Ju primitivare, desto bättre

Matlagning i solnedgång. Pandros 21.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 202/365.

I moderna kök trivs jag inte. Däremot trivs jag ypperligt med matlagning utomhus;  ju mera primitivt desto bättre. Och helst gör jag mat på glöd från björkved, som ovan. Det är hetta som gäller, och rätt "tajmning".

Här är det solnedgång (23-tiden), inför den ljusa österbottniska natten. Med skriande tornseglare högt i skyn, de är redan på väg söderut ...

Denna sommar gäller det att vara klädd; + 13 C  just nu (midnatt). Det är ju ändå lite varmare än på vintern ...

Från kärret

Veronica longifolia. Strandveronika. Pandros 20.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 201/365.

På fritidshusets gårdstun ligger stengrunden till farfars bondgård, omgiven av en massa gamla prydnadsväxter. En del hade farmor helt sonika grävt upp från naturen och planterat runt huset, billigt och bra; växten ovan är ett exempel. Att den överlevt på denna torra backe förvånar mig, men ett litet bestånd fortsätter att blomma sommar efter sommar, alldeles intill stensockeln i norra ändan där det är skuggigt.

Strandveronikan växer normalt på frisk, fuktig och näringsrik mark, ofta längs stränder, vattendrag och ute på fuktängar.

De här blommorna hade farmor grävt upp från kärrmarker till utägor "uppe i skogen", vid "Tilibackkärret".

Jag har ytterst svaga minnen av höbärgning på detta ställe när jag var liten, ett ställe där det vimlade av bromsar, flugor och myggor ...

För att komma dit gällde en dålig och lång kärrväg genom skog och moras. Småningom övergavs odlingarna.

Det var i detta område som jag bland annat hittade en av mina favoritfåglar, videsparven,  när jag blev intresserad av fåglar. De finns inte längre kvar; den biotop de gillade (sumpskog) har via skogsdikning förvandlats till virkesrika ekonomiskogar. Allt har sitt pris.

Till slut öppnades himlen

Till slut kom solen fram, och gick ned. Pandros 19.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 200/365.

Regn och kyla (+ 11C) hela dan; störde inte oss - men tycker synd om alla evenemangsarrangörer som jobbat hårt för olika typer av tillställningar, och sen uteblir publiken när högsommarvädret mera påminner om senhöst ...

Gjorde ett besök i grannstadens enda antikvariat och återvände med några kilo intressant läsning; för regnvädersdagar framför brasspisen.

Strax innan solen gick ner (23-tiden på dessa breddgrader) öppnades himlen och solen visade att den finns, trots allt.

Hittat i en plånbok

Innehållet i en 12-13-årings plånbok. Pandros 18.7.2017. Foto: Håkan Eklund. 199/365.

Hittade en gammal plånbok som jag hade som trettonåring (1964); inga pengar hittades (hade väl sällan ...) men däremot en massa samlarkort om Beatles och olika bilmodeller från Jenkki-tuggummin.

Ett urklipp om Cassius Clay som just då undertecknat ett kontrakt att boxas mot Sonny Liston under 1964, poänglista från vinterolympiaden i Innsbruck 1964 (Finland 68 nationspoäng, Sverige 60) samt biljettkvitto från lantbruksutställningen i Kauhava 7-9.8.1964.  (I Kauvaha fanns en "skola för stridspiloter"; hembyn låg inom deras övningsområde - spännande att titta på hur de övade.)

Träpistolen (som inte fanns i plånboken ...; dock i samma pryllåda) hade jag gjort själv, behövdes för lekar med kompisarna ("Tjuv och polis", etc.). Pappa gillade inte att vi lekte med vapen, trots att de var på låtsas (kriget hade ju slutat bara två decennier innan ... ).

Vi hade därför en egen vapengömma för våra hemmagjorda "vapen". De flesta "leksaker" som vi hade som barn, hade vi gjort själva! Också grävmaskiner, bilar, traktorer ...

Jag hade fyllt tretton under sommaren 1964, året innan jag blev intresserad av fåglar - som har gett ett stort innehåll under resten av mitt liv.

Hörde förresten en sjungande videsparv igår = nr 191 i år.

Ett brev betyder så mycket ...

Old (good)school communication. Foto: Håkan Eklund. Nr 198/365.

Alla som bott och jobbat utomlands vet hur lätt det är att under årens lopp tappa kontakten till gamla vänner som en gång i tiden betytt mycket för tillvaron i främmande land.

Killen på bilden ovan är en sådan; en av våra två första vänner när vi som gröngölingar landade på Fijiöarna en novemberdag 1984. Det är Matthew från Nya Zeeland, då ungkarl, som bodde i grannhuset till det lilla strandhotell där jag och unga frun bodde den första månaden.

Matthew var ingenjör och jobbade åt ett kinesiskt företag (vill jag minnas). I samma byggnad bodde också en annan ungkarl, Frank från Australien, som jobbade som volontär för en australiensk organisation. Dessa två blev våra allra första vänner, som vi sen umgicks med varje vecka under kommande två år. I ett skede hade vi alla motorcyklar som vi brassade på med uppe i bergen under veckosluten (jag blev två år senare påkörd av en bil, som var nära att sluta illa ...).

Frank gifte sig med hövdingadottern Sera under vårt andra år i landet; jag var bröllopsfotograf. Minns ännu en nyårsafton hemma hos Seras far, hövdingen, (det fijianska samhället är ett feodalt samhälle, där gamla traditioner och kultur fungerar jämsides med det västerländska), hur glad han blev när vi kunde säga gott nytt år på fijianska. Utan att stappla.

Matthew hittade i något skede Alison, en veterinärstuderande från Nya Zeeland, som han började sällskapa med. Sen lämnade de båda landet i samband med militärkuppen på Fiji (1987); eller innan. Kommer inte ihåg.

Frank kom tillbaka på besök något år senare, han jobbade då på Solomon Islands – och äktenskapet hade kraschat.

Matthew och Alison höll vi brevkontakt med (detta var före internet och mobiltelefoner ...) rätt länge, men sen drunknade väl den kontakten i en massa annat.

Nu många år senare har vi aktivt googlat för att hitta dessa gamla vänner, utan resultat. De har så vanliga efternamn att det finns 1000-tals med samma. Sen gav vi upp.

Men se, när jag härom dagen städade mitt skrivbord innan andra turen upp hit till stugan i Österbotten hittade jag ett härligt gammaldags brev med en julhälsning från Matthew och Alison, daterat julen 2000. Och där fanns deras postadress i Wynyard, Tasmania tydligt nerplitat på baksidan av kuvertet! Och Alisons efternamn (som vi hade glömt), var tillräckligt ovanligt för att hittas i cyberrymden.

Fru Eklund som får sköta vårt ”Facebook-kontor”, har nu hittat henne – och vi kan återuppta en gammal fin kontakt. Härligt! Time to catch up.

En av många lost cases ...