Ett sammanträffande

Väggstudier i Rom, november 2012. Foto: Håkan Eklund.

Under åren i Söderhavet (1984-89) fanns det samtidigt endast en annan landsman (från Finland) på Fiji. Vesa anlände 1985 och jobbade som köksmästare på ett lyxhotell men hade åkt vidare när Mike anlände och tog över vårt FN-projekt för 1,5 år. Och Mike hann åka året innan jag och familjen tog farväl av Fiji efter fem år i öriket (= det var verkligen inte lätt att åka ...).

Eftersom båda fortsatte sina jobb runt om i världen har jag endast sporadiskt träffat dem, eller hållit kontakt; så går det ofta när man träffat massor med människor - det går bara inte att upprätthålla kontakten till alla, hur man än ville.

Men båda killarna kom att betyda mycket för mig (och familjen). Vesa och hans amerikanska fru adopterade en fijiansk flicka, som fick oss intresserade - ett år senare hade vi adopterat två flickor ...
Och Mike fick mig intresserad av lärarutbildning, för att ha större chanser till projektjobb i u-länder där det oftast handlar om överföring av kunskap. Genast jag kom hem tog jag lärarutbildning och fick jobb i ett utbildningsprojekt i Botswana. Efter det har jag haft (och fortfarande har) en massa utbildningsuppdrag i Finland (turism, natur, foto) - som varit mycket värdefullt.

Me se, igår hörde båda av sig. Som en blixt från en klar himmel. I postlådan hittade jag ett bokpaket där Mike i bokform berättar om sitt livsverk i ett 40-tal länder, och på kvällen har jag mejl från Vesa som jag sen ringde upp. Och plötsligt levde Fijitiden upp som aldrig förr; blev inspirerad att kolla upp om jag ännu får kontakt med ett antal människor (lokala) som ännu finns kvar därborta.

Kanske det blir ett besök nästa sommar? Så att man igen får säga bula vinaka ...
Den enda fras som jag ännu inte glömt låter så här: Kata kata buno vaka levu, som mina fijianska kollegor sade varje dag. Kata kata betyder att det är hett, buno betyder svett och vaka levu betyder mycket. Sen är det bara att sätta ihop det hela :-)