Härlig kreativitet

Han och hon. Brusaby 26.10.2014. Foto: Håkan Eklund.

Bara så härligt med kursister som sprudlar av energi och kreativitet! Jag höll på att städa undan och sätta ett antal klassrum i ordning under sen söndageftermiddag när jag hör skratten från några fotokursister som ännu hängde kvar i vår temporära studio som använts under veckoslutet. Och blixtfrekvensen var konstant.

Kikade in och ser hur Olli som inte har speciellt mycket hår på sitt huvud plötsligt är en hippie från gamla goda sextiotalet. Bakom honom sitter en tjej med långt hår; det är hennes hårsvall som pryder honom ...

Skulle hans gamla yrkespilotkollegor se honom nu skulle de inte känna igen honom; garanterat inte

That did my day!

Nr 299/365.

Marknadstid

Två fiskargubbar i sin båt vid strömmingsmarknaden i Åbo. 23.10.2014. Foto: Håkan Eklund.

Nr 296/365.

Överflödet

Bär i överflöd. Åbo 22.10.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 295/365.

En märklig höst. Det finns rönnbär i överflöd, mer än i "mannaminne", men inga ätare! De flesta trastar har flyttat, och ännu har inga sidensvansar hittat hit ner till SW-Finland.

Lenins flykt till Sverige

Leninbyst i Pargas. 21.10.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 294/365.

Var idag på ett möte i ett historiskt hus, där självaste Lenin i tiden övernattat, när han var på flykt undan tsarregimen  ... (se text längst ner). Sen blev han ju själv en veritabel massmördare, en av många i Ryssland där människoliv aldrig värderats särskilt högt av makten.

Här info från museets hemsida:

http://www.pargashembygdsmuseum.fi/swe/hembygdsmuseet_ny/lenin_i_pargas/

I Kirjalagården finns ett rum inrett till minne av den kände politiske ledaren V.I. Lenins (1870 - 1924) besök i Pargas vid jultiden år 1907.

Han övernattade ett par nätter i gården under sitt besök i Åboland, då han var på flykt västerut efter att ha tillbringat en tid i Finland efter ett misslyckat revolutionsförsök i Ryssland.

När Lenin inledde resan från Åbo till Pargas presenterades han för kusken som en tysk geolog, doktor Müller, som skulle studera lokala kalkfyndigheter. Det var en kall sen december kväll, över 20 minusgrader, och vid denna tid fanns fortfarande ingen bro över Kustösund och Rävsund som man måste passera på vägen. Över till Kirjala Norrgård måste man ta sig på svag nytillfrusen is.

Lenin stannade två nätter i gården medan man inväntade snöfall för att kunna fortsätta färden med häst och släde. Via Pargas Malm (centrum) ca 12 km bort fortsatte man sedan färden till Lillmälö, ytterligare ca 15 km, där Lenin pga menföret (att isarna inte bar) fick stanna ytterligare några dagar.

Strax efter jul blev det möjligt att ta sig vidare och den sista biten skidade man över isen ut till Stockholmsångbåten, Bore I, vid Själö i Nagu. Den 28 december anlände Lenin till Stockholm, varifrån han fortsatte till Köpenhamn och vidare till Capri.

Speciellt under Sovjetunionens tid, framför allt på 1980-talet, tilldrog sig gården stort intresse bland besökargrupper från detta område som kom till Pargas. Den blev också ett självklart besöksmål för alla viktiga Pargasgäster.

_____________________________________________________________________
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin (några klipp)

Klockan 09.23 den 13 april 1917 anlände Lenin till Stockholm och togs emot av borgmästare Carl Lindhagen, redaktör Ture Nerman och riksdagsman Fredrik Ström. Han avreste 18.37 samma dag. Det rapporterades även att han hade köpt en kostym på varuhuset PUB i Stockholm.

Lenin fortsatte tågresan genom Finland. Han anlände den 16 april 1917 till Finländska bangården, en av Petrograds järnvägsstationer och höll då ett politiskt tal för dem som kommit för att möta honom. Hans ankomst radikaliserade bolsjevikernas politik gentemot den provisoriska regeringen; Lenin inskärpte att inte ens ett delmål kunde anses uppnått för att monarkin nu upphört och att arbetare och bönder inte, enligt hans mening, hade någon anledning att förlita sig på en borgerlig republik. Detta stred inte bara mot vad många socialdemokrater ansåg utan också mot det Lenin skrivit i sin västeuropeiska exil.

