Än är det vinter

Ännu tyst i klibbalslunden. Runsala, Åbo 14.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 73/365.

Respektlösa lögnare

Respektfull nyfikenhet.  London, februari 2018. Foto: Håkan Eklund.

En märklig värld vi lever i där värdeledare för våra stormakter utgörs av skamliga lögnare och skurkar. Att både Rysslands och USA:s ledare öppet ljuger, hånar och förnedrar (och understöder mord och tortyr) - är helt enkelt ofattbart. Primitivt.

Samtidigt drar de en skam över de statsmakter de representerar; detta i en tid när kunskap och utbildning har nått nivåer som borde visa på en helt annan utveckling.

Skulle företagsledare agera så (som stormakternas ledare gör), som de yttersta representanterna för sina firmor, skulle de sparkas på nolltid. Men inom politik finns tydligen inga regler; en orsak till att jag aldrig hyst någon större respekt för dylika kappvändare. De vet att de har tillräckligt med lika primitiva individer bland sin väljarkår, därför gör de som de gör. Med nyttiga idioters stöd.

Det är också allmänt känt att vissa länders ambassader är bemannade med utbildade spioner och lönnmördare; de som nu skickas hem från London  (efter nervgasattacken), oskyldiga eller skyldiga(?), blir alltså av med det goda livet i denna världsmetropol.

Det skymmer

En arbetsdag är över. Åbo 13.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 72/365.

Om det självupplevda

Ett mellanting mellan vinter och vår. Hirvensalo, Åbo 12.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 71/365.

Öppnade en av mina många olästa böcker, N-B Stormboms "Väinö Linna" (1964) som utgör en slags monografi över denna intressanta författare. Det är ju Stormbom som översatte Linnas verk till svenska och som kände Linna väl.

Läser i boken  om Linnas egna upplevelser från fortsättningskriget, som sen i olika former hittas i romanen Okänd soldat; de flesta författare skriver ju om det självupplevda.

Många gånger var Linna själv en hårsmån från döden, som här när en grupp ryska elitsoldater från Leningrad omringats på en ö ute i Ladoga, sista veckan i juli 1941:

"Ryssarna var sammanträngda på en helt liten fläck på stranden och gjorde en sista motstöt, utan chanser att lyckas men med förtvivlans raseri. Just när de inledde sitt stormanlopp blev det en störning i mitt maskingevär, en kula ramlade ur hylsan, kilade fast sig och låste avtryckaren. Medan jag petade och drog med en tång kom ryssarna tätt inpå. Men det var bara ett par tiotal kvar av dem, och allesamman blev nermejade av elden från gevär och maskinpistoler. Hela anfallet var ingenting annat än avsiktligt självmord från deras sida. Men en av dem kom så nära att han lyckades kasta en handgranat som tog mark alldeles intill maskingeväret just när jag stod där på knä och mixtrade. Som tur var briserade den utan att vålla någon skada. Men jag minns hur jag svettades, och hur de skrek och vrålade och grimaserade när de kom springande, människor som visste med sig att de oåterkalleligen skulle dö och vilkas enda tanke var att ta så många fiender som möjligt med sig."

I böckernas värld

Ett försök till organisation. Hirvensalo, Åbo 11.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 70/365.

Ett problem med att äga många böcker är att hitta; har nu tillbringat timmar med att försöka få någon slags ordning i hyllorna. Det är ju främst ämnen som gäller natur, naturfoto, fotografering (allmänt), historia och geografi som jag samlat på.

Hittade 15 dubletter (i den växande högen på stolen till vänster) på många fina verk och sorterade bort ca 30 som jag väl kan leva utan. Och så vidare.

Till exempel så samsas nu 20 böcker av Hannu Hautala, 7 av Lassi Rautiainen, 12 av Eero Murtomäki, 6 av Jorma Luhta och 10 av Heikki Willamo och en av Pekka Helo på en hylla. På en hyllmeter ryms ju minst 50 bokverk. Känns bara så mycket trevligare att ha ordning i hyllorna.

Mina största inspiratörer i naturfotoväg, när jag som 16-åring köpte min första SLR (1968) var ju svenska fotografer; jag kunde ju ingen finska på den tiden.

Första "fotoläraren" var Svante Lundgren, som gav ut många värdefulla "läroböcker", bl. a. "Motiv i natur" köpte jag 25.3.1968 (50 år sen!!) och den boken ser fortfarande ut som ny. Fortfarande kurant innehåll, med bra tryck, bra papper och modern layout. Boken köpte jag innan jag ens hade min första SLR (i maj). Och sen blev jag prenumerant på en eminent naturfotoserie på förlaget Fyra förläggare (Helsingborg) som mellan 1976-1980 gav ut 13 olika titlar med namnkunniga svenska naturfotografer; av ännu aktiva hittas Tore Hagman och Magnus Elander.

Det var julafton när en ny bok dök upp, med titlar som "Europeiska smultronställen" (Lennart Nordström), "Besök på stora myren" (Janus Jurka), "Tjäderskogen" (Åke W. Engman).

Och boken "Storfågellek" med foto Gösta Tysk och text Nils Parling (1959) är en pärla; jag minns ännu vilka vibrationer den boken framkallade när jag lånade den i hemkommunens bibliotek. När en bok skapar vibrationer, och en stark drivkraft - då har ju den ju lyckats i sitt värv. Först många år senare hittade jag boken på ett antikvariat. Men något tjäderspel hittade jag och kompisen aldrig i hemkommunen.

Ett problem med dylika städprojekt är att de tenderar att dra ut på tiden, när lusten att bläddra i böcker tar över, eller att läsa lite här och där.

I samlingen hittas också  de första utgåvorna av Anders Petersens "Café Lehmitz" och Christer Strömholms "Vännerna från Place Blanche", samt många andra godbitar med bl.a. Sebastiao Salgado och Annie Leibovitz.

Att leva bland böcker är som att ha hela världen för sina fötter; bara så inspirerande. En paradisisk tillvaro på egna villkor, att ta till sig det man för stunden har lust med.