Värdefull läsning om naturfotopionjärer

Biskopsgatan, Aura å, Åbo. Juli 2013. Foto: Håkan Eklund.

Hittade Fotografisk årsbok 1969  i ett antikvariat. Rune Jonsson är redaktör och har fyllt 216 sidor med intressanta artiklar och bilder. Eftersom jag köpte min första systemkamera 1968 (som 16 åring) känner jag igen många av fotograferna, de var ju aktuella i den tidens fototidskrifter.

Årsboken handlar främst om naturfotografi och den nybildade föreningen Naturfotograferna (etablerades 1966) presenteras, de hade då 26 medlemmar. Jag minns dem alla, från Arne Blomberg till Lars Åby.

En av de läsvärda artiklarna har titeln "Den svenska naturfotografin", skriven av Arne Schmitz (läroverksadjunkt i Malmö som ofta hade artiklar i SDS och Populär Fotografi) och är en suverän sammanfattning över naturfotograferingens början (i början av 1900-talet) fram till slutet av 1960-talet.

Paul Rosenius bok "Min jakt med kameran" från 1912 betraktar han som det första värdefulla dokumentet över "djurfotograferingens svenska födelse". Jag har boken i min bokhylla, kollade igenom den och inser hur mycket naturfotograferingen (dvs. "wildlife photography", inte landskap ...) utvecklats under ett sekel. Med den tidens utrustning kunde han bara fotografera fågelungar och orädda fåglar som låg och ruvade sina ägg (bl.a. jorduggla i Lappland). Många av bilderna är från 1905 (skulle någon idag publicera lika dåliga bilder, skulle det bli ett ramaskri ...).

Arne S skriver också om Bengt Berg som var den första naturfotografen i Sverige som gjorde "gigantiska fotoprojekt", som att göra ballonguppstigningar till rovfågelbon i Himalya  och att följa med tranorna från nordliga svenska häckplatser ner till övervintringsplatserna längs Nilfloden (har båda böckerna; värdefulla).

Många av dagens Hasseblad-fans kanske inte vet att Victor Hasselbland var ornitolog och gav ut boken "Flyttfågelstråk" 1935 (hittas oxå i min bokhylla ...). Bilderna hade han tagit med en Leica, men han var inte nöjd med standarden. Alltså byggde han en egen kamera som blev en legend, men som idag tyvärr har förlorats ur svensk ägo.

Ok, detta bara som ett litet smakprov ur en intressant artikel ur en intressant årsbok.

Nr 196/365.

Fångad i flykten

Tornseglare (Apus apus). Hirvensalo, Åbo 14.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Inspirerad av gårdagens filosoferande kring TH:s tornseglarbild gick jag ut för att göra ett försök nu under förmiddagen. Jag använde ett 70-200 mm objektiv (med Canon 7D), och det var jobbigt.

De flesta fåglar som susade förbi byggnaden där de har ungar hann jag aldrig få in i sökaren. Av de ca 70 bilder där jag lyckades fånga en seglare i bild, hade inte automatiken hunnit med, alltså var de oskarpa. En handfull bilder blev användbara, dock inte optimala, t.ex. på bilden ovan svänger den bort huvudet från ljuskällan (solen ...).

Och här gäller det att panorera häftigt, använde 1/3200 s, ISO 640 och f. 5,6 förstås på fri hand. Det betyder att det inte är lätt att ta en sådan bild där kameran är stationär för att få en skarp tecknande landskapsbild (med vidvinkel) av växter i förgrunden och en skarp tecknad tornseglare som råkade susa över, och också bli stor, fin och skarp ..., som den bild jag nämnde om igår.

På Wikipedia hittas mycket nyttigt om vår tornseglare, bl.a. detta:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tornseglare
"Tornseglarens kroppsbyggnad möjliggör en snabb, svängig glidflykt, där vingarna är nästan horisontellt utsträckta och endast är lätt nedåtböjda. Vid starkare termik kan tornseglare även segla, men normalt växlar slag- med glidfaser vid olika tider av skild längd. Karakteristiskt är också ett frekvent vippande vid längdaxeln, som i glidfaser här och där strös in. I förbindelser med de likaså typiska vändningarna kan det ge intrycket att vingslaget sker asynkront.

