Linnés Certhia jobbade inomhus
En specialistart i skogen. Fallträsk, Sibbo storskog 9.4.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 99/365.
Detta är en av skogens många specialistarter, dvs. en art som kräver en viss typ av träd för att kunna häcka, och hitta mat. Här på bilden ovan är trädkryparen (Certhia familiaris) på sin mammas gata; allt stämmer. I ett stort skogsområde med massor av stora gamla träd med grov och skrovlig bark, med sprickor, håligheter, lagom med döende träd där barken börjat lossna från stammen, och så vidare.
I sådana träd finns mat (insekter, spindlar), det finns lämpliga boplatser i sprickor, i trånga utrymmen bakom tjocka barkbitar som börjar lossna och så vidare. Och sådana träd hittas numera enbart i skogar som står utanför ekonomiskogsbruket, som på bilden ovan. Jag hade bara mitt "skogsobjektiv" (70-200 mm), men stod rätt nära när trädkryparen tydligt visade att detta är vårens HQ.
Dagen tillbringades med mina fotovänner i Sibbo storskogs nationalpark som jag aldrig tidigare besökt; en synnerligen positiv upplevelse! Dessutom bara ett "stenkast" från Helsingfors! En otrolig livskvalitet. (http://www.utinaturen.fi/sv/sibbostorskog/leder)
Under fem timmars skogsvandring hörde jag sex olika revirhävdande (sjungande) trädkrypare; de fanns överallt! Och det indikerar ekologiskt högkvalitativ skogsnatur. I putsade (röjda, gallrade) plantager med enbart unga, friska och växande träd finns inget för trädkryparen. Men - sätter man upp speciella "holkar" på större stammar, kan man få trädkryparen tillbaka.
På bilden ovan har den kollat in en potentiell boplats, i sprickan i den gamla furan. Eftersom terrängen delvis var kuperad passade jag på att gå uppe längs en "kam", med god utsikt till övre delen av träd som växte i sluttningen. Ett enkelt sätt att "nå upp"; resultatet uteblev inte.
I en av Gunnar Brusewitz böcker, "Värderat och omvärderat" (292 s, 2002) hittas ett kapitel om "Musicerande insekter", där Brusewitz bl.a. berättar om hussyrsan som var vanlig i svenska (och finska) hem förr i tiden. De höll till i springor och vrår kring ugnen där det var varmt och torrt. De pulserande stråkspel ökade mot skymningen; många somnade tryggt till detta bekanta ljud från spisvrån.
Han berättar hur Carl von Linné i ett skede tyckte att de blivit lite väl många. Då lät han fånga en trädkrypare, "- - - den lilla Certhian - - - ", som han skriver, som sen med sin smala bågböjda pincettnäbb pillrade fram syrsorna ur springor och skrymslen.
Hälsningar Lena
Sten