Med leriga skor
Växtbild med 500 mm
Bärrikt. Kimo 30.9.2012. Foto: Håkan Eklund.
Det är ju inget som hindar att man också tar växtbilder med teleobjektiv, det har jag ofta gjort. Här ovan kollade jag in en rönn som stod i skuggan i en skogskant, fotograferad på stort avstånd (så slapp jag ta mig över ett antal djupa diken ...). Hade strax innan fotograferat rönnar i sol, men märkta att den i skuggan gav mycket djupare färger.
Ok, detta är ju ingen detaljbild, men också sådana kan man med fördel ta med 500 mm - fördelen är att man kan utnyttja en mörk fond på långt avstånd (t.ex. en skogskant) för att göra växten i fråga synlig, ett tele "pressar ju ihop" motivet som kan vara till fördel i många situationer.
Det är alltid välkommet med bärrika höstar, då finns sidensvansar och tallbitar att vänta på, när de småningom ätit sig söderut senare i höst. Innan dess gör väl trastarna så gott de kan för att minska på bärmängden.
Behöver inte alltid vara så nära
Spanande efter byte. Varfågel på Björkkärr, Kimo. 29.9.2012. Foto: Håkan Eklund.
När man spanar efter fåglar att fotografera, med kraftigt tele, är det som om man alltför ofta glömmer att man inte alltid måste komma så nära! Närmare än så här (c. 70 m) kom jag aldrig den vaksamma varfågeln. I sökaren kändes den bara som en "flugskit" (tagen med 500 mm på monopod), men ändå blev det en användbar bild.
Egentligen berättar bilden mera så här, speciellt med lite förklarande text till.
Allt det ljusa är otröskad havre på en mycket våt åker (odlingsområdet i skogen har tidigare varit ett kärr, heter också Björkkärr). Jag misstänker att havren blir kvar, så som det regnar var och varannan dag. Och det är oktober ...
I bakgrunden ser man också en skymt av en kärraktig glasbjörkskog, inramat med videbuskar. Ett favorit område för fåglar som varfågel. Och just så här sitter varfåglar och törnskator när de spanar efter byte.
Strax efter att bilden togs fångade varfågeln ett möss (såg i kikaren att den hade en liten ljus "boll" i näbben), som den sen flög iväg med till skogskanten, utom räckhåll för mig.
Järpskog
Höstskog. Pandros, Kimo 29.9.2012.
Har tillbringat två dygn ensam i naturen, i mina gamla hemskogar. Tid för vandringar i skogen, tid för att läsa, tid för att reflektera, tid för att fotografera. Alltså kvalitetstid. Eftersom vi varken vill ha elektricitet eller annan "lyx" (ingen radio, tv, internet) på stugan, har det funnits gott om lästid vid stearinljus och brasa, eftersom solen gått ner kl.19 och upp kl.08.
Från skogskanten på bilden ovan hörde jag varje morgon järpens höga, tunna vissling. Skall ta som nästa projekt (blir nog nästa år) att försöka fånga järpparet på bild, men först skall jag köpa en järpvissla.
Läser just nu in mig på författaren Ludvig Munsterhjelm (1880-1955) som i en av sina många jaktböcker beskrivit hur han lockade till sig järpar när han var ute på jakt (jagade järpar med miniatyrgevär, tyckte att hagelbössa var alltför grov och destruktiv för en liten fågel).
Han hade en järpvissla av silver som han påstod gav det rätta frekvensen och tonen, men brukade också göra en hemgjord av en grankvist ... Och han kunde härma både hane och hona.