 ____________________________________________

Efter attentatet mot Lenin kom terrorn i Sovjet att bli mer systematisk. Mellan åren 1919 till 1920 ökade antalet inspärrade i arbetsläger och koncentrationsläger från 16 000 till 70 000 personer. År 1918 skapas de första koncentrationslägren för att där hålla dem som regimen ansåg som sina fiender. På initiativ av Lenin, Trotskij och Dzerzjinskij togs första stegen att återupprätta de så kallade "katorgas" som använts under Tsarryssland mot politiska fångar och brottslingar, där man dömdes till straffarbete. I Sovjetryssland benämnde man systemet Gulag.

Medan det i tsarens hemliga polis, ochrana fanns 15 000 tjänstemän ingick i slutet av 1920 250 000 man i tjekans led. Under tsarväldets sista år utfördes i medeltal 17 dödsdomar årligen; 1918–1919 rörde det sig om 1 000 människor per månad.

Äggtjuvar avslöjade

Ett stort reportage om en äggtjuv. Suomen Kuvalehti nr 42. 17.10.2014. (Repro)foto: Håkan Eklund.

I senaste nummer av Suomen Kuvalehti hittas ett 13-sidigt reportage om en äggsamlare från svenska Österbotten som avslöjats tack vare en duktig "viltpolis" i Storbritannien (som jag träffat på Malta när vi hållit koll på tjuvjägare för några år sen).

Allt fick sin början i norra England i februari 2009 när polisen gjorde ett hembesök hos en äggsamlare och "viltpolisen" kallades in. I den anhållnes dator hittades 5800 mejl som hade med äggsamling/-samlare att göra. Ett spår gick till Nyköpingstrakten i Sverige där en misstänkt samlare avslöjades; hemma hos honom hittades 3000 ägg i mars 2010. I april 2011 skickade den svenska polisen en förfrågan till Finland angående 4 ägg av vitkindad gås med etiketten 1.6.1960, Närpes, Finland.

Denna förfrågan ledde till det stora beslaget; vitkindad gås häckade inte i Finland 1960, de började häcka här under 1980-talet. Alltså låg det en "hund begraven" med de förfalskade etiketterna. I den svenska äggsamlarens mobiltelefon hittades småningom kontakten till Närpes, Finland och i november 2011 gjorde myndigheterna första hembesöket hos Närpeskillen och småningom hittades samlingen som bestod av 8737 ägg. Av dem hade Närpeskillen själv samlat in ca 3000 ... Och han frys var fullpackad med skjutna fåglar.

I juni 2012 skrev jag  en kolumn i Vasabladet om äggsamlandet i allmänhet, efter att ha sett en notis om den avslöjade Närpesbon (inklistrad nedan), vars identitet jag inte hade någon aning om. Tills killen i fråga tog mejlkontakt med mig. Nu vet jag ...

Här är Vbl-kolumnen:

I Gunnar Brusewitz´bok ”Vägval i minnesmark” (W & W, 1992) ingår ett 32 sidor långt kapitel om ”Engelske Äggherren i Muonio”. Det handlar om John Wolley (1823-1859), son till en kyrkoherde tillhörande en framstående och förmöget släkt i Derbyshire, England. Pappa kyrkoherden hade uppmuntrat sonens naturintresse och unge John började samla insekter, som han snabbt övergav när han träffat en känd äggsamlare, en oolog, och bytte till det.

Med sina finansiella resurser och en snabbt växande entusiasm blev han snabbt en storhet i internationella äggsamlarkretsar.
Vid trettio års ålder anlände han till Lappland 1853, och insåg vilket eldorado han hittat – den högnordiska fågelvärlden var föga känd vid den här tiden, och äggkullar från vanliga lappländska häckfåglar var eftertraktade nere på kontinenten.

Den ägginsamling som han sen organiserade var både effektiv och inkomstbringande, både för honom och för en stor mängd fattiga bybor, men synnerligen destruktiv för den lokala faunan. Ett av John Wolleys mål var att få tag i ett bo med ägg av sidensvans, som inget museum eller samlare någonsin sett. Wilhelm von Wright hade kommit nära under sin lapplandsexpedition 1831 när han skjutit en sidensvanshona med tydliga ruvfläckar och ofullgångna ägg ... Detta var den tidens ornitologi.

John Wolley fick vänta på sitt sidensvansfynd i tre år. Det var först våren 1856 som den fattiga torparfamiljen Sardio kom med det fynd han bara drömt om, det första sidensvansboet med fem ägg plus den ruvande sidensvansen som fångats med snara och dödats. Wolley hade krävt att boet och äggkullen skulle kompletteras med den samtidigt skjutna fågeln. Familjen Sardio blev belönade med femtio silverrubel plus några hundra dollar, som var en enorm summa i dessa trakter. Efter att nyheten om detta spridits i lappmarken började det komma in äggkullar från alla håll och kanter. När de första äggkullarna av sidensvans bjöds ut på auktion i London väckte de sensation och priserna överträffades endast av utdöda fåglars ägg.

