När sanningen inte tåls

Bakom galler. ÅA:s humanistkvarter, Åbo. 5.11.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 307/365.

Ok, nu har jag läst K-G Olins "Spionkriget" till slut (316 s). En bok om bitterhet, hämndlystnad, okunskap och blåögdhet, om hur det går när idealistisk naivitet tar över och när man låter sig luras av propaganda baserad på lögner. Också idag hittas tacksamma offer för ytlig populism och förrädisk propaganda. Det är bara att blicka österut ...

I samarbete med bolsjevikerna i Rådsrepubliken Ryssland gjorde de röda allt för att destabilisera vårt samhälle och styra landet tillbaka till öst efter att de förlorat mot de "vita" under revolutionsåren 1917-18. Som gjorde att Finland blev självständigt.

Ca 15 000 finländare (röda) emigrerade/flydde till arbetarnas paradis, Sovjetunionen, där de alla hamnade i arbetsläger. Många arkebuserades under Stalins utrensningar under 1930-talet. Ungefär hälften överlevde.

Det är också tragiskt att hemmakommunisterna inte trodde på de återvändande desillusionerade f.d. kommunisterna som kom med både kläder och nerver i trasor. De tystades ned. När flyktingströmmarna tillbaka till väst ökade i slutet av 1930-talet stiftade bolsjevikerna en lag som bestraffade flyktförsök med döden. Sanningen om verkligheten i Sovjetparadiset fick ju inte avslöjas.

Likadant var det i Sverige där de återvändande drabbades hårt av kommunisternas trakasserier och tvingades berätta osanna historier och mot sin vilja prisa Sovjetsystemet.

När Sveriges kommunistiska parti år 2000 ville be de överlevande återvändarna om ursäkt för de trakasserier de utsatts för, stoppad dåvarande partisekreteraren Lars Ohly initiativet. Efter att detta avslöjats i en TV-dokumentär fyra år senare, när Ohly var partiets ordförande, tvingades han officiellt be offren om ursäkt.

Spöken i kyrktornet

Det spökar i skymningen. Åbo domkyrka, 4.11.2014. Foto: Håkan Eklund.  Nr 306/365.

Körde förbi domkyrkan i regnet och mörkret på väg hem från jobbet ett kvarter bort. Fick äntligen bildbevis på de olycksaliga själar som spökar i kyrkan; det är ju ett antal krigsherrar och änkor begravda i domen. Bland annat Karin Månsdotter. Deras själar fladdrade fram och åter mellan kyrktornet och parken intill. Kanske behövde de bara lite frisk luft?

Wikipedia skriver bl.a. följande om Åbo domkyrka: "Seden att begrava de döda under kyrkogolvet levde nämligen kvar länge efter katolicismens slut. Ej endast ädlingar och prelater begravdes här, även rika borgare och hantverkare eftersträvade en viloplats inom domkyrkomurarna och sparade inte på skänker till kyrkan för att nå detta mål."

I kyrkan finns bl.a. följande personer begravda:

• Samuel Cockburn
• Johannes Gezelius den äldre, Johannes Gezelius den yngre och Johannes Gezelius den yngste
• Evert Horn af Kanckas
• Jöns Knutsson Kurck den yngre
• Karin Månsdotter
• Knut Jönsson Posse
• Isak Rothovius
• Torsten Stålhandske
• Åke Henriksson Tott
• Sigrid Eriksdotter Vasa

Lurade till arbetarnas paradis

Järnvägsspår i Åbo. November 2014. Foto: Håkan Eklund.

Är inne på slutrakan med boken "Spionkriget" av K-G Olin (316 s) som egentligen utgör en chokerande läsning. Inte för att det i sig är nytt för mig, kanske dock omfattningen. Boken visar hur "de röda"/kommunisterna, som förlorade frihets-/inbördeskriget i Finland 1917-18 använde hela två decennier till att försöka destabilisera hela samhället, och få Finland att återförenas med Ryssland som efter bolsjevikernas revolution skulle bli arbetarnas paradis (som arbetare i väst trodde på, men som var rena rama slavarnas och dödens marknad).

När kommunistisk verksamhet förbjöds i Finland 1930 började många röda emigrera/fly till Ryssland. Det som propagandan utmålade som ett paradis, var i verkligheten ett veritabelt helvete. De hamnade alla i arbetsläger, hög som låg. 

Av de ca 15 000 finländare som emigrerade till detta paradis överlevde knappt hälften; resten dog av svält och umbäranden i primitiva slavarbetsläger eller arkebuserades efter förhör och tortyr. Enbart i mars 1938 avrättades 252 oskyldiga finska arbetare under två nätter, utan domstolsbeslut.

Stalin hade ju utdelat kvoter till olika områden hur många som skulle skickas till "Gulag-läger", och han var ju misstänksam mot alla utlänningar ... Också många kommunister från norra Sverige, de sk. Kirunasvenskarna, gick samma öden till mötes. Professionella värvare fick provision på varje person de värvade, som skickades till detta helvete.

