En läsupplevelse om vinterkriget

Ett läsfynd. Reprofoto: Håkan Eklund.

Jag tillhör den efterkrigstida generation vars pappor lyckades stoppa Röda armén från att ockupera Finland 1939-1944. Min pappa tillhörde den första årgången som inte drogs in i kriget (född 5.1.1927), alla som var födda 1926 (dvs alla mina kompisars pappor) hann bli inkallade innan det blev fred med Sovjetunionen hösten 1944 (sen skulle tyskarna köras ut ur Lappland, ett krig som räckte till våren 1945).

Pappa sade alltid att han var född en vecka från kriget.

Men allt manfolk från granngårdarna i byn hann vara med i kriget och jag minns ännu att det var krigsupplevelserna som dominerade samtalsämnet när vi "hade främmande" (så sade man i hembyn, när man hade gäster) i huset när jag var "liten" (i slutet av 1950-talet). Karlfolket satt i köket (och rökte) och pratade om det de upplevt i kriget, kvinnfolket satt i "salen" (finrummet) och pratade om annat. Och vi killar satt förstås med i köket och lyssnade så att öronen fladdrade. Det var spännande och hårresande historier som förtäljdes. Men det är ju inte mycket jag minns av dessa kvällar.

Tänk om man kunde ha spelat in dessa samtal!

Istället har de flesta av oss läst in oss ganska grundligt på det som hände under dessa ödesår; mina böcker om kriget fyller många hyllmeter. Senaste vecka hittade jag boken på bilden ovan (i ett antikvariat), om vinterkriget (som jag stormläst idag) och det är faktiskt en av de bästa jag läst - som handlar om en vanlig frontsoldats upplevelser. Författaren (utrikesredaktör i det civila) med det helfinska namnet var tvåspråkig, och var soldat i ett s.k. finlandssvenskt regemente. Boken som kom ut redan 1941 är en otrolig ögonvittnesberättelse ur en frontsoldats perspektiv, man fattar inte att någon kunde överleva de umbäranden som beskrivs! Helt ofattbart.

På nätet (http://www.veteraanienperinto.fi/svenska/t_pankki/a_lajit/Svensksprakiga2.htm) hittas bl.a följande om JR 10:

Infanteriregemente 10

Infanteriregemente 10 uppställdes i oktober i Helsingfors av svenskspråkiga reservister från Nyland och Helsingfors. Många reservister hade skyddskårsbakgrund. Regementet fick strax, också bland de finskspråkiga, namnet ”Tionde regementet”. Efter att regementet uppställts förflyttades det till västra Näset, där det före krigets utbrott påbörjade befästningsarbete och utbildning, men deltog också i höstarbetet på landsbygden.

Regementet stred under vinterkriget ända till februari 1940 i huvudställningen. Det klarade av att avvärja också de hårdaste av fiendens anfall. Särskilt tunga var striderna om Marjapellonmäki, som höjde sig 25 meter över den underliggande omgivningen. Då genombrottet hade skett längre österut inom Lähde-avsnittet, tvingades också infanteriregemente 10 att dra sig tillbaka till de bakre ställningarna. Efter tillbakadragandet hamnade regementet att genast den första natten marschera 25-30 kilometer och gruppera sig på nytt för försvar. Regementet förflyttades efter detta till södra sidan av Viborg och Viborgska viken. Särskilt i krigets slutskeden var regementet invecklat i mycket tunga strider. Det fick rykte om sig att vara ett bra regemente.