Om det självupplevda

Ett mellanting mellan vinter och vår. Hirvensalo, Åbo 12.3.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 71/365.

Öppnade en av mina många olästa böcker, N-B Stormboms "Väinö Linna" (1964) som utgör en slags monografi över denna intressanta författare. Det är ju Stormbom som översatte Linnas verk till svenska och som kände Linna väl.

Läser i boken  om Linnas egna upplevelser från fortsättningskriget, som sen i olika former hittas i romanen Okänd soldat; de flesta författare skriver ju om det självupplevda.

Många gånger var Linna själv en hårsmån från döden, som här när en grupp ryska elitsoldater från Leningrad omringats på en ö ute i Ladoga, sista veckan i juli 1941:

"Ryssarna var sammanträngda på en helt liten fläck på stranden och gjorde en sista motstöt, utan chanser att lyckas men med förtvivlans raseri. Just när de inledde sitt stormanlopp blev det en störning i mitt maskingevär, en kula ramlade ur hylsan, kilade fast sig och låste avtryckaren. Medan jag petade och drog med en tång kom ryssarna tätt inpå. Men det var bara ett par tiotal kvar av dem, och allesamman blev nermejade av elden från gevär och maskinpistoler. Hela anfallet var ingenting annat än avsiktligt självmord från deras sida. Men en av dem kom så nära att han lyckades kasta en handgranat som tog mark alldeles intill maskingeväret just när jag stod där på knä och mixtrade. Som tur var briserade den utan att vålla någon skada. Men jag minns hur jag svettades, och hur de skrek och vrålade och grimaserade när de kom springande, människor som visste med sig att de oåterkalleligen skulle dö och vilkas enda tanke var att ta så många fiender som möjligt med sig."

2018-03-13 12:12   mombasa

Väinö Linna har jag läst flera gånger och jag håller det för troligt att "trilogin" bidrog till att forma den artonåringens världsbild.
Bilden känns som här i Mellansverige. Grått, blött, surt.