Likadant var det med alla Karelenfarare från Nordamerika, där nordbor värvades bl.a. via kontor i New York ("Karelian Technical Aid") eller i Toronto ("Finnish Import and Export"). Dessa emigranter lockades att emigrera tillbaka till Europa, till ryska Karelen där de skulle bygga upp ett idealsamhälle.
Allt vad de hade med sig (dollars, utrustning, kläder, bilar, traktorer, pass ...) togs ifrån dem, och de förvandlades i ett huj till passlösa lösdrivare och slavarbetare ... I Amerika hade man haft 40 h arbetsveckor, i Ryssland hade de 60 h + "frivilligt" veckoslutsarbete, som inte var frivilligt.

Ett finskt emigrantpar (Aino och Eino Streng) som flyttat från Kanada till ryska Karelen under 30-talet, och som efter decennier lyckades fly till Finland och sen tillbaka till Nordamerika, har berättat om detta helvete i en bok som heter "Karelen kallade" (1978), skriven av Vasajuristen Christer Boucht (1911-2009). Den boken var mitt första möte med denna förljugna, ryska värld.

En lögnens värld som fortfarande är en del av en ryska politiken.

Inga frestelser

Kimitoön kl.15. 3 november 2014. Foto: Håkan Eklund.

Drar i vinjetteringsspaken i protest, för att ljusa upp bilden. Redan kl.15 sänkte sig skymningen, och det gällde att plocka fram stativet. Mulet, regn, hård vind. Höstens mörkaste dag hittills.

Plötsligt är det lätt att jobba inomhus, det finns liksom inga frestelser utomhus. Det senare var en av mina insikter hemkommen från flera år i Söderhavet. Plötsligt insåg jag varför det är så lätt att fokusera på jobb här uppe i Norden: det finns inga "frestelser" utomhus under en stor del av året. Då när det finns frestelser har vi sommarsemester ...

Spionkriget

Hamnkvarter i Åbo. 2.11.2014. Foto: Håkan Eklund.

Läser en recensionsbok, "Spionkriget" av journalisten och författaren K-G Olin, som skapar kalla kårar längs ryggraden. Boken handlar om underrättelseverksamhet och upprorsplaner under Finlands 1920- och 1930-tal, dvs. under Finlands första trevande decennier som självständig stat. En trubulent och svår tid  i sviterna av ett bittert frihetskrig som blev till ett inbördeskrig 1917-18 när de "vita" ville bli kvitt ryssarna( dvs förklara Finland självständigt), och de "röda" ville bli kvitt borgarna ...

Efter detta snöpliga nederlag gjorde ju Rådsrepubliken Ryssland och alla röda i Finland gemensam sak att på allt sätt destabilisera samhället för att kunna fullfölja en annektering till Ryssland, lite i stil med det som idag händer i Krim/östra Ukraina.

Det är skrämmande läsning. Inte visste jag att fanns så många kommunister och landsförrädare som för den ryska rådsrepublikens räkning gjorde allt för att destabilisera samhället och hjälpa ryssarna att ta "tillbaka" Finland. Under åren mellan första och andra världskriget dömdes 4000 personer för landsförräderi i Finland.

I boken dokumenteras den ena spionaffären efter den andra, bl.a. med giftmord i samma stil (som agenter hade med sig från Ryssland) som Putins anhang praktiserar än idag ...

Också i Sverige organiserade sig kommunisterna militärt i något som kallas hundragrupper, det vill säga revolutionära styrkor bestående av hundra man. På order från Moskva indelades svenska städer och landsbygd i särskilda distrikt och rotar där pålitliga kommunister skulle hålla uppsikt över fabriker, affärer, bostadshus och befolknings politiska åsikter skulle luskas ut.

I början av 1923 fick kommunisterna bl.a. en försändelse bestående av 300 browningpistoler och de röda i Sveriga har också tillgång till maskingevär. Ett uppror planerades till juni 1926, som sen sköts upp.

Att det också i Sverige planerades allehanda konspirationer och maktövertagande var nytt för mig. Den svenska kommunisthårdingen Zeth Höglund hade till och med varit personlig vän med Lenin ...

Och i Stockholm hade den röde bankiren och hälaren Olof Aschberg och tagit emot 500 ton stulet guld från bolsjevikerna, som de sutlit av de rika under revolutionen. Svensken Ashberg lät sen smälta ner bytet till guldtackor som stämplas med svenska stämplar; penningtvätt a la 1920-tal. Aschberg arrangerade också försäljning av ryska kronjuveler i auktionshusen i Europa och ordnade sen  direkta lån till bolsjevikregimen ...

Totalt tvättade Aschberg stöldgods till ett värde av 200 miljoner dollar; omräkant i dagens penningvärde motsvarar summan en köpkraft på 20 miljarder dollar på den internationella vapenmarknaden. Enligt boken fungerade Aschberg som hälare i en av världshistoriens största  stölder.