En tragisk utveckling
Glädje och sorg. Helsingfors 28.5.2012. Foto: Håkan Eklund.
Sitter i bilen i regnet i Helsingfors med bilen till bredden fylld med sonens flyttlass och läser en kvällstidning medan han slutstädar första vinterns studielya, innan hemfärd till sommaren. Halva tidningen är fylld med ung sorg förorsakad av en ung kille som plötsligt valde att bli en mördare, halva tidningen är fylld med ung glädje (årets studenter). CD:n trummar ut Metallicas "The Day That Never Comes" som på sätt och vis ger en ram åt de svarta rubrikerna.
Man kan fråga sig, vad håller på att hända med en massa unga, vilsna män? Att en 18-årig kille, som alla betraktat som helt normal, klättrar upp på ett tak och helt sonika i vårnatten börjar skjuta ner ungdomar på gatan med pappas älgstudsare är mer än skrämmande. Som killen i Hyvinge, under natten till söndagen. Två dog genast, en ung poliskvinna är sönderskjuten (lever tillsvidare) och en massa andra ungdomar är allvarligt sårade.
Trots att denna mördare inte hade något egentligt motiv (vad man hittills vet), hade han något gemensamt med den norska terroristen Breivik: han älskade att träna krig, skarpskytte och att döda virtuellt via videospel, och att med kompisar leka krig i skogen med Airsoft-vapen.
Enligt tidningarna hade denna unga kille krigsveteranen Simo Häyhä (http://en.wikipedia.org/wiki/Simo_H%C3%A4yh%C3%A4) som förebild, en finsk soldat som under kriget dödad minst 505 ryska soldater - som krypskytt.
En skrämmande och tragisk utveckling, mitt i den materiella välfärden ... (som bland annat skapats på bekostnad av mental välfärd ...).