Utrotningshotat yrke

Hantverkare i sten. Åbo domkyrka, 3.9.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 246/365.

Först passerade jag killen, noterade vad han gjorde och tänkte stilla att det borde fotograferas. Men kameran låg nere i ryggsäcken, och jag hade en timmes promenad framför mig (att gå hem till ön ...). Gick vidare.

Sen stannade jag. En inre röst övertygade mig att det är just så där som man inte skall tänka, att man inte orkar besvära sig.

Det som mannen gör  är ett unikt och utrotningshotat yrke. Det är inte vem som helst som idag kan lägga en gammaldags stenlagd trottoar/gata. Alltså stannade jag, tog fram kameran och gick tillbaka. Frågade om jag fick ta några bilder, han svarde inget, men kroppsspråket sade "ja". Kanske var han en "utlänning"; han bara jobbade. Och han var noga med vilka stenar han valde som nästa. En yrkesman.

Tog några bilder, tackade och gick. Och kände mig nöjd med mig själv. Att jag lät mig själv övertala mig själv. Ibland måste man ju bryta arm med sig själv också. Kul i sig.

Man skall ju ta bilden när man ser den. Alltid. Om man kan.

Fria Estlands stora dag

Ryska NKVD:s gamla HQ, Spithamn, Estland. 26.9.2009. Foto: Håkan Eklund.

Följde med den direktutsända presskonferensen som presidenterna Obama/Ilves höll i Tallin idag. Och jag kunde känna vibrationerna från det estniska folket som fick idel lovord från den fria världens högsta representant och fick känna stor stolthet.

Utvecklingen i Estland, sen de lyckade skaka av sig den sovjetiska förtryckarmakten, är enorm. Den som läst in sig på Estland under sovjetockupationen, vet hur nertrampade och förnedrade de var - av alla hantlangare i sovjetimperiets kommunist"paradis".

Esterna har all orsak att vara stolta, de har gjort det som ingen trodde att var möjligt. Medan statsmän och politiker i grannländerna Sverige och Finland ofta tigde ihjäl de baltiska ländernas situation, för att inte stöta sig med ryssarna ... jobbade de själva metodiskt med att en dag bli fria. Det lyckades.

Jag har rest mycket i Estland, som faktiskt är mitt favoritgrannland! Bilden ovan föreställer ruinerna av NKVD:s (senare KGB) högkvarter ute på Spithamnsudden, som var en svenskby framtill 1944 när de flesta lyckades ta sig över Finska viken till Finland, och vidare till Sverige. Byn "bulldozades" ner, och Röda armén flyttade in. Här fanns en massa vapen/missiler som var riktade mot Finland, Hangöudd på vår sida ligger ju inte långt borta.

Längs stränderna finns ännu spår av deras skyttegravar. Här väntade de i ett halvt sekel på en fiende som aldrig kom.

Många estlandssvenskar har idag byggt sina sommarhus på gammal släktmark här ute. Birgit Eldh är en sådan, fram till pensioneringen var honVD för en friskola på Gotland.

Hon är född i Spithamn by och flydde med föräldrarna en mörk vinternatt 1944 i pappas båt till Finland. Hon var då 4 år. 45 år senare har kom hon tillbaka på sitt första besök, 1989, när ryssarna ännu fanns kvar. 1994 gav de sig av från udden. Sen många år tillbaka bor nu Birgit året runt på udden, i sitt mysiga röda hus med vita knutar.

Många har prostituerat sig

Ryssgubbar  (Bunias orientalis) vid vägkanten, med fripassagerare. Hirvensalo bro, Åbo. 2.9.2014. Foto: Håkan Eklund. Nr 245/365.

Vi som fotograferar är väl medvetna om hur lite en pressfotograf får förstärka effekterna i en pressbild. Den skall vara dokumentär. Punkt. Inte ens bolmande rök från brinnande pansar får göras mera dramatisk (mörkare), då blir den plötsligt manipulerad ...

Men hur är det med "skrivande och pratande" journalister. Var finns deras yrkesetik? De får tydligen prostituera sig hur mycket som helst och fungera som megafoner för uppenbara lögner. Som de är helt medvetna om. Ynkligt. Hur många är det inte som just nu fungerar som nyttiga idioter och knähundar för bödlar och diktatorer, som han i öst - Putin, som Garry Kasparov i sina kolumner alldeles korrekt kallar för gangster och diktator. Som under 15 år fullständigt monterat ner rättsstaten Ryssland (om det nu någonsin varit en sådan - men ett tag såg det ju ok ut).

Journalister som fungerar som megafoner för makten har fullständigt gett bort den yrkesintegritet som borde vara deras varmärke, dvs. trovärdighet. Hur orkar de? Alternativet är väl att få sparken, men ändå ...

Jag brukar läsa den ryska schackspelaren Garry Kasparovs analyser på nätet, och de är tusen gånger bättre än många journalisters texter. Han kan både analysera, reflektera över tingens ordning, sammanfatta och formulera sig både tydligt och med skärpa.

Kolla detta lilla utdrag ur Time Magazin (time.com/3227869/garry-kasparov-its-a-war-stupid/) 30.8.2014 under rubriken "It’s a War, Stupid!" där han gör narr av tandlösa västledare, både i Europa och i USA, som Putin leker med precis som han vill:

" - - - This vocabulary of cowardice emanating from Berlin and Washington today is as disgraceful as the black-is-white propaganda produced by Putin’s regime, and even more dangerous. Moscow’s smoke screens are hardly necessary in the face of so much willful blindness. Putin’s lies are obvious and expected. European leaders and the White House are even more eager than the Kremlin to pretend this conflict is local and so requires nothing more than vague promises from a very safe distance. As George Orwell wrote in his 1946 essay on language right before starting work on his novel 1984 (surely not a coincidence): “But if thought corrupts language, language can also corrupt thought.” The Western rhetoric of appeasement creates a self-reinforcing loop of mental and moral corruption. Speaking the truth now would mean confessing to many months of lies, just as it took years for Western leaders to finally admit Putin didn’t belong in the G-7 club of industrialized democracies. - - - ".

