Bara så tyst i vinterskogen

Vinterprydnad vid vägkanten. Taivalkoski 4.3.2017. - 7 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 63/365.

En synnerligen vacker vinterdag i norra Finland. Massor med snö. Vit, ren snö. I träden, på marken, på alla vägytor. Dessutom torr, fin köldsnö. Bara så skönt att uppleva efter en slaskig slvarv-vinter i SW.

Hela dagen i fält med fotokursdeltagare och utländska fototurister (10-tal fransmän och en tysk). Målet var hökugglor som det finns gott om i området, men de är inte alltid lätt att hitta.

Halva dagen gick åt till landskapsfotografering i områden med välplogade vägar utan trafik, med stora fina skogar, som var fullständigt tysta. Inte ett pip.

Under eftermiddagen hittades en hökuggla som satt uppe i toppen av områdets högsta gran. Typiskt. Tog en del "konstnärliga bilder" av ugglan genom snötyngda grenar.  Den satt stilla i två timmar. Under hemfärden i skymningen skymtades en hökuggla till längs stora vägen in till Kuusamo.

Jag börjar förstå Serkan G; visst skulle det vara kul att tillbringa en hel vinter i ett riktigt vinterland. Med ren, vit snö.

I vintrig molnskog

Riktig tajgaskog. Konttainen, Kuusamo. 66.23 50°N 29.23 17°Ö     Foto: Håkan Eklund. Nr 62/365.

Klättrade upp till toppen av ett skogbevuxet berg i Kuusamo (360 m.ö.h) som är känt som ett säkert blåstjärtrevir (Tarsiger cyanurus) under häckningstid.

Nu med massor av vacker, vit och ren snö. Som vi inte varit bortskämda med i SW Finland (som just nu invaderas av en massa flyttfåglar). Här är det full vinter. Men, när jag kom till 300 m.ö.h mötte molnen, och det blev inget bra ljus av vackra snötäckta träd.

Men ändå är det bara så roligt att vandra i en riktig tajgaskog som inte är gallrad till döds. Intressant att se vilka värdefulla och fina "miljöer" täta granar utgör för fåglarna. Inne i grenverket, innanför snön, bland hänglav och annat finns en skyddad miljö för skogsmesar och lavskrikor, samtidigt också ett skafferi där många arter har sparat mat som de samlade in under hösten.

Jämför sen dessa skogar med gallrade tallskogar, med elitträd för skogsindustrin, med raka kvistfria stammar och en gles liten krona, så förstår man varför de flesta skogslevande fåglar minskat katastrofalt i antal. Likaså är buskskicktet bortputsat. Speciellt på torra moar ser det för bedrövligt ut; inget för viltet = ekologiskt utarmade skogar ...

En sommarnatt för länge sen

Minnesmarker i Joutsijärvi. 2.3.2017. Foto: Håkan Eklund.

Genast jag passerade bron idag kände jag ingen stället; måste bara stanna och ta några bilder. Vackert också på vintern.

Det är en lång historia, här i korthet.

Under ett antal år i början av 2000-talet hade jag en ivrig ornitologkompis i sonen Robert. Mellan 10 - 14 års åldern var det fåglar  som gällde för honom (innan flickor blev intressantare ...) och vi gjorde många minnesvärda far och son-resor.

Sommartid 10-dagars utflykter med tält och Trangia upp genom Lappland till Varangerhalvön, vintertid dito i Andalusien (med hyrbil och lokala hotell).

Sonen var tävlingsinriktad och det gällde att hitta så många arter som möjligt under våra resor.

Här vid detta vattendrag i Joutsijärvi stannade vi en sommarnatt på väg norrut, vi hade under kvällen kryssat blåstjärt och lavskrika i Kuusamo, och när vi kom hit och såg buskmarkerna (mera buskar utanför bild på vänstra sidan) stannade vi för att lyssna in sjungande fåglar.

Och visst hittade vi sjungande fåglar, dessutom en som jag inte kände igen.

Det var midnatt och en fågel sjöng med klar röst i den täta lövskogen på västra stranden. Hur vi än försökte fick vi aldrig syn på den, och jag kände inte igen sången som innehöll en massa härmläten (rödstjärt, rödvingetrast, gransångare etc.). Till slut gav vi upp och fortsatte upp till Ishavskusten.

