egna ögon sett tjädern försvinna. Det räcker med normalt bondförnuft för att förstå orsaken. Så länge vi hade ett fungerande bondeskogsbruk där självverksamma markägare skötte om sina skogar från början till slut, hade vi en helt annan biodiversitet i skogarna. Då hade vi ännu starka populationer med inhemska året-runt-arter som skogsugglor, skogsmesar och skogshönsfåglar som alla har sina specialbehov. Idag är endast rester kvar.

Den stora blåsningen inleddes när skogsmyndigheterna från och med 1970-talet ville inventera alla enskilda markägares skogsinnehav. För varje lägenhet uppgjordes detaljerade skogsbruksplaner. Sen pumpades det in en massa skattepengar för skogsbilvägsbyggen. Via en förrädisk prispolitik (rotpris vs leveranspris) styrdes avverkningarna över till skogsbolagens egna entreprenörer som med dyra och effektiva skogsmaskiner rätt snart putsade bort självverksamma bönders lust att göra jobbet själva eftersom skillnaden mellan rotpris och leveranspris gjorde arbetet olönsamt för de sistnämnda.

Efter att privatskogsbruket styrdes över till industrin/entreprenörer, är det bara siffror som gäller. Visst ser det bra ut att tillväxten är stor och att vi har mera virke än någonsin – men varje slant har två sidor. De tidigare så levande skogarna har idag alltmer förvandlats till ekologiskt utarmade industriplantager som ger snabb och billig råvara för cellulosaindustrin. Liksom fallet är med producentpriset för jordbruksprodukter, där endast en försvinnande liten del tillfaller bonden – gäller detsamma skogsägaren."

Äter giftig mat

Idegran - giftig. Foto: Håkan Eklund. Nr 319/365.

Sidensvansarna som jag upptäckt på en innergård i Vasa igår åt dessa röda "bär" av idegran. Jag vet att idegranen är ytterst giftig och innehåller bl.a. en alkaloid, taxin.

Gifterna irriterar magslemhinnan, urinvägarna och livmodern. Det sistnämnda är orsaken till att den använts i abortivt syfte, men för det mesta fick även kvinnan själv sätta livet till!

Om detta står att läsa i boken "Kan man äta sånt" (1978) av Inger Ingmanson.

Att fåglar kan äta "bären" utan att ta skada lär bero på att de sväljer fröna hela och dessa påverkas då inte av magsmältningsvätskorna.

Det är också förklaringen till att barn som ätit av bären undgått förgiftning. Tuggas fröna sönder är de lika gifta som resten av växten.

Idegran (Taxus baccate) är den enda representanten för familjen i Norden; i Finland växer arten vilt endast på Åland. Virket är vackert och möbler gjorda av idegran betingar höga priser.

Ett motiv som hör hösten till

Hör liksom till: blåsippa om våren, sidensvans om hösten. Vasa 14.11.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 318/365.

Misstänksam modell

Vem är du/vad vill du? Vasa 13.11.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 317/365.

Korta dagar

On the road again. Riksåttan i Oravais kl. 15.30. 12.11.2018. Foto:  Håkan Eklund. Nr 316/365.