Högt tempo

I mitt kontor, sonen på besök.  CLL- Arken, Åbo 18.12.2012. Foto: Håkan Eklund.

Det är märkligt hur allt arbete bara tenderar att hopa sig inför större helger, oberoende om det gäller jul, påsk eller midsommar. Eller semester. Just nu är det en sån period, som egentligen har pågått hela hösten ... känns det som. Har glömt bort nära släktingars födelsedagar, har glömt en massa annat som lovats - bara jobbar, jobbar.

Och julbrevet är oskrivet och oskickat, eventuella julklappar oköpta  ...

Men om alla tecken slår in brukar alla pusselbitar ha hittat sin plats när julaftonskvällen infinner sig. Och ett stort lugn under flera dygn breder ut sig; har massor med olästa böcker - till exempel. Och massor av oskrivet att skriva ...

Jag plockade fram några gamla julbrev, och blev både inspirerad och intresserad. Så många detaljer jag glömt. I ett julbrev brukar jag sammanfatta året, med en översikt från familjen, resor, aktiviteter, egna tankar och funderingar, eller annat intressant. Förutom att läsaren får ta del av vårt år, blir det också en värdefull familjehistoria för en själv. Vårt julbrev får fungera som julkort - ett substansfyllt sådant.

Minnet tenderar att vara en dålig dagbok, när man tänker bakåt är det i regel svårt att hålla isär saker och ting - allt tenderar att småningom smälta ihop till en enda grå massa ... I julbreven finns allt dokumenterat. Under denna vecka skall nog ett sådant se dagens ljus ännu; sen blir det att börja skissa upp nästa år mål ...

Killen stående i hörnet är min rumskompis; en bra påminnelse om vårt "ramverk", både som levande och döda. Killen i lässtolen är en trött son på hembesök från studiestaden.

Med kastrullfrisyr i ateljén

Mor och morbror, slutet av 1920-talet. Reprofoto ur släktalbum.

Detta är kanske den sötaste bild jag sett av min mor Margit (f. Bäck 1926), här bredvid storebror Harald (f. 1923) i en fotostudio. Bilden reprofotograferade jag under första semesterdagen i juli i somras, sen fick Harald ta vara på mammas gamla fotoalbum.

Bilden är troligen tagen i Erik Hägglunds fotoateljé i grannkommunen Vörå, den enda studion som fanns i trakten. Kul att titta på detaljer, hur de är klädda, klippta, hur fokuserade de är på fotografen. De har "blankade" skor, de är varmt och praktiskt klädda med "stickabyxor", och de ser välfödda ut.

Av frisyren att döma har mormor Elisabet (f. Häggman) klippt sina barn med ullsaxen, rätt av ...

När bilden togs hade morfar Arvid etablerat sig som bonde i Komossa, efter att ha tillbringat åren 1915 - 1925 i Amerika (han var på hembesök 1921-22). Komossa är en gränsby till det finska Finland, och fortfarande en helsvensk by. Några kilometer bakom skogen börjar sen det finskspråkiga området som sträcker sig hela vägen österut tills Ryssland kommer emot. Till havet i väster är det 10-15 km.
Den enda finska som mamma kunde var "dansgolvsfinska", som hon brukade säga, dvs. de viktigaste meningar som behövdes på ett dansgolv (och de är inte många ...) när hon och hennes väninnor for på dans till de finskspråkiga byarna.

Både mamma och hennes bror hittade sen sina andra halvor i grannbyn Kimo (där jag är född), lite närmare havet. Också den en helsvensk by.

På den tiden fanns det gott om ungdomar i alla gårdar, man behövde inte åka långt för att hitta en partner (och förresten hade de inget att åka med, bara cyklar ...). Mamma levde sitt liv på en bondgård (som pappa Helmer byggde när han var 18 år gammal).

Mammas bror Harald emigrerade till Sverige efter kriget där han jobbade inom byggnadsbranchen (i Avesta, Sundsvall, Umeå) .

Mor Margit dog våren 2001 (cancer) medan Harald fortfarande är still going strong och har med fru Mägne flyttat tillbaka till hemorten efter ett helt vuxenliv i Sverige. Harald fyller 90 år 20.9.2013. Han var med om de svåra avvärjningsstriderna i Tienhaara utanför Viborg i juni 1944, när Finlands självständighet räddades.

Syrerikt

Längs Aura å, Åbo. 15.12.2012. Foto: Håkan Eklund.