En vecka senare var vi på väg tillbaka, söderut. Jag hade inte tänkt köra denna väg, men så blev det. Vi hade i bilen diskuterade den okända fågelrösten och jag hade bett sonen att läsa högt ur fågelboken (Fågelguiden) om alla sjungande arter, hur sången beskrevs i texten (som inte är alldeles lätt ...).

Plötsligt läser han beskrivningen av rubinnäktergalens sång, en sibirisk art, och den passade ju perfekt på den vi hörde, tyckte jag. Sagt och gjort, vi beslöt att köra via Joutsijärvi för att kolla om den var kvar. Vi kom fram vid midnatt, det räckte inte länge innan vi hörde fågeln. Sen sökte vi den hela natten i snåren, utan att få syn på den, omringades av miljoner myggor.

Vi slog upp tältet, vilade några timmar och följande dag körde vi in till Kemijärvi och köpte en bandspelare ....

Följande natt började fågeln sjunga strax efter midnatt. Samma rumba på nytt, vi kröp i buskarna, kom nära, kunde spela in sången, men vi såg aldrig fågeln.

Väl hemkommen skickade jag inspelningen till Lars Svensson (som varit med och skrivit Fågelguiden) och svaret var att det ändå rörde sig om en rätt vanlig art .... trädgårdsssångare, som dock sjöng helt avvikande. En mästersångare som lärt sig imitera andra arter som den plockade in i sången, ett beteende som är vanligt hos en mängd arter, men kanske inte typiskt för trädgårdssångare.

Det otypiska var också att denna trädgårdssångare endast började sjunga efter midnatt, höll sen på till 08-tiden. Normalt är ju inte trädgårdssångaren en nattsångare, men här uppe i norr (där den inte är vanlig) tycktes den föredra den ljusa och svala natten.

Vi kände oss aningen lurade, men å andra sidan gav vi aldrig upp som vi var stolta över - och vi fick ett svar.

Ett stycke krigshistoria i norr

Ounaskoski bro, Rovaniemi. 66°29′46″N, 025°44′15″E. 2.3.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 61/365.

Körde idag igenom staden som tyskarna brände ner till grunden hösten 1944; bron på bilden ovan (snapshot genom vindrutan under körning ...) ersatte den bro som tyskarna sprängde 10.10.1944 klockan 20. Först sju år senare stod denna bro klar, byggd enligt andra världskrigets blueprints ...

När danskarna och norrmännen plågades av tysk ockupation hade ju vi i Finland stor nytta av tyskarna i kampen mot Röda armén; tyskarna skötte om fronten i norr, tills vi var tvungna att köra ut dem, så otacksamt är det att kriga ... Som tack brände de ner hela Lappland.

Här ett utdrag från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lapplandskriget (det skadar ju inte med lite repetition av nutidshistoria)

Lapplandskriget (på finska Lapin sota) var Finlands tredje krig under andra världskriget och fördes mot Nazitysklands trupper i Lappland i norra Finland från september 1944 till april 1945.

Så tidigt som sommaren 1943 började den tyska ledningen förbereda planer inför möjligheten att Finland skulle teckna en separatfred med Sovjetunionen. Tyskarnas planer gick ut på att dra tillbaka trupperna norrut för att skydda de finländska nickelgruvorna i närheten av Petsamo. Under vintern 1943–1944 använde tyskarna krigsfångar, varav många hade tillfångatagits i södra Europa och avled av kylan då de fortfarande endast bar sommaruniform i arbetet med att förbättra vägarna mellan norra Norge och norra Finland. De upprättade förråd i området och då Finland undertecknade ett eldupphöravtal med Sovjetunionen den 4 september 1944, var tyskarna redo.

Tyskland hade vid den tidpunkten ca 200 000 man koncentrerade till norra Finland, varav cirka hälften till Petsamo-området. Resterande förband befann sig på den s.k. Salla-fronten. Tyskarnas huvuduppgift i norra Finland var från krigsutbrottet 1941 att i första hand erövra Murmansk samt att skära av järnvägen söderut. Många av de tyska soldaterna var utbildade i Österrike och södra Tyskland och enheterna bestod bl.a. av bergsjägarförband.

Den finländske generalen Hjalmar Siilasvuo, som hade segrat vid slaget vid Suomussalmi, ledde de finländska manövrerna mot tyskarna och under oktober och november 1944 lyckades han fördriva dem från större delen av norra Finland. De första veckorna i september påbörjades den tyska reträtten, inklusive norska frivilliga, från området mellan Kajana och Norra ishavet under relativt lugna former även om ryssarna hela tiden gjorde framstötar. Från finländsk sida var inställningen mot sin forna vapenbröder till en början något beskedligare.

