Ett brev betyder så mycket ...

Old (good)school communication. Foto: Håkan Eklund. Nr 198/365.

Alla som bott och jobbat utomlands vet hur lätt det är att under årens lopp tappa kontakten till gamla vänner som en gång i tiden betytt mycket för tillvaron i främmande land.

Killen på bilden ovan är en sådan; en av våra två första vänner när vi som gröngölingar landade på Fijiöarna en novemberdag 1984. Det är Matthew från Nya Zeeland, då ungkarl, som bodde i grannhuset till det lilla strandhotell där jag och unga frun bodde den första månaden.

Matthew var ingenjör och jobbade åt ett kinesiskt företag (vill jag minnas). I samma byggnad bodde också en annan ungkarl, Frank från Australien, som jobbade som volontär för en australiensk organisation. Dessa två blev våra allra första vänner, som vi sen umgicks med varje vecka under kommande två år. I ett skede hade vi alla motorcyklar som vi brassade på med uppe i bergen under veckosluten (jag blev två år senare påkörd av en bil, som var nära att sluta illa ...).

Frank gifte sig med hövdingadottern Sera under vårt andra år i landet; jag var bröllopsfotograf. Minns ännu en nyårsafton hemma hos Seras far, hövdingen, (det fijianska samhället är ett feodalt samhälle, där gamla traditioner och kultur fungerar jämsides med det västerländska), hur glad han blev när vi kunde säga gott nytt år på fijianska. Utan att stappla.

Matthew hittade i något skede Alison, en veterinärstuderande från Nya Zeeland, som han började sällskapa med. Sen lämnade de båda landet i samband med militärkuppen på Fiji (1987); eller innan. Kommer inte ihåg.

Frank kom tillbaka på besök något år senare, han jobbade då på Solomon Islands – och äktenskapet hade kraschat.

Matthew och Alison höll vi brevkontakt med (detta var före internet och mobiltelefoner ...) rätt länge, men sen drunknade väl den kontakten i en massa annat.

Nu många år senare har vi aktivt googlat för att hitta dessa gamla vänner, utan resultat. De har så vanliga efternamn att det finns 1000-tals med samma. Sen gav vi upp.

Men se, när jag härom dagen städade mitt skrivbord innan andra turen upp hit till stugan i Österbotten hittade jag ett härligt gammaldags brev med en julhälsning från Matthew och Alison, daterat julen 2000. Och där fanns deras postadress i Wynyard, Tasmania tydligt nerplitat på baksidan av kuvertet! Och Alisons efternamn (som vi hade glömt), var tillräckligt ovanligt för att hittas i cyberrymden.

Fru Eklund som får sköta vårt ”Facebook-kontor”, har nu hittat henne – och vi kan återuppta en gammal fin kontakt. Härligt! Time to catch up.

En av många lost cases ...

2017-07-18 03:51   MattiasL

Fantastiskt trevligt med riktiga brev. Och intressant text att läsa!

Jag bor själv utomlands nu, och mycket kontakt med Sverige sker via Facebook och e-post förstås.
Men så var jag och hälsade på min farmor på serviceboendet i Linköping, och pratade med hennes granne. Det visade sig att hennes syster bor en trekvart från mig och har bott i USA sen 60-talet. Nu har vi blivit brevvänner "på riktigt". Får se om vi lyckas hålla kontakten.