Nummer 247

Stilig. Dagens bild, nr 247. 4.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

Parkerade intill en ovanligt vacker motorcykel utanför jobbet efter lunch. Fick bli dagens bild, nr 247 i ordningen. En dag har jag ju missat, men eftersom målet är 365 dagar/365 bilder  - lever ännu hoppet.

Ok, detta är inte alls viktigt, men är nog i sig en intressant övning. Det är nämligen svårare än jag trodde att ständigt vara på alerten med kameran, ens att komma ihåg att varje dag ta åtminstone en användbar bild.

Fick idag norska BioFotos medlemstidskrift Naturfotografen nr 2/2012, som kom ut i maj - och med mycket material från oss i BioFoto Finland. Och så här länge fick vi vänta på att ens få ett ynka ex av numret, där vi gratis varit medarbetare med texter och bilder. Där blev nog jag en illussion fattigare.
Eftersom vi i BFF ännu inte vet vad "sista priset" är på medlemsbladet, har de slutat skicka till oss. Men det betyder inte att de som donerat tid, texter och bilder till ett nummer - också skall bli lurad på konfekten. Det är inte rejält.

Annars gör redaktöre Pål Brenne ett ypperligt jobb, tidskriften börjar se allt proffsigre ut. Det är bra.

I Amerika

I Amerika för 90 år sen, ca 1920. Reprofoto 2012: Håkan Eklund.

Gamla Amerikabilder är härliga, de utgjorde den tidens facebook, skype, bloggbild, mejlbilaga, etc - en visuell hälsning till hemlandet, då via snailmail.

På bilden ovan står morfar Arvid Bäck (f. 3.3.1892, d.13.6.1975) till vänster, en kompis till höger. Här är de uppklädda till helg. Morfar jobbade främst som snickare och byggnadsarbetare, bl.a. i Rockford, Illinois. En kortare tid som gruvarbetare i Butte, Montana. Jag träffade morfars bror Erik i Rockford vintern 1981 och hösten 1982, och fick se hus som morfar byggt i staden Rockford. Spännande. Rockford var annars en typisk svenskstad. När morfar bodde och jobbade där i början av 1920-talet klarade han sig bra på svenska i staden ....

Jag har mycket av morfars gener - både vad resande beträffar men också utseendemässigt. På min konfirmationsbild från 1967 ser jag nästan ut som morfar på bilden ovan ...

Morfar hette egentligen Agnesbäck i efternamn, född och uppvuxen i Komossa, Oravais . Han gjorde det lite enklare för amerikanarna och började kalla sig för Beck, hemkommen igen med "ä" - Bäck. Han och mormor Elisabeth (f.1.6.1887, d.5.2.1983) gifte sig 1915. Strax efteråt for morfar till Amerika för att förtjäna pengar så att han kunde köpa svärföräldrarnas jordbruk/"lösa ut syskonen" (som han sen gjorde). Sammanlagt tillbringade han 5 + 2 år i USA.

När jag var liten älskade jag att sitta och lyssna på morfars berättelser om den stora världen, som säkert inspirerade mig att ta mig ut när tiden var mogen.

En läsupplevelse om vinterkriget

Ett läsfynd. Reprofoto: Håkan Eklund.

Jag tillhör den efterkrigstida generation vars pappor lyckades stoppa Röda armén från att ockupera Finland 1939-1944. Min pappa tillhörde den första årgången som inte drogs in i kriget (född 5.1.1927), alla som var födda 1926 (dvs alla mina kompisars pappor) hann bli inkallade innan det blev fred med Sovjetunionen hösten 1944 (sen skulle tyskarna köras ut ur Lappland, ett krig som räckte till våren 1945).

Pappa sade alltid att han var född en vecka från kriget.

Men allt manfolk från granngårdarna i byn hann vara med i kriget och jag minns ännu att det var krigsupplevelserna som dominerade samtalsämnet när vi "hade främmande" (så sade man i hembyn, när man hade gäster) i huset när jag var "liten" (i slutet av 1950-talet). Karlfolket satt i köket (och rökte) och pratade om det de upplevt i kriget, kvinnfolket satt i "salen" (finrummet) och pratade om annat. Och vi killar satt förstås med i köket och lyssnade så att öronen fladdrade. Det var spännande och hårresande historier som förtäljdes. Men det är ju inte mycket jag minns av dessa kvällar.

Tänk om man kunde ha spelat in dessa samtal!

Istället har de flesta av oss läst in oss ganska grundligt på det som hände under dessa ödesår; mina böcker om kriget fyller många hyllmeter. Senaste vecka hittade jag boken på bilden ovan (i ett antikvariat), om vinterkriget (som jag stormläst idag) och det är faktiskt en av de bästa jag läst - som handlar om en vanlig frontsoldats upplevelser. Författaren (utrikesredaktör i det civila) med det helfinska namnet var tvåspråkig, och var soldat i ett s.k. finlandssvenskt regemente. Boken som kom ut redan 1941 är en otrolig ögonvittnesberättelse ur en frontsoldats perspektiv, man fattar inte att någon kunde överleva de umbäranden som beskrivs! Helt ofattbart.

På nätet (http://www.veteraanienperinto.fi/svenska/t_pankki/a_lajit/Svensksprakiga2.htm) hittas bl.a följande om JR 10:

Infanteriregemente 10

Infanteriregemente 10 uppställdes i oktober i Helsingfors av svenskspråkiga reservister från Nyland och Helsingfors. Många reservister hade skyddskårsbakgrund. Regementet fick strax, också bland de finskspråkiga, namnet ”Tionde regementet”. Efter att regementet uppställts förflyttades det till västra Näset, där det före krigets utbrott påbörjade befästningsarbete och utbildning, men deltog också i höstarbetet på landsbygden.

Regementet stred under vinterkriget ända till februari 1940 i huvudställningen. Det klarade av att avvärja också de hårdaste av fiendens anfall. Särskilt tunga var striderna om Marjapellonmäki, som höjde sig 25 meter över den underliggande omgivningen. Då genombrottet hade skett längre österut inom Lähde-avsnittet, tvingades också infanteriregemente 10 att dra sig tillbaka till de bakre ställningarna. Efter tillbakadragandet hamnade regementet att genast den första natten marschera 25-30 kilometer och gruppera sig på nytt för försvar. Regementet förflyttades efter detta till södra sidan av Viborg och Viborgska viken. Särskilt i krigets slutskeden var regementet invecklat i mycket tunga strider. Det fick rykte om sig att vara ett bra regemente.