Den tyska reträtten mot Nordnorge gick långsamt mot i första hand den strategiskt belägna staden Rovaniemi. Förutom brist på fordon gjorde höstregnen att vägarna snabbt förvandlades till lervälling under transporterna av fordon, hästar, vagnar med materiel och förplägnad samt inte minst alla fotvandrande soldater. Det tyska flygunderstödet var minst sagt svagt. Längs reträttvägarna använde sig tyskarna av befästa fördröjningsställningar längst bak i kolonnerna för att försvåra den finländska framryckningen. Taktiken utfördes med stor skicklighet och nådde sina syften. För de finländska soldaterna rådde dessutom ständig minfara.

Nyckelpunkten i reträtten var Rovaniemi där de två huvudvägarna mot Ivalo i norr och Muonio i nordväst utgick. Här försökte tyskarna äta, vila och sova och proviantera och för att klara av att fortsätta norrut mot kallare förhållanden. En stor uppgift i Rovaniemi var också att fördröja de finländska trupperna medan så många tyskar som möjligt kunde starta avfärden norrut. För att nå målen användes sprängning av broar, byggnader och vägar samt minering och utläggning av försåt. Det var den s.k. brända jordens taktik som gällde. Den 16 oktober 1944 kunde finländarna återerövra Rovaniemi.

De tyska trupperna under generalöverste Lothar Rendulic brände stora delar av det land de drog sig tillbaka från. Mer än en tredjedel av bosättningarna i området förstördes och residensstaden Rovaniemi brändes till grunden. Utöver de materiella förlusterna, skadorna uppskattades till 300 miljoner dollar (1945 års kurs, år 2005 cirka 3,2 miljarder dollar), blev omkring 100 000 invånare flyktingar vilket ytterligare försvårade återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Rendulic dömdes av de allierade för krigsförbrytelser till tjugo års fängelse.

Om den finländska jakten på de retirerande tyskarna var svag direkt efter vapenvilan med Sovjet i början av september blev den ganska snabbt intensivare. Den 1 oktober genomförde finnarna en överraskande landstigning, med 12 500 man, i ryggen på tyskarna i Torneå. Den riskfyllda operationen med obeväpnade fartyg lyckades eftersom vädret var så dåligt att Stuka-bombplanen i Kemi inte kunde flyga och det tyska batteriet på Laivasaari inte kunde se skeppen. I Röyttä hamn fanns det heller inga tyska trupper. Hårda strider i Torneåtrakten krävde 400 döda på den finska sidan och minst 500-1000 döda på den tyska innan tyskarna drog sig undan. Därefter fortsatte man förföljandet upp längs Tornedalen mot Muonio.

De sista tyska trupperna drevs ut ur Finland i april 1945. De militära förlusterna under kriget var relativt begränsade: omkring 1 000 döda finländska soldater och omkring 2 000 på den tyska sidan.

Ett skrämmande dokument

Vinterstillhet. Konttainen, Kuusamo. Foto: Håkan Eklund.

Sitter på ett tåg genom snöriket i norr. Det känns som att komma till en annan värld.

Som läslektyr har jag Anna Politkovskajas bok "Putins Ryssland" (2004) som inte handlar så mycket om herrn själv, utan om hans lakejer och en rättsstat i förfall - och det är skrämmande läsning.

Hennes detaljerade dokument om en massa övergrepp  och brutaliteten inom bl.a. armén är hisnande, där meniga soldater i många fall är livegna, som exploateras och misshandlas utan att de ansvariga blir straffade. Och om övergrepp på en massa andra oskyldiga medborgare.

En bok som måste läsas i korta etapper; ingen skön litteratur precis.

Samtidigt visar boken på det som händer när en rättsstat slutar fungera, när åklagare, domare, jurister blir en del av makten, när de blir lakejer underdåniga härskaren ...

Det som trumpen i Amerika tydligen vill ha som modell. No good.

Boken visar också på vikten av god journalistik, oberoende av makten. Det som trumpen kallar för fejk. Som Anna Politkovskaja själv fick betala för,  med sitt eget liv, det enda hon hade ...

Den 7 oktober 2006 sköts hon till döds i hissen i sitt hyreshus... av lakejerna.