Höstens första hökuggla

Valde ett vackert träd. Åbo 7.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 250/365.

För de flesta av oss som är ornitologiskt intresserade innehar ugglorna en speciell dragningskraft, som om de besitter en slags magi. Kanske har utseendet en viss betydelse? Ugglorna har ju ett "ansikte" med två nyfikna ögon som plirar på en när man är tillräckligt nära, som tyvärr sker alltför sällan. De är inte heller speciellt vanliga.

De flesta ugglor ser man heller inte mycket av eftersom de är nattaktiva, ugglan ovan är ett undantag.

Hökugglorna är nämligen aktiva också dagtid, och höstens första har redan nu hittat till Åbo. Oftast brukar de dyka upp när det blir riktigt kallt. Hoppas att den här fågeln stannar länge!

En hökuggla i markerna ger alltid en guldkant på dagen.

På bilden ovan har den valt en död ek som utsiktsställe, för spaning ut över nyskördade stubbåkrar. Och en ek har ju mera spännande former än en enkel grantopp.

Två kvar

De sista fröna. Uittamo, Åbo 6.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 249/365.

Äntligen pilgrimsfalk

Strax innan. Friskalavikens fågeltorn, Hirvensalo, Åbo. 5.9.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 248/365.

I timmar har jag under kvällar de senaste veckorna spanat efter flyttande pilgrimsfalkar, som  setts i Åbotrakten nästan varje dag. De flyttar som bäst, det gäller att passa på. En flyttande pilgrimsfalk är ju ett snabbt möte, ofta handlar det om sekunder när den fräser förbi.

Jag har en fin obs från Grönland i augusti, men den har saknats på min Finlandslista hittills i år. Normalt brukar jag ju inte bry mig om att räkna arter, men inspirerad av Patrik Larsson - för jag lista i år. Och det är kul, det aktiverar till utetimmar.

Men hur jag än spanat vid olika fågelvikar, har jag kammat noll. Ok, jag har sett en massa annat intressant, bl.a. en hel del fina vadare (rödspov, myrspov, småsnäppa, mosnäppa, kärrsnäppa etc.).

I kväll hade jag äntligen lite tur. Nöjde mig med fågelviken i grannskapet som ännu har en massa flyttande tofsvipor på strandängarna, i kväll ca 90, för några kvällar sen mer än 200. Hittade 2 mosnäppor, ett 10-tal brushanar, några enkelbeckasiner, 2 gråhägrar samt en massa simänder.

Kl. 19.30 passerade en lärkfalk i fint ljus, kl. 20 sjönk solen bakom skogskanten och jag skyndade mig att ta dagens bild (ovan), som höll på att kosta mig pilgrimsfalken.

Plötsligt när jag tar en bild till, ser jag falken, en kraftig och satt en = pilgrimen! Snabbt bort med kameran och kikaren i hand, hann till och med få in falken i tuben när den med kraftiga vingslag drog iväg bort över sundet intill, med kurs mot söder. Art nr 194 för i år; kändes som en arbetsseger.

Pilgrimsfalken som en gång i  tiden häckade överallt i skärgården och längs kusten i södra Finland, kom aldrig tillbaka efter sekellång förföljelse (kallades för viltvård!) som avslutades med giftdöden under 1950-60  talet. Alla berg med namn "Haukkavuori", "Falkberget" har stått tomma i sextio år.

De pilgrimsfalkar som överlevde giftdecennierna var myrhäckande fåglar uppe i norra Finland; det är där de fortfarande häckar. Som bl.a. dokumenterats i Jorma Luhtas fina bok "Muuttohaukka - taivaanjumala" (2007) med fantastiska bilder i en bok med härlig layout. (Titeln i svensk översättning =  Pilgrimsfalken - himmelsguden)

När vän blir fiende

En gång var skarven böndernas vän. Ur Vasabladet 2.9.2017.

I min senaste kolumn i Vasabladet (andra största dagstidning på svenska i Finland) skrev jag om en "skarvhistoria" där jag undrar hur många som känner t.ex. till att skitande skarvar en gång i tiden varit böndernas bästa vänner?

Jag berättar om den tyska biologen Alexander von Humboldt (1769-1859) som under en forskningsresa längs den sydamerikanska kusten (1799-1804) seglade  in i världens kanske rikaste maritima ekosystem; det kalla vattnet från Antarktis som kommer upp längs kusten var ju optimalt för fisket.

Humboldt noterade miljoner skarvar som häckade på isolerade öar långt ute i havet, där fågeldyngan lagrats sen hundratals år tillbaka. Tack vare dyngan hade Inkaindianerna kunnat bygga upp grunderna för sin civilisation och försörjt en befolkning på 12 miljoner. Eftersom det aldrig regnade i området blev dyngan kvar på marken; en guldgruva för en odlare.

