När demokratin blir som ett ruttnande löv.

Foto: Håkan Eklund. Åbo 2017.

Läser min dagliga New York Times där  en undersökning som gjorts i 37 olika länder visar den himmelsvida skillnad av respekt man har mellan sittande, och föregående president i USA.

Siffrorna beträffande vad de anser om att " - - - the U.S. president to do the right thing regarding world affairs", talar ett tydligt språk.

Av dessa länder är det bara i Ryssland och i Israel där man litar mera på Trump, dvs. gillar honom bättre än Obama.

I 35 länder är man av helt motsatt åsikt. I Sverige ansåg 93 % att de litade på Obama, endast 10 % litar på Trump. I Storbritannien är motsvarande siffror  79 % för Obama, 22 % för Trump (troligen från olika, eftersom 100 inte är det totala).

I samma artikel (The Self-Destruction of American Democracy) av Thomas B. Edsall tar han med några utdrag ur nya böcker som beskriver hur demokratin i USA snabbt monteras ner av trumpen och hans anhang.

" - - - In the introduction to their forthcoming book, “How Democracies Die,” Steven Levitsky and Daniel Ziblatt, political scientists at Harvard, write:

Over the past two years, we have watched politicians say and do things that are unprecedented in the United States — but that we recognize as having been the precursors of democratic crisis in other places. We feel dread, as do so many other Americans, even as we try to reassure ourselves that things can’t really be that bad here.

Their attempt at reassurance is not comforting:

American politicians now treat their rivals as enemies, intimidate the free press, and threaten to reject the results of elections. They try to weaken the institutional buffers of our democracy, including the courts, intelligence services, and ethics offices. American states, which were once praised by the great jurist Louis Brandeis as ‘laboratories of democracy,’ are in danger of becoming laboratories of authoritarianism as those in power rewrite electoral rules, redraw constituencies, and even rescind voting rights to ensure that they do not lose. And in 2016, for the first time in U.S. history, a man with no experience in public office, little observable commitment to constitutional rights, and clear authoritarian tendencies was elected president.

In an email, Levitsky argued that “it is important that we understand that the U.S. has largely been doing these things to itself,” before adding, “obviously we should investigate Russian meddling to the fullest, but to blame Putin for the mess we are in today would be ridiculous. We Americans created this mess.” - - -

Små detaljer som avgör

Krävde 0,3 sek (400 ISO) mitt på dan. Runsala, Åbo 30.11.2007. Foto: Håkan Eklund. Nr /365.

Slet mig loss från skrivbordet mitt på dan, körde några kilometer till grannön och traskade in i en skog. Det var halv-skymning kl. 12, dock uppehållsväder. Möttes av en flock med gråsiskor i en klibbalsdunge, det är fåglar som alltid verkar så pigga och kvicka.

Och just då när kamera och stativ är på plats öppnar någon en lucka "där uppe", och regnet skvalar ner. Ett kallt novemberregn.

Det är då de små detaljerna avgör. Jag hade ett paraply i fotoväskan - och jag kunde fortsätta att ta några bilder utan att allt blir plaskvått. Jag vet att många tycker att det ser löjligt ut att fotografera under ett paraply, men så tänker inte jag. Huvudsaken att det inte blåser hårt, då funkar det inte med paraply.

Man kan ju alltid önska sig

Man kan ju alltid drömma om både snö och lappuggla. Kuusamo, Finland 2015. Foto: Håkan Eklund.

Det gäller att programmera sig

Hemåt i skymningen. Kimitovägen 29.11.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 333/365.

Det roligaste med en dagboksblogg är att allt är så opretentiöst. Det får ju inte vara svårt att på olika sätt fånga ens vardag, varken i bild eller i text. Det handlar ju om att illustrera ett litet fragment av en dag, som här, ett snapshot på frihand med en hand på ratten (80 km/h) och kameran i den andra. När man inte hinner fotografera som vanligt folk, får det bli sådana här nödlösningar för att hålla fotoglädjen intakt.

Här har jag bara 30 min kvar att köra. Lyssnar på en gammal CD med Keith Richards, spanar intuitivt efter hökugglor, ser hur det skymmer. Den här tiden på dagen och året känns det om om mörkret faller lika snabbt som i tropikerna. Jag vet att det kommer att vare helmörkt innan jag är hemma.

Egentligen är det skönt att ha 45 min egen tid i bilen, att hinna tänka. Ofta har jag penna och papper i närheten att jag kan teckna ned olika idéer och tankar som dyker upp, som ofta kan vara flyktiga som kvicksilver. Idéer som kommer och går. Eller ogjorda saker som plötsligt gör sig påminda.

Här tänker jag närmast på vilken av mina många påbörjade böcker som jag skall ta itu med i läsfåtöljen.

Det är så halv- och helmörkret bekämpas under en i sig oinspirerande mörkertid. Det gäller att programmera sig.

Om att förstå varför andra inte förstår

Ljus i grådasket, min matbutik på Hirvensalo, Åbo 28.11.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 332/365.

Råkade få i min hand en bok som sonen hade med från Stockholm härom veckan, nämligen Per Brinkemos bok "Mellan klan och stat. Somalier i Sverige" (Timbro, 2014) som lär mig lika mycket om vårt eget stats- och skriftsamhälle som jag lär mig om somaliernas klansamhälle.

I deras kultur är kommunikation baserad på det talade ordet, där muntliga avtal och överenskommelser väger mera än ord på papper. Och i deras värld är klanen viktigare än staten; det är klanen som ger trygghet och skydd, inte staten - det senare är ju fallet hos oss.

I Somalia fick man sitt skriftspråk först 1972, och ett statssamhälle hade man bara 1960 - 91. I Sverige har det tagit 500 år att från Gustav Vasas tid på 1500-talet göra landet till ett statssamhälle; innan dess var ju också det som är Sverige idag ett klansamhälle. I Skottland levde klansamhället fram till mitten av 1700-talet.

Trots att jag bara har kommit en bit in i boken har den redan gett mig många aha-upplevelser.

Speciellt tydligt visar författaren hur vår okunskap (gäller också tjänstemän och myndigheter) om en annan kultur gör det svårt att förstå varför andra inte förstår ...

Vi lever också i ett individualistiskt samhälle med en bakgrund från en bofast bondekultur. Somalierna kommer från ett kollektivistiskt "samhälle" av nomadfolk från öknen.

Själv har jag arbetat fem år bland fijianer på Fijiöarna, som också utgörs av ett klansamhälle, ett feudalt sådant. Som gav många lärdomar och insikter.