Omvägar och villovägar

Sångsvan-stopover under flyttningen. Salo. 12.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 102/365.

Ibland gör jag en massa omvägar ute i okänt landskap på vägen hem från jobbet. Som idag. Körde i fyra timmar längs en massa småvägar ute på landet, i helfinska områden som jag knappast besökt tidigare.

Körde på måfå med västersolen som kompass.

Som kustsvensk (i Finland) blir det lätt att man bara håller sig till de "egna" svensk- och tvåspråkiga kustkommunerna. Bort från kusten känner jag mig ibland som en främling i mitt eget land, som för utomstående kan kännas märkligt, men så är det (när man tillhör en liten minoritet ... = är "annorlunda" på sätt eller annat; en finne hör ju att jag inte är finne, när jag pratar finska ...).

Såg flockar med flyttande tofsvipor, sädgäss och sångsvan. Härlig vårkänsla.

På bilden ovan en trio ur en liten flock som provianterade nära en livligt trafikerad väg = ett bra fotoställe där de inte reagerar på en parkerad bil.

I celibat under tidig vår

I celibat? F. coelebs (Linné 1758). Åbo 11.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 101/365.

När Linné gav bofinken sitt vetenskapliga namn, Fringilla coelebs, tog han fasta på hannens tidiga ankomst, dvs. att den anländer före honan, och fick leva i celibat en tid. Coelebs är latin och betyder ogift/utan maka. Detta enligt Lars Ekblom i publikationen "Svenska fåglars vetenskapliga namn" (55 s, 1991).

Det som jag inte tidigare vetat är att det svenska namnet, som är ett gammalt namn använt av allmogen, syftar på trädslaget bok (Fagus silvatica). Ursprungligen pratade man om bokfink. "Fink" är ljudhärmande efter ett av bofinkens mest karaktäristiska läten. Detta enligt Tommy Tyrberg i "Svenska fåglars namn" (1996).

Och trots att det är ett halvsekel sedan jag såg mina första bofinkar (= som jag visste var bofinkar), minns jag det än. Dessutom nogsamt nedtecknat i mina fågelanteckningar som jag började med i januari 1965.

Den 8 april 1965 skrev jag: "Såg mitt livs första bofink. Jag hade sett flera rödaktiga fåglar i en björk vid Antus, fråga Johan som sa att det var bofinkar. Sedan gick vi ner till ån för att titta närmare på dessa för mig så intressanta fåglar."

Johan Antus var min granne och fågelskådarkompis, och 1965 var vårt första år som fågelskådare. Det var spännande tider, allt noggrant nedtecknat! Johan emigrerade till USA i mitten av 1970-talet men kommer "hem" nästan varje vår för att delta i hemortens lokala fågelrally - en tävling där vi försöker se så många fågelarter som möjligt under 20 timmars tid ...

Hundra dagar in på året

Kvällskaffe med fjortonde numret av fototidskriften "Lumo". Foto: Håkan Eklund. Nr 100/365.

Linnés Certhia jobbade inomhus

En specialistart i skogen. Fallträsk, Sibbo storskog 9.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 99/365.

Detta är en av skogens många specialistarter, dvs. en art som kräver en viss typ av träd för att kunna häcka, och hitta mat. Här på bilden ovan är trädkryparen (Certhia familiaris) på sin mammas gata; allt stämmer. I ett stort skogsområde med massor av stora gamla träd med grov och skrovlig bark, med sprickor, håligheter, lagom med döende träd där barken börjat lossna från stammen, och så vidare.

I sådana träd finns mat (insekter, spindlar), det finns lämpliga boplatser i sprickor, i trånga utrymmen bakom tjocka barkbitar som börjar lossna och så vidare. Och sådana träd hittas numera enbart i skogar som står utanför ekonomiskogsbruket, som på bilden ovan. Jag hade bara mitt "skogsobjektiv" (70-200 mm), men stod rätt nära när trädkryparen tydligt visade att detta är vårens HQ.

Dagen tillbringades med mina fotovänner i Sibbo storskogs nationalpark som jag aldrig tidigare besökt; en synnerligen positiv upplevelse! Dessutom bara ett "stenkast" från Helsingfors! En otrolig livskvalitet. (http://www.utinaturen.fi/sv/sibbostorskog/leder)

Under fem  timmars skogsvandring hörde jag sex olika revirhävdande (sjungande) trädkrypare; de fanns överallt! Och det indikerar ekologiskt högkvalitativ skogsnatur. I putsade (röjda, gallrade) plantager med enbart unga, friska och växande träd finns inget för trädkryparen. Men - sätter man upp speciella "holkar" på större stammar, kan man få trädkryparen tillbaka.

På bilden ovan har den kollat in en potentiell boplats, i sprickan i den gamla furan. Eftersom terrängen delvis var kuperad passade jag på att gå uppe längs en "kam", med god utsikt till övre delen av träd som växte i sluttningen. Ett enkelt sätt att "nå upp"; resultatet uteblev inte.

I en av Gunnar Brusewitz böcker, "Värderat och omvärderat" (292 s, 2002) hittas ett kapitel om "Musicerande insekter", där Brusewitz bl.a. berättar om hussyrsan som var vanlig i svenska (och finska) hem förr i tiden. De höll till i springor och vrår kring ugnen där det var varmt och torrt. De pulserande stråkspel ökade mot skymningen; många somnade tryggt till detta bekanta ljud från spisvrån.

Han berättar hur Carl von Linné i ett skede tyckte att de blivit lite väl många. Då lät han fånga en trädkrypare, "- - - den lilla Certhian - - - ", som han skriver, som sen med sin smala bågböjda pincettnäbb pillrade fram syrsorna ur springor och skrymslen.

En dag i riktiga skogar

I riktig granskog, Ekudden, Borgå ådal. 8.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 98/365.

Kl. 09 - 22.30 in action; en lång dag i fält som avslutades med bildvisning i goda vänners lag på Borgå folkakademi. Vi hann fotografera i fyra olika intressanta skogsområden under dagen, alldeles utanför Borgå stad. Inspirerande. I härligt vårväder med bra och omväxlande ljus för skogsfotografering.

Det är dock utmanande att fotografera i skog, fotokompositionsmässigt en enda röra ...

De två krokiga stammarna på bilden signalerar skog utanför broilerkonceptet, dvs. skogsekonomi. De är ju olönsamma för industrin (jfr. med oss människor; attityden/skötseln av "gamla och lytta" ...)

Dessutom växer de i ett "stenrummel", kvarlevor från någon istida älv.

Det är lätt att förledas att tro att vidvinkeln är det rätta objektivet, eftersom ögat vill ha med så mycket. Men det blir inte alltid bra; det blir för mycket av det goda och allt  tenderar att bli så smått och ynkligt.

Personligen gillar jag 70 - 200 mm objektivet och att nöja sig med ett litet smakprov, liksom ett litet utsnitt ur röran.  Som här (70 mm, ISO 240,  f 11, 1/4 sek).