Sen lite till:

"- - - As one of the pioneers of the analogy I feel the irony in how it has quickly gone from scandal to cliché to compare Putin to Hitler, for better and for worse. Certainly Putin’s arrogance and language remind us more and more of Hitler’s, as does how well he has been rewarded for them. For this he can thank the overabundance of Chamberlains in the halls of power today — and there is no Churchill in sight.

As long as it is easy, as long as Putin moves from victory to victory without resistance, he gains more support. He took Crimea with barely a shot fired. He flooded eastern Ukraine with agents and weaponry while Europe dithered. The oligarchs who might have pressured Putin at the start of his Ukrainian adventure are now war criminals with no way back. The pressure points now are harder to reach. - - - ".

Fijiansk sevu sevu

Yagonainköp på torget i Labasa, Vanua Levu, Fiji Isl. 1.7.2014. Foto: Anita Eklund.

Skrev en kolumn i Vasabladet om sommarens resa, som publicerades senaste lördag (30.8.2014).
En kort betraktelse på 2600 tecken. Här ovan en bild från yagonainköpet på torget intill Labasafloden. Hon till höger sålde, hon till vänster tolkade från engelska.

Att skriva kolumn är det bästa jag vet, det gäller att fatta sig kort ...

Detta är den första kolumnen i en längre serie, som egentligen bara är en "personintroduktion", de följande gäller opinion - i olika aktuella frågor. Sånt blir man inte populär för ...

_______________________________________________________________________
Från en resa jorden runt

"Sista höjdpunkten under jordenrunt-resan var besöket hos Hilary norr om Sydneys skyskrapor. Hennes mormors mor Lovisa Peth kom från Munsala, från min farfars släkt.
Som sjuttonåring hade Lovisa tillsammans med väninnor rest sjövägen till Adelaide i södra Australien. Tufft. Där gifte hon sig med norrmannen Matthias Dahl. De flesta av emigrantparets barn och barnbarn träffade jag och frun vid våra Australienbesök på 1980-talet. Nu är de borta.
Hilarys man Pete har irländskt blod; idag en stenrik företagare i databranschen.

Efter släktmötet dök mättnadskänslan upp. Skyskrapor, människor, bilar och skyltfönster stod oss upp i halsen. Också de mäktiga bränningarna vid Bondi Beach hade tappat sin visuella styrka.
Seen this before-känslan tog över, hur vackert och exotiskt allt ändå var. Under åren i Söderhavet hann det ju bli några Australienbesök; detta var i sig inget nytt. Jag bara kände hur suget till Pandrosbacken i Kimo växte allt starkare. Till far och farfars gamla gårdstun med sommarblommor och insektjagande flugsnappare. Semesterlängtan från en miljonstad till det jordnära, tysta och ursprungliga. Till rötterna.

Innan Sydney hade vi gjort ett första återbesök på Fijiöarna, där vi bodde 1984-89. Människorna var lika vänliga som förr. Också lokalsamhället var sig likt. Sockerrörsfälten stod mogna för skörd och torgen var lika exotiska som tidigare. Fiskarna lika färggranna. Det var bara turistanläggningarna som tredubblats i storlek och lyx. Dem höll vi oss långt ifrån.

Mötet med Jone och Tabua som handplockades till vårt projekt 1988 var en stark upplevelse. Idag VD, respektive personalchef, för ett stort företag på ön Vanua Levu. Jone var min personliga counterpart. Jag lärde honom bl.a. att köra bil – en stor klumpig Landrover. Ibland skrämde han nästan livet ur mig längs de smala skogsvägarna i bergen.
Som traditionen i landet föreskriver hade vi nu med en bunt yagonarötter för sevusevu. De fyllde upp tanoaskålen och det blev en äkta Söderhavskväll sittande på pandanusmattor drickande yagona ur en kokosnötshalva. Sen mat ur en lovo (jordugn), yams, dalo, cassava, kött och fisk.

Innan Fiji hade vi spenderat några dygn i Vancouver. En dag hälsade vi på hos Eric Mara (86) från Helsingby och Gustav Bergman (88) från Oravais. De bodde kvar i sina stora fina hus som vi lärt känna i början av 1980-talet, omgivna av miljoner andra hus.
Trots att staden vid Stilla havet är lika fin som tidigare, med berg och stora skogar i norr insåg jag plötsligt hur bra det var att jag lyssnade på min fru våren 1981. När jag ville bli kvar i Vancouver sade hon resolut nej. Hon ville hem.
Med facit i hand är jag nöjd att det blev så."

I historisk katedral

Ensam. Åbo domkyrka 1.9.2013. Foto: Håkan Eklund. Nr 244/365.

Trots att jag passerar domkyrkan varje dag, på väg till jobbet, är det länge sedan jag gläntat på dörren. Måste ta som mål att sticka mig in och lära mig mera om Finlands enda medeltida katedral som invigdes till domkyrka år 1300.

I sidokapellen ligger en del kända fältherrar från 30-åriga kriget begravda, bl.a. Torsten Stålhandske, Åke Tott och Evert Horn. Domkyrkans mest kända gravmonument är Karin Månsdotters sarkofag, begraven 1613.