Dyngan producerades av en skarvart som på svenska fått namnet guanoskarv (Phalacrocorax bougainvillii). Humboldt tog med sig prover av dyngan. Han antecknade ”guano” istället för ”quechua” som var Inkaindianernas ord för dynga. Skarvdyngan visade sig innehåll 13 procent kväve, 11 procent fosfor och 2 procent kalium och en ny handelsvara såg dagen ljus. Idag skulle specifikationen noteras som 13-11-2 NPK på en gödselsäck.

Från och med 1840 började britterna skeppa hem skarvdyngan till engelska bönder via handelshuset Gibbs & Companys. När deras monopolkontrakt med den peruanska staten gick ut 1846 hade de amerikanska bönderna upptäckt dyngan. Efterfrågan ökade snabbt, men de var missnöjda med priset, skarvdyngan kostade 50 dollar per ton. Amerikanarna gjorde därför allt för att lura Peru från deras andel genom att tömma fågelberg som de ansåg inte tillhörde landet – en alldeles för lång historia för en kolumn.

För att skydda de amerikanska dyngfartygen antog kongressen i USA i augusti 1856 ”The Guano Islands Act” som än i dag förpliktar den amerikanska flottan att beskydda utvinningen av varje guanoförekomst som inte tillhör någon annan stat; månne Trumpgänget känner till den lagen?

År 1872 tog skarvdyngshanteringen slut, efter att miljoner ton skeppats till Europa och Amerika. Diverse konstgödningsalternativ började dyka upp på marknaden och fosfatmalmen blev gradvis allt viktigare.

Idag tycks alla icke-naturkunniga hata storskarv i Sverige och Finland utan att förstå att skarvskit en gång i tiden betraktades en Guds gåva till idoga odlamän.

Finlandssvensk populism

Som man bäddar får man ligga ... Storskarvkoloni i Åboland. Foto: Håkan Eklund.

Många finlandssvenskar, Svenska folkpartiet (SFP) och de flesta svenskspråkiga provinstidningar i Finland tycks inte begripa att också de är populister. De låtsas vara sååå liberala, såå kloka och förstående, sååå lagom ... och är kvicka att hacka ned på invandrarfientliga partier och grupperingar, och kallar dem för trångsynta och okunniga populister - utan att förstå att de är likadana klåpare själva - inom en annan sektor.

Den finlandssvenska populismen avslöjas när det handlar om natur, naturskydd och ekologisk (o)förståelse. Många är okunniga idioter, som sällan förstår orsak - endast verkan.

Storskarven (bilden ovan) är ett typexempel. De flesta fattar inte att det är det "straff" man får när ingen i tid brytt sig om att lyssna till marinbiologer och forskare som i decennier varnat om konsekvenserna av övergödningen av våra vatten. Giftiga blågröna alger, storskarvar, överstora mörtfiskpopulationer o.s.v. har kommit som ett brev på posten när vi skitit i havet i generationer, som  helt rubbat Östersjöns ekosystem.

Storskarven är inget som man måste gilla, men det är inte fågelartens fel att vi har bäddat för deras explosionsartade ökning. Som vi har bäddat får vi ligga ... det är helt enkelt lagom åt oss att naturen "straffar oss".

I kväll hittade jag den mest juvenila och idiotiska gallup jag sett på länge, på svenska Yle
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/09/04/rosta-ska-vi-ha-skarv-i-finland
som normalt brukar var rätt kloka och balanserade.

Nu har de ställt frågan: Vad tycker du om skarven? och gett tre alternativ

1) Dödens fågel! Den ska utrotas!
2) Skarvstammen har blivit för stor. Den bör minskas.
3) Trevlig fågel. Rör inte skarven!

När detta skrivs har 56% (1167 röster) röstat på alternativ ett, 5 % på alternativ tre.

Sällan har jag skämts så mycket över att tillhöra detta naturokunniga kustfolk! Fy för den lede ...
Att skriva "trevlig fågel, rör inte skarven" är ett uppenbart hån. Att skriva "dödens fågel, den skall utrotas" är helt enkelt sjukt ... Är detta skrivet av en professionell journalist?

Vi som förstår oss på vardagsekologi tycker inte att storskarven är trevlig, men det är ju inte fågelns fel att den hittat våra fiskevatten. Vi är själva orsaken till populationsökningen ...

Jag har personligen intet emot om att göra arten jaktbar, men det är ändå bara kosmetika, det går inte att återställa en obalans som denna med vapen i hand.

Det mest beklämmande att alla naturokunniga redaktörer och annat mediefolk inte ens känner till artnamnet, därför använder de namnet "skarv" ...

Oprofessionelt så det förslår.