Igen en "illvädersdag" som vi säger i mina hemtrakter uppe i Österbotten. Men jag tycker om när det är busväder, det kräver både attityd och bra utrustning. Och som jag sagt många gånger tidigare är det bara vid hårt väder som människorna får "krypa till korset", sådant kan vi inte stoppa. Desto värre oväder, desto ynkligare är människan. Däremot känner ju människan sig tuff när natur och miljö exploateras ohejdat ... i den heliga ekonomins namn.

Men en liten snöstorm som idag är ju inget att orda om, sånt ger ju bara frisk, syrerik luft.

Ibland är det flyt

Inkognito. Åbo 14 december 2012. Foto: Håkan Eklund.

Att skriva är en process som ibland kräver en viss mognadstid för att texten skall flyta fram på ett spontant och naturligt sätt. Idag var det en sådan dag, när orden bara kom, och då är det roligt att skriva.

Tidigare i höst gjorde jag en intervju med en estlandssvensk kvinna, som flyttat tillbaka till fädernejorden i de gamla svenskbygderna i västra Estland (efter att med familjen ha flytt kriget 1944), som behövs för en artikel som skall ingå i årets sista nummer av tidskriften Skärgård. Som handlar om kvinnor.

Nu behövdes texten och nu hade materialet mognat i mitt huvud; texten bara hittade fram till tangentbordet. Jag hade börjat på hemdatorn efter morgonkaffet och ville inte byta tystnaden och flödet för att åka till kontoret. Jag jobbade tills texten var klar.

På vägen till jobbet under tidig eftermiddag stannade jag sen kort vid denna snöskrudade bil - för att få dagens bildsaldo fixat. Men helst skulle jag ha åkt ut till Estland för att fotografera mitt intervjuobjekt, i ett snölandskap, intill Läänemeri (Östersjön) ...

Maltas skam

I väntan på flyttfåglar att skjuta, Malta 26.9.2011 kl.07. Foto: Håkan Eklund.

Då och då brukar jag kolla in BirdLife Maltas webbplats, och där finns sällan goda nyheter om fåglar. Tyvärr. Här har laglösheten helt tagit över, beträffande jakt och fångst. Politiker och myndigheter svänger oftast ryggen till.

Medan andra europeiska länders ornitologiska föreningar rapporterar om sällsynta observationer, häckfågelinventeringar,fågelmatning, holkuppsättning  och annat trevligt, är det alltid fråga om problem när det gäller Malta.

Orsaken hittas hos en överstor jägarkår (20 000 med vapen ...) som inte har något annat att skjuta på än överflyttande fåglar, bl.a. från Norden. Malta är ju ett lilleputtrike (3 öar) med lite kvarvarande natur och en helt utarmad fauna (pga ohejdad tjuvjakt).

Så här rapporteras från hösten (http://www.birdlifemalta.org/index.aspx):
16^th November 2012, Malta – Since the opening of the autumn season on 1 September, BirdLife Malta has received 62 shot protected birds- nearly double the total of 33 shot protected birds recovered over the same period last year. This is the worst autumn hunting season since the organization started keeping detailed records of shot birds in 2007.  

Over 60% of the shot protected birds were birds of prey, including rare species in Europe such as the Pallid Harrier.

Furthermore during BirdLife’s international bird monitoring Raptor Camp the conservation organization recorded an additional 124 injured protected birds in flight with visible gunshot injuries, and a further 106 protected birds being shot at or shot down by illegal hunters. 

Commenting on the present situation, BirdLife Malta Conservation Manager, Nicholas Barbara said “We have been witnessing widespread and commonplace illegal shooting and killing of protected species this autumn. The nearly 300 protected birds we witnessed being killed or received are just those we could record with our limited resources. We suspect that with the shot birds directly reported to the authorities and the unrecorded incidences, thousands of protected birds have been killed this autumn.”

The flood of dead and injured protected birds received during the autumn hunting season has overwhelmed the Maltese authorities to the extent that the National Museum of Natural History, the Malta Police Force, as well as MEPA have no more capacity to store the carcasses of shot birds.

BirdLife Malta alone recorded 567 incidences of illegal hunting at 40 different locations in Malta and Gozo during its Raptor Camp in September.

With a daily average of just 3 police vehicles observed patrolling the countryside, the mean response time to illegal hunting incidents reported to police by Raptor Camp teams was 50 minutes.

“All the evidence shows that illegal hunting is getting worse and that current enforcement is not effective in deterring illegal hunters from shooting protected birds,” continued Mr Barbara.

BirdLife has repeatedly asserted the need for Malta to institute a dedicated wildlife crime unit with the resources and specialist training needed if it is to effectively tackle illegal hunting and trapping.