John Wolleys äggsamlingsverksamhet finns dokumenterad i  Ootheca Wolleyana, i två volymer på omkring 1200 sidor, som gavs ut efter hans död. Här finns varenda kull redovisad med noggrannhet. Där finns t.ex. noterat 104 kullar av sidensvans, 40 kullar av lavskrika, 28 kullar av jaktfalk, 76 av fjällvråk, tiotusentals and- och vadarägg, etc.
För den nordliga fågelfaunan var det tur att Wolley dog ung, 36 år gammal, men hans medhjälpare som hade lärt ett nytt sätt att förtjäna pengar fortsatte med äggsamlingsaffärerna långa tider framåt. På den här tiden betraktades äggsamlingar som legitim naturvetenskaplig verksamhet, en del av det som Wolly samlade in donerade han till museer.

Idag är det annorlunda, och som alla förstår måste det finnas lagstiftning som kriminaliserar en dylik verksamhet. Tyvärr finns det ett nätverk med hänsynslösa oologer, äggsamlare, som i all hemlighet runt om i världen fortsätter med detta, som de senaste veckornas nyhetsspalter vittnat om. En förödande och destruktiv hantering som med alla medel måste stoppas. Jag har själv under tre resor till Malta sett frysboxar till bredde fyllda med konfiskerade skjutna tornfalkar, bruna kärrhökar och bivråkar – som bl.a. häckat i Finland.
Det som John Wolley & co sysslande med på 1800-talet, fortgår runt hela världen, speciellt i länder med instabila regeringar och mutbara myndigheter. Att det nu uppdagade fallet lyckats fungera i Finland och Sverige, visar hur svårt det är att även i välutvecklade samhällen.
övervaka brottslig verksamhet i natur, som varg(tjuv)jägare är välmedvetna om.

Tack vare nya värderingar, god optik, kameror, fälthandböcker nöjer sig dagens fågelintresserade med att bara titta, njuta och dokumentera. Denna grupp har anpassat sig till nya tider samt krav på hållbar utveckling, som många andra inte förstått göra. Vårfågeljägarna i södra Finland/Åland som åberopar ”tradition” som motivering till att i maj få fortsätta skjuta alfåglar och ejdrar, som nya partibossen Carl Haglund understöder, har blivit kvar i adertonhundratalet.
Skulle alla fågelintresserade börja kräva att få utöva sin hobby enligt 1800-tals tradition (som Wolley eller den nu aktuella Närpesbon) skulle det gå åt fanders.
Istället är det tack vare dessa 100 000-tals aktiva och modernt anpassade amatörornitologer som vet vi mycket om dagens nordeuropeiska fågelfauna, publicerat i tusentals böcker och rapporter och som idag fungerar som den expertgrupp som vet det mesta om vad som sker med vår avifauna.

Tyvärr finns det en mängd legitima sätt att förstöra fåglars häckning, eller att helt sonika putsa bort deras livsmiljöer – som ingen straffas för. Dagens jord- och skogsbruk tillhör denna kategori. Idag putsas impediment och dikeskanter i vårt odlingslandskap bort med hjälp av skattemedel (EU-jordbrukspolitik), som samtidigt putsar bort många tidigare vanliga fåglars livsmiljöer (sånglärka, buskskvätta etc.). Likaså putsar ekonomiskogsbruket bort alla hålbyggares häckningsträd, utan att ersätta dessa med holkar. Och otyget med skogsröjning och –gallring och slutavverkning under häckningstid, som till hundra procent är en oetisk och ansvarslös verksamhet – borde förbjudas.

Eftersom det är straffbart att döda fridlysta fåglar, eller samla dess ägg, skall det inte heller vara lagligt att under häckningstid helt sonika hugga ner träd med fågelbon (ägg/ungar), eller med maskiner trampa sönder allt som göms i markvegetationen.
Notisen i Vbl nyligen, där en arbetsledare påpekade att de nog sparar fågelbon, i en kritiserad gallring – är typisk retorik som inte är värd pappret det är skrivet på. Eftersom det vimlar av naturliga fiender i naturen, är de flesta fåglars bon så väl gömda i mark-, busk- och trädvegetation, att sådana hittar nog inga amatörer. Eller har tid, råd eller tålamod att ens söka.
Det visste redan John Wolley på 1800-talet; utan sina 100-tals bosökande bybor skulle han inte ha fått ihop sin samling.
Hur Närpesbon gått tillväga skulle var bra intressant att få veta, ensam har han inte fått ihop sin samling.

Håkan Eklund är tidskriftsredaktör och fältornitolog.