Krapulavaggan

Grrrrrrr ... Åbo 9.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 09/365.

Mötte monsterbilen i en parkeringshall. En bil som jag aldrig kört, eller haft den stora äran att ens åka med i. "Krapulavagga" kallade vi bilen till i hembyn (krapula = baksmälla); vi visualiserade att den skulle vara bra att åka i vid baksmälla. Mjuk och stilla vaggande i trafiken, som en båt på stora fina dyningar. Ännu oprövat.

Fortfarande bra

Längs stigen. Hirvensalo, Åbo 08.01.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 08/365.

Fortfarande lite snö, frost och vinter. Med motiv i massor - jämfört med regndisiga och jämngråa  vinterdagar som brukar dominera i detta hörn av landet.

Omväxling förnöjer

I klibbalslunden. Hirvensalo, Åbo 7.1.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 07/365.

Det behövs inte mycket för den motivsökande fotografen; 10 cm nysnö och minus 1 C känns som en stor förändring. Alltså drog jag ner till en strandkant med klibbalar för att ta dagens bild. Färska spår av rådjur i lunden samt fyra domherrar i en rönn gav liv åt januarilandskapet.

Om att läsa ur en bild

Enda fortskaffningsmedlet.  Foto: Helmer Eklund.

Av kläderna att döma är det söndag. Vi är "uppklädda" som man sade i byn, dvs. kläder som man inte hade på i arbete. På en bondgård hjälpte vi barn till hela tiden i olika jobb, vi var hjälpredor tillsammans med föräldrarna. Tider när landet byggdes upp efter många år av krig och varubrist (liksom penningbrist). Jag kunde säkert köra traktor, nästa lika bra som min bror som var ett år äldre, vid den här tiden.

Av vegetationen att döma (till höger i bild), och det att vi har ledigt, kunde tyda på juni. Åtminstone är det innan höbärgningen; när den var igång jobbade man varje dag. Och långa dagar. Söndag som vardag. Alla var med.

Av väskan (mammas "butiksväska") att döma på broder Bertils styrstång är vi på väg någonstans, av kläderna att döma på väg till "främmans", som vi sade. Alternativen är inte många; jag skulle gissa på mormor och morfar i grannbyn Komossa (mina farföräldrar var döda). Dit var det ungefär 10 - 11 km längs en krokig grusväg. De bodde på Bramsbacken, som var den sista svenskspråkiga gårdsgruppen, några kilometer österut började det finska Finland. Jag tyckte att morfar Arvid var spännande, han var bonde, finsnickare och bygdespelman som hade tillbringat sju år i Amerika. Mormor Elisabet hade som längst varit till Lappfjärd i södra Österbotten (ca 150 km söderut).

Syster Eivor har broder Mikael (född hösten 1956) på pakethållaren, av storleken att döma kunde han vara tre eller fyra år vilket skulle tyda på att bilden är tagen 1959 eller -60.

Fotograf är pappa Helmer som hade en 6 x 6 Pionýr i bakelit, tillverkad i Tjeckoslovakien. Den kamera som kom att bli min inkörsport till SLR-fotografering 1968 (via ett misslyckande; en annan, lång historia). Pionýr var en kopia av den franska kameran Photax (6x9), med med mindre format (6x6/4.5×6). I Oravais fanns en fotograf som framkallade rullfilm åt kunder i kommunen som fotograferade; pappa tog kanske en rulle, högst två (med 12 exponeringar) per år.

Jag tycker att bilden är väl komponerad, av skuggorna att döma är det morgonsol; han kunde ha bett mig att titta mera till höger, men sånt förstår bara en aktiv fotograf. Men diagonalen på inkörsvägen ut mot byvägen är bra som skapar ett sug och djup i bilden. Och vi är placerade lagom bra. En meter bakåt kunde pappa ha backat för att få framhjulen med; kanske de finns på originalnegativet (jag reprofotograferade en kopia som jag själv tagit fram i mörkrum på 1970-talet, kunde ha varit aningen beskuren).

Vi barn som växte upp på bondlandet under 1950-talet i det svenskösterbottniska kustlandet hade bara gamla vuxencyklar att tillgå när vi skulle lära oss att cykla; det var inte alltid lätt att lära sig cykla på stora åbäken - och jag hade inte bråttom att lära mig. Vi hade några kilometer till skolan, och det gällde att cykla dit, om man inte ville gå. Någon skolskjuts fanns inte (och med till skolan hade vi under de första åren en flaska mjölk samt smörgåsar).

Jag kunde inte cykla när jag gick på första klassen, utan brukade "lifta" med de stora killarna från samma ända av byn (norra Kimo), med bl.a. Vilhelm Norrgård, Göran Lillbacka. På min cykel har jag tydligen svängt styrstången upp och ned, kanske var det bekvämare så? Eller så försökte jag kanske bara verka "tuffare"; speciellt tuff ser jag nog inte ut. Vi ser nog alla snälla ut, som vi också var för det mest.

På vintrarna skidade vi till skolan, det var kul; ingen "curling" på den tiden - tack och lov. Ibland blev det många spännande äventyr längs skolvägen.

Bilden är tagen vid norra gaveln till vår bondgård, som pappa byggde med hjälp av granngubbar, när han var i 20- års åldern. När han var 12 år dog hans egen pappa i lunginflammation på Centralsjukhuset i Vasa  (!! - det fanns inte antibiotika ännu då; kom några år senare) strax innan vinterkriget bröt ut hösten 1939. I bakgrunden, några hundra meter bort, går byvägen. Ut till havet i Oravais är det 5-6 km, till centrum av bondbyn Kimo är det 2-3 km.

Den gamla bilden reprofotograferade jag med 60 mm makro ur ett fotoalbum igår, när solen lite lyste upp ett rum, 57 år efter att bilden togs och framkallades. Det är sånt vi fotografer sysslar med. Ibland.

,

Nere vid ån

Aura å, Åbo. 6.1..2017, minus 16 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 06/365.

Kölden släpper. Fotograferade en stund vid Hallisforsen i Åbo. Brunt åvatten mot blåvita stenar. Hade sällskap av en strömstare. Lät den vara ifred (hade nog tele i bilen), den behövde proviantera i lugn och ro i kylan.