Typiskt

Ängspiplärka (Anthus pratensis), Friskala, Åbo. 30.5.2012. Foto: Håkan Eklund.

Typisk otur. Och tvärtom, tur för kursdeltagarna. När jag ensam återvänt med kameran (och fågelkanonen) efter en fågelkurskväll, har jag sällan fått de bilder som blivit kvar på näthinnan från kvällen innan (tofsmesen undantagen).

Men så är det i naturen, varje stund är föränderlig. Inget är statiskt. Och det gör ju det hela mera spännande. Förstås.

Under de senste fyra tisdagkvällar har jag lett en fågelkurs för intresserade vuxna, och varje gång har vi sett något intressant rätt nära. Typiskt. Eftersom jag kånkar på tubkikare och stativ, för att alla skall kunna se dessa små rörliga fåglarna bättre,  har jag förstås ingen kamera med (man borde ha en bärare ...). Men leder man en kurs, är det kursisterna och deras intryck/inlärning som skall ha första prioritet.

Men just då, när man är utan kamera, dyker det upp en massa fototillfällen.  Typiskt.
Första kvällen hade vi en duvhök nära, en annan kväll sothöna med vackert färgade ungar nära. I förrgår kväll hade vi fiskgjuse med en stor braxen som den just fiskat ur viken framför oss. I bra ljus tog den höjd framför oss, med den blänkande stora fisken i klorna, vackert placerad i flygriktning, dvs. med huvudet framåt. Mäktigt. Men nog känns det lite dumt att sen inte kunna fotografera den ...
Sen hade vi en enkelbeckasin i fint kvällsljus på en stolpe rätt nära, ute på strandängen.

I går kväll for jag till samma ställe (ligger ett stenkast hemifrån) för att åtminstone kolla in om enkelbeckasinen igen ville posera. Men nej, jag såg den bara på avstånd. Och förstås ingen fiskgjuse.

Nöjde mig med ängspiplärkan på stolpen ovan, som kan komma till användning i någon artikel någongång. Ängspiplärkor hittas ju inte längre i sydkustens odlingslandskap, som är alltför sterilt, dränerat och fyllt med monokulturer. Här i detta vårdade beteslandskap (delvis naturskyddsområde) finns den kvar, som en del av den mångfald som förlorats i industrijordbrukslandskapet.