För att undvika större höjdförluster avbryts glidflykten ibland med slagfaser, som kan vara från 0,5 till 22 sekunder. Den genomsnittliga varaktigheten uppgår till ungefär 4 sekunder. Slagfrekvensen ligger oftast mellan 7 och 8 slag per sekund. I glidflykt uppnås vanligen 20 till 50 km/h, i kraftflykt 40 till 100 km/h, vid flyktspel är över 200 km/h möjligt. Djur som övernattar i luften flyger genomsnittligt med 23 km/h. Det bästa förhållandet mellan energiåtgång och tillryggalagd sträcka ligger för flyttande fåglar vid en genomsnittshastighet på ungefär 32 km/h.<sup>"

Nr 195/365.</sup>

Ännu besviken på T

Pamplona, juli 2013. Foto: Håkan Eklund.

Varje gång jag hör skriande tornseglare går mina tankar till Terje Hellesö, och jag känner mig ledsen för hans skull, och min egen, dvs. att han iddes ruinera sin karriär (med stulna fuskbilder inmonterade i egna) och att jag trodde på honom - och blev lurad. Som alla andra.

Ännu innan han erkänt sitt fusk, mejlade jag honom och skrev att han inte skall vara orolig, "sanningen segrar alltid" skrev jag. Jag trodde förstås att han stod för sanningen och att någon som hade ett "ont horn i sidan" till honom ville skada hans rykte som fotograf. Men så var det ju inte.

Jag hade träffat Terje några gånger, brukade mejla då och då, och kände att han var en vän. Han var ju en sån otroligt trevlig "typ" (är säkert fortfarande).

Han visade en gång en fantastisk bild av en tornseglare som drar lågt över ett bestånd med blommande rallarros (mjölkört, duntrav - en växt med många namn). Allt i full skärpa. Bilden känndes "vidvinklig" och jag kunde inte förstå hur han kunde fånga en tornseglare i "full storlek" i en sån bild? Dessutom brukar nog inte tornseglare flyga lågt över rallarrosväxter ... När jag fråga hur den bilden tagits fick jag till svar "med en kompaktkamera" (som förklarade skärpan); men ändå kändes det inte rätt. Något stämde bara inte. Nu vet jag förstås inte om tornseglaren var inmonterad (som en massa avslöjade fuskbilder) i en fin landskapsbild, och detta påminns jag om varje gång en skriande flock med tornseglare drar förbi.

Som för en timme sen, när jag passerade en byggnad ett stycke bort som har häckande tornseglare under taket. Känns tråkigt med en sådan association, som bara hänger kvar ...

Bilden finns inte i hans bok "Min plats i ljuset" (288 s, 2005).

Melilotus

Vägkantsblomma. /Melilotus albus). Friskala, Åbo 13.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Det är inte länge sen blicken desperat sökte tecken på grönskande liv, nu är situationen den motsatta: ett överflöd av färg och form. Vägkanterna längs en "hundpromenad" kantas nu av högväxta vita och gula växter, dvs. vit sötväppling (ovan) och sötväppling som är gul, där det ännu för tre månader sen låg snö.

Hunden fick vänta när jag en stund knäböjde inför mångfalden. Brist på motiv finns det aldrig i naturen.

Nr 194/365.

Med huvudet i busken

Regnskog. Hirvensalo, Åbo 12.7.2013. Foto: Håkan Eklund.

Ibland tröttnar man bara på att ta tydliga och skarpa bilder, som ofta känns  tråkiga.
Fotografens frihet är ju att skapa vilka bilder som helst, och kalla dem vad man vill.

Behövde min dagliga bild, gick 2 meter utanför dörren, stack kameran med 100 mm makro in i närmaste buske. Och återvände in för en kopp kaffe. Punkt.

Nr 193/365.