En som oftast simmat mot strömmen

Efter en hård vinter. Vägtistel på Friskalaängarna i mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Jörn Donner har jag alltid gillat. Kanske mest för att han ofta gått sina egna vägar och vågat säga och göra en massa oväntade saker. Dock utan att vara populistisk, det mesta är baserat på kunskap och substans. Men har har aldrig flytit med strömmen, alltid simmat motströms. Sådana människor är starka, och intressanta.

Dock: många tål inte den sortens människor . . .

Donner är en superintellektuell, språkkunnig och beläst herreman som har rest mycket och alltid haft ett skrivprojekt på gång. Det har blivit många böcker under årens lopp.

Nyligen hittade jag en av hans klassiker på ett antikvariat, "Nya boken om vårt land" (1967) som går på 507 sidor. En härlig bok. Idén är tydligen att göra en ny version av "Boken om vårt land" (1875) av Zacharias Topelius, som ända in till 1960-talet rekommenderas läsebok för folkskolorna i landet.

I ett kapitel där han berättar om sig själv skriver han bland annat: "När jag skrev Rapport från Berlin förstod jag att den resan måste sluta någonstans i Finland. Redan i början av femtitalet hade jag rest mycket i landet. Nu ville jag fortsätta. Jag hade intrycket att även de intellektuella som härstammade från någon fjärran trakt i landet och nu bodde i Helsingfors bara kände en resa, den från sin hemort till huvudstaden. På ett underligt sätt förstärktes jag i min tro att kontakten mellan klasser och grupper var ganska lös, att man levde i isolerade världar. Det var nyttigt, insåg jag, att läsa mycket, följa politiken och den nya sociallagstiftningen. Att se var lika viktigt. Medan jag reste hade mina generationskamrater omärkligt inlemmats i samhället. Av min studentklass blev några läkare, andra jurister. Människor jag kände hade bundits till arbetsplatser och lojaliteter, åsikter, ideologier. Inget on i det, men jag upptäckte att samtal inte mera var helt fria. - - - Var och en stod sig själv närmast. Klassamhället fungerade."

Mycket av det sistnämnda gäller lika mycket idag, som på 1960-talet. Trots att förutsättningarna om omvärlden förändras, är det mycket som förblir detsamma - i människans lilla värld.

För den goda doftens skull

Salix caprea. Runsala, Åbo. 23 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Ett av de viktigaste träden under tidig vår är sälgen. Den blommar tidigt, drar till sig insekter och är rena rama smörgåsbordet för den insektätande gransångare, som kommer tidigt.

I boken "Svenska träd - upptäck, känn igen och använd" (2007) av Pelle Holmberg och Marie-Louise Eklöf och med bilder av Maj-Britt Rehnström kan man läsa att Linné i sin "Lapplandsrapport" berättade att samepojkar brukade lägga bitar av "Nordlig anisticka" (som växte på gamla sälgar) i kläderna för den goda doftens skull. Den tidens deodorant! De skriver också att riven anisticka har använts som krydda i messmör och -ost.

Den nordliga anistickan är idag en viktig indikator för utrskogsartade skogar i norr.

Nudisten

Vårens första nudist. Runsala 23.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en lunchutflykt till grannön Runsala. Kollade in vårfåglar, sökte blåsippor - men hittade bara en stelfrusen nudist av okänd årgång.

Kollar in reaktionerna på de senaste dagarnas olustiga hatdebatt (i Finland) och hittar följande på Vasabladets hemsida (vbl.fi) som skrivits av Kenneth Mynnti, här ett utdrag:

Vilken är den makt som kan upprätthålla svenska administrativa strukturer i ett läge då dessa språkliga strukturer motarbetas både externt och internt?
Svar ingen. I ett läge där språkmajoriteten vill radera ut det andra nationalspråket och språkets strukturella förutsättningar inte bara ignoreras utan till och med motarbetas av centrala företrädare för den finlandssvenska befolkningen är oddsen för en svensk framtid i Finland inte särskilt goda.

I stället kan vi rimligen förvänta oss att emigrationen på sikt kommer att tillta på finlandssvenskt håll. Den dag finlandssvenska unga inte längre kan fullgöra sin värnplikt, studera och verka offentligt på svenska i Finland finns risk för att allt fler med svenska som modersmål börjar söka sig utomlands, företrädesvis Sverige.

Med dem försvinner i så fall en stor del av den kunskap, det entreprenörskunnande och det skattebelagda yrkesarbete som så väl skulle ha behövts för att råda bot på försörjningsobalansen i det här landet. Men det blir priset vi i så fall får betala för att vi inte bryr oss om att odla de båda nationalspråken och de identitetsuppfattningar som är intimt förknippade med ett modersmål.

Förmodligen kan vi få en motsvarande effekt i det fall vi i kostnadseffektivitetens, storskalighetens och tvåspråkighetens namn raderar ut de svenskdominerade kommuner som utgör en del av förutsättningen för en tillvaro på svenska.

