Övergiven

Övergiven, onyttig, bortglömd. Strömma, Kimitoön 9.2.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 40/365.

En stilren fågel

Gråspetthanne på snabbmatsställe. St Karins 8.2.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 39/365.

Bilder är inte "fixad" i datorn utan fotograferad genom snöprydda buskar.

Färgklick i det vita

En fågel som nästan ser tropisk ut i snölandskap. Gulsparv i Åbo. Foto: Håkan Eklund.

Celebert möte

Vitryggig hackspetthona i eklunden. St Karins 7 februari 2018. Foto: Håkan Eklund. 38/365.

Eftersom jag jobbar 7/24, eller snarare - under den tiden är jag tillgänglig för mitt jobb, anser jag att det är synd att sitta vid datorn mitt under en vacker vinterdag.

Därför brukar jag passa på att tillbringa någon timme ute i skog och mark, för att sedan uggla framför datorn när fotoljuset är borta. Och som typisk nattuggla håller jag ofta på till midnatt.

Besökte ett skogsområde idag där en vitrygg har hållit till i två månader. Fågeln är inte lätt att hitta, den rör sig inom ett stort område med lundartad skog (med massor av döda och döende träd = fina hackspettmarker) .

Idag möttes vi, dock bara för några minuter. Jag hann få tre bilder; den som skulle ha blivit den bästa förblev otagen, hade vantarna på (- 10 C) och lyckades inte trycka ner i rätt sekund ...

Marginalerna är små.

Honan höll till högt uppe i en gammal ek, men det var så mycket ris och kvistar i vägen att det inte gick att få bilder. Sen kom hon ner en stund, inom skotthåll, men bara för ett ögonblick.

En mycket ovanlig bok om naturfoto

Februaridag vid åstranden. Aura å, Åbo 6.2.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 37/365.

Läser just nu en bok som skulle förtjäna att översättas till svenska. Det är Eero Murtomäkis bok "Kameramme luonnon rippeillä" (131 s, 2008) som jag hade vissa besvär med att hitta. Den fanns inte i bokaffärer, inte i antikvariat - men till sist fick jag tag i förläggaren, och vips hade jag boken i postlådan. Titeln är mycket svår att översätta,  jag tänker inte ens göra ett försök, men boken handlar om fotografering i de skärvor som finns kvar av riktig natur.

Innehållet i boken är rena rama dynamiten - äntligen någon som vågar nämna sakerna vid sina rätta namn!

Murtomäki som gett ut ett 20 - tal böcker, främst med koppling till natur, är mycket kritisk till dagens naturfoto som han betraktar som meningslös  illusionsproduktion. Han har svårt att förstå varför naturfotografer å ena sidan är otroligt konservativa, allt skall vara som det ser ut, men å andra sidan är det ju en illusion de fotograferar, en återstående liten skärva av orörd natur, som de via sina bilder lurar åskådare att tro att allt är som det skall vara.

Eero Murtomäki tycker att naturfoto idag mest handlar om att ta tekniskt perfekta och vackra bilder av de skärvor som finns kvar av riktig natur; hans språk är färgstarkt och kritiken av ett slag som sällan hittas i fotoböcker eller -tidskrifter.

Och naturfototävlingar jämför han med pilkfisketävlingar.

I boken som delvis är en biografi, med en massa intressanta berättelser om hur svårt det var att fotografera vilda djur och fåglar när han började (1950 - 1960-talet) är en hälsosam påminnelse hur bra utrustning det finns idag.

När han började fotografera var det svårt att få tag i bra utrustning (och att ha råd att köpa),  och det handlade om att med text och bilder kämpa mot gifter, exploatering av våra sista ödemarker, om dränering av våtmarker och allehanda miljöförstörelse. Ingen sysslar med sådant idag eftersom ingen är intresserad av bilder av verkligheten. Det är illusionerna, som vi vill se naturen, som intresserar.

En synnerligen intressant bok.