Den oskrivna romanen

Trött och törstig efter stridsuppvisning på slagfältet i Oravais. 4.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 216/365.

En roman som jag saknar är den att vi (Sverige/Finland) inte skulle ha förlorat mot ryssarna i Oravais den 14.9.1808.

En oskriven roman som väntar på att skapas?

Hur skulle samvaron mellan det svenska och det finska ha utvecklats?

Vad skulle ha skett under första världskriget? Eller under det andra? Hur skulle Stalin och Hitler ha agerat gentemot Sverige/Finland som ett land?

Hur skulle maktens män i Stockholm ha klarat av en östra rikshalva med ett annat språk, och med en lång gräns till Ryssland och ett envist folk med "sisu" och stridsvilja?

En romanförfattare har ju en fullständig frihet att hitta på vilka scenarier som helst, som inte en historiker har. Vad fattas författarskrået? Tunnelseende? Saknar de fantasi?

Kanske Sofi Oksanen borde ta itu med ett sånt projekt? Eller Lars Sund? Eller någon rikssvensk?

Men gör något; en saftigare story får väl inte bara lämnas därhän?

Dessa tankar lekte jag med idag när jag och frun tittade på en uppvisning med "trupper" i tidsenliga uniformer och med dito vapen på det slagfält där Sverige för gott förlorade sin östra rikshalva för 210 år sedan.

Kvar på slagfältet över natten blev ca 2000 stupade och lemlästade, när de svensk/finska i mörkret drog sig norrut längs landsvägen mot Nykarleby.

Ännu vet man inte var alla stupade är begravda ...

Mera om slaget (som skedde några km från mitt fritidshus) hittas här:
http://www.oravais1808.fi/bakgrund-2/

Ryssarna förföljde ju sin fiende hela vägen runt Bottniska viken, och intog till slut Umeå i mars 1809.

Gränsen som sedermera drogs längs Torne älv (Haparanda/Torneå) blev ju helt fel, den gränsen borde ju ha omfattat Västerbotten som ryssarna intagit (som då idag skulle vara en del av Finland ...).

http://www.umea.se/umeakommun/kommunochpolitik/kommunfakta/umeashistoria/17141809.4.bbd1b101a585d704800065874.html

Normalisering

Solnedgång genom björklöv. Pandros, Kimo ådal 3.8.2018 kl.22.05. Foto: Håkan Eklund. Nr 215/365.

Ett tecken på normalisering - var tvungen att ta på mig en skjorta kl.22, började kännas svalt ute ...

Gratis miljökonst

Steninstallation. Pandros, Kimo ådal 2.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 214/365.

Av naturen skapade "produkter" uppskattar jag stort, som jag dessutom ser skönheten i. Som stenarna ovan. De tre bruna kommer från södra Afrika, som jag plockade  ur en bäck några kilometer från vårt hus i Sebele, Gaborone (= huvudstaden i Botswana).

I närheten fanns en sumpmark som var ett fågeleldorado, med bl..a. flamingo (både större och mindre dito). Stenarna fick följa med i flyttlasset hem i en container (i sällskap med en Volvo 940) sommaren 1994.

De afrikanska stenarnas geologiska bakgrund och historia vet jag inget om. De ljusa stenarna är slipade i istida älvar i grusåsar några kilometer från fritidshuset. För sisådär 10 000 år sedan ...

Bara så vackra.

De "kantiga" grävde jag fram för några dagar sedan, delvis skadade av sprängning och byggnation. De har  legat intill farfars systers hus, där endast husgrunden återstår. När jag grävde fram dem under buskar och shabrak hittade jag också en liten brun vacker medicinflaska; också det en återkoppling till mina släktrötter, till människorna som bodde hör för ett sekel tillbaka. I all sin enkelhet. Bara så lätt att låta fantasin flöda.

Tog de värdefullaste för länge sen

Historia idag; finnbaren i Butte, Montana. Nov. 1982. Från tillfällig "utställning". Foto: Håkan Eklund.

När jag tittar igenom gamla bilder som jag hittar i "skolådor" i torpet (bilder som skulle förtjäna att publiceras i bok)  inser jag att mina värdefullaste bilder tog jag för länge sedan, när jag inte visste så mycket om fotografering (kanske därför ...), men ändå ville så mycket.

Bilden ovan är från ett sådant projekt när jag (delvis också frun) helt frivilligt och utan betalt åkte runt i USA och Canada med Greyhoundbussar, stannade här och där för att kolla upp "emigrantspår".

Denna byggnad (Helsinki Bar & Steam Bath) var det enda som fanns kvar av "Finntown" i gruvstaden Butte; de kvarter där gruvarbetarna från Finland (och säkert andra länder också) i tiden bott,  hade sedan dess slukats av ett dagbrott. Idag ett enda stort hål.

När jag och min unga fru (vi hade gift oss 1979) stegade in på baren en kylig vinterdag 1981, var finska det första vi hörde från gubbar som satt vid ett bord och smuttade öl.

Jag gick fram till bardisken, tittade bartendender stadigt i ögonen och beställde två öl på finska. Utan att blinka frågade han: "Tuoppi tai pullo?" (stop eller flaska). Först efter att han hade serverat började han fråga vem vi var. A cool man.

Bilden ovan tog jag vid mitt andra besök i Butte  i november 1982 (ensam med Greyhound från N.Y.C. på väg till Vancouver. B.C), när jag gjorde intervjuer med tre änkor i Butte (två från Finland, den tredje var amerikanare som hade varit gift med en österbottning).

Själv hette bartendern och barägaren Ervin Niemi, var en tredje generationens finsk invandrare (som aldrig varit i Finland) med farfar från kuststaden Kaskö i södra Österbotten, men pratade ändå en perfekt finska. En lång historia.

Morfar hade en tid jobbat i Butte (runt 1920), mormors bror var begrav där (april 1919) och så vidare. En massa historier som jag ångrar att jag inte tog vara på när morföräldrarna ännu levde, som visste allt vad som fanns att berätta.

Men en del bilder finns kvar.

Spontana möten

Utblommade. Pandros, Kimo ådal 1.8.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 213/365.

Ibland träffar man bara trevliga människor; som idag.

Körde till en metallverkstad i ett helfinskt samhälle; Kortesjärvi, trekvart öster om torpet (som ligger i en helsvensk by).

Vi behöver en brandstege och hade alldeles nyligen kommit underfund med att tillverkarens industrianläggning låg inom bekvämt räckhåll.

Killen i verkstaden var pratsam med glimten i ögat, som gick och väntade på svalare väder. Sen hade vi en kopp kaffe på ortens enda kafeteria. Vi satte oss vid ett bord i skuggan utomhus, och då kom en gammal tant med rullator och behövde pausa i skuggan. Hon frågade om hon fick sätta sig vid vårt bord, som var det enda.

Hon var pratsam och vips hade vi lärt oss massor om orten ifråga, och om hennes familj. Och hon var så ledsen över värmen som gjorde att hon inte kunde sova om nätterna. Hon hade en radhuslägenhet som hade sol på sig hela dagen; i Finland bygger man ju inte för att hålla värmen ute, utan tvärtom!

Det är bara så kul med helt spontana möten med helt vanliga människor. I all sin enkelhet.