Språkhets

Isflaken dra iväg, Aura å, Åbo 22 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

De senaste veckornas hatkampanj mot vår (finlandssvenska) försvarsminister Stefan Wallin kulminerade idag när oppositionen till slut förlorade, och Wallin fick riksdagens förtroende att fortsätta som minister.

I Finland skall vi enligt lagen ha ett  svenskspråkigt truppförband (ligger i Dragsvik, Ekenäs) och när försvarsminister Wallin från sin maktpositon sett till att det räddades, när ett visst antal förband måste läggas ner på vissa orter/slås ihop (av ekonomiska skäl) var det som att tända på stubinen till den finska kruttunnan: ett veritabelt ordkrig bröt ut, som var mycket vinklat och smutsigt.

Att sen medierna sällar sig till enfalden känns mycket tråkigt, men språkhets mot oss finlandssvenksar säljer, oberoende av vad sakerna gäller.

Alla politiker har fått sitt mandat av sina väljare, det är det mandatet som Wallin har försvarat, dvs. våra lagstadgade (finlandssvenska) rättigheter. Och det ligger förstås i oppositionens intresse (sannfinnar och centerpartister) att sätta emot, men när det gäller att sätta emot något som gäller vår lilla minoritet, då visar enkäterna att majoriteten av finnarna har samma åsikt ... (dvs. att försvarsminister Wallin borde ha avgått). Och språket som används i radio, teve, dagspress och framförallt på nätet - är skrämmande rasistiskt!

En rikssvensk som fått en viss insikt i detta är Dick Harrison som är professor i historia i Lund. Han skrev en kolumn på den finlandssvenska Tankesmedjan Magmas hemsida (24.2.2011) som han kallade Populistisk historieförfalskning  (http://www.magma.fi/dick-harrison/populistisk-historiefoerfalskning), och då fick han smaka på det som vi svenskspråkiga i Finland för uppleva jämt och ständigt.

Det som sedan hände berättade han om i följande kolumn den 23.3.2011
(http://www.magma.fi/dick-harrison/tva-maerkliga-manader), ur vilken jag plockat ut en liten del, och samma språkhetskampanj följde:

"För ungefär två månader sedan publicerades min senaste Magmakolumn, en betraktelse över de anti-svenskspråkliga stämningar som mötte mig under ett besök i Finland i januari. I mina ögon var kolumnen föga besynnerlig. Dess språkbruk, argumentation och analys avvek inte nämnvärt från vad jag brukar skriva i övrigt. Och jag har skrivit en hel del - ett trettiotal böcker, hundratals artiklar och recensioner, dagliga bloggar i en svensk dagstidning, med mera.

Låt mig även klargöra att jag inte är ovan vid att hamna i hetluften. Jag har ofta förekommit i offentliga debatter i Sverige och suttit i tv-soffor för att diskutera allt mellan himmel och jord.

- - -

Med andra ord: jag är van, sannolikt mer van än de flesta, att bli utsatt för anklagelser och smutskastning. Men inget hade kunnat förbereda mig för de senaste två månadernas skärseld. Kolumnen i Magma resulterade i en frenetisk och vredgad mailstorm som fick fildelarnas verbala dolkstötar att framstå som milda västanfläktar.

Attackerna, skrivna på engelska, kom från olika håll. Här fanns såväl framträdande förespråkare för stora organisationer i Finland (ingen nämnd, ingen glömd) som enskilda privatpersoner och anonyma röster.

- - -

Men när hatbreven väl slutat anlända blev jag plötsligt uppringd av en korrespondent från Helsingin Sanomat. Hon undrade om hon fick ställa några frågor med anledning av de många skriverierna, och jag tackade självfallet ja. Jag upprepade, i kortfattade ordalag, vad jag redan skrivit i Magma. Och nu började rond 2. Än en gång fick jag ta emot en svärm av ilskna brev. I sanningens namn skall det påpekas att jag också fick uppskattande brev från folk som påstod sig känna som jag men som inte vågade eller kunde säga det offentligt, men de negativa reaktionerna dominerade kraftigt. En finsk professor emeritus gick så långt att han skrev till rektorn för Lunds universitet, det vill säga min chef, och yrkade på att denne skulle ta mig i upptuktelse. I brevet refererade han till mig som "idiot professor".

Narrer och musikanter

I sina tankar. Åbo 22.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Körde ner till åkanten på väg till jobbet för att kolla isläget. Gissar att Aura å blir isfri idag.
Hörde samtidig sjungande sånglärkor högt ovanför ån och trafikbruset, fåglar på flyttning.

Kunde inte låta bli att ta en bild av en fokuserad dam som passerade narrerna, musikanterna och det medeltida partygänget på murmålningen vid "strandpromenaden", som berättar om Åbo stads långa historia.