Alla dessa avsked

Livets krumbukter. Åbo 8.3.2016. Foto: Håkan Eklund.

Det är en lång och långsam process att avveckla en femtonårig arbetsplats, samtidigt intressant. Plötsligt blir man påmind om en massa människor, relationer, händelser - det är snudd på nostalgi.

Går just nu igenom material från några skrivkurser (som indirekt gav mig redaktörsjobbet för en tidskrift, ett jobb som jag nu avvecklar), och hittar övningsarbeten som ger en massa vibrationer.

I en artikel skriver jag om att "känna vemod vid en papperskorg" i Kotka hösten 1994, när jag avvecklade ett annat jobb, och sorterade och kastade bort "papper".

Jag skrev: "Alla dessa avsked: Fiji 1989, Kotka 1991, Uganda 1992, Botswana 1994. De lämnar alla djupa ärr.  Men att känna vemod vid en papperskorg i Kotka är något nytt; alla dessa jävla papper.Varför kom jag tillbaka hit?"

Jag hade jobbat med skoglärarutbildning för skogsfolk från Asien, Afrika och Latin-Amerika, i Kotka (och Helsingfors) 1990-92. Sen hade jag på nytt några snuttjobb på samma ställe 1994 (efter två år i Botswana), när många ur det gamla arbetsgänget inte längre fanns kvar. Nostalgi ...

Och nu igen svängs ett blad.

På väg hem från kungsörnarna i Kuusamo för en vecka sedan fick jag ett mejl från arbetsplatsen, att jag lovat skriva (för vår webbsida) om mina 15 år som redaktör, som jag glömt; deadline nu.

Tack och lov fanns det trådlöst internet på tågen, skrev på en timme en kort artikel sittande i bädden i sovvagnen (smuttande en öl), och skickade den - som blev så här:

http://www.cll.fi/nyhetsbrev-2/12016-2/en-autodidakts-betraktelser-15-ar-med-skargard/

Ståtligheten själv

Står åtminstone stilla. Åbo 8.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 68/366.

Vårlängtan

Ännu inga spår av vår. Satava, Åbo 7.3.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 67/366.

"När vintern hunnit fram till mars
talar vi allt oftare om vårt ställe på landet.
Hur det står där och kastar skuggor
vid solnedgången på snön.
Om det vaknande livet.
Alarna som börjar skifta  färg.
Suset i skogen som blir fylligare.
Kornsnön som täcks av röda barr
som träden stött bort.
Vi har kommit igenom det.
Ännu en gång."

Ur Lars Huldéns "Vers och prosa under ganska många år" (1997).

Det är lätt att känna igen längtan upp till barndomshemmet i en "sjöby" i Österbotten i denna prosadikt. Lars Huldén bodde i södra Finland, men var född på Nörråkers i Monå, Munsala. Jag hade Lars Huldéns mamma som lärare då och då i Kimo folkskola i grannkommunen Oravais  (hon hoppade in som vikarie när vår ordinarie lärare var sjuk).

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Huld%C3%A9n

Bra bok dålig titel

Läsdag. Åbo 6.3.2016. + 1 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 66/366.

När vädret är urtråkigt, grådaskigt och helt enkelt uselt - kan man med gott samvete använda timmar till att läsa i en bekväm soffa, eller i varsin soffa, mitt på ljusa söndagen.

Som idag. Frun läser en rolig och positiv bok, jag läser en dokumentär om en massmördare ... Det senare är inget ämne som speciellt intresserar mig, jag är mera intresserad av hur man skriver en bok i detta ämne.

Det gäller Joakim Palmqvists bok "Äventyr i Svenssonland. Seriemördaren Peter Mangs" (Bonnier Pocket, 2016). Hittills har jag sträckläst 238 sidor, har drygt 100 sidor kvar.

En skrämmande historia om en missanpassad, störd ensamvarg som ser samhällsetablissemanget som en fiende och finner ett nöje och en utmaning att börja putsa bort vissa  typer. Har ännu inte kommit till stället där det visar sig hur polisen kom honom på spåret.

Det enda som stör mig är titeln "Äventyr i Svenssonland"; vem har kommit på en sån missvisande och urusel boktitel? Det skulle ha räckt med den andra "titelhalvan", men den är kanske inte speciellt säljande. Men "äventyr" ... det är inte äventyr som boken handlar om, utan om en sjuk dråpare ...

PS. Boken är läst, den var mycket intressant och välskriven. Men att hitta en dylik seriemördare visade sig inte vara alldeles lätt ...

Med örnvingar

Lyktstolpe i Åbo. 5.3.2016. +-0 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 65/366.