En som oftast simmat mot strömmen

Efter en hård vinter. Vägtistel på Friskalaängarna i mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Jörn Donner har jag alltid gillat. Kanske mest för att han ofta gått sina egna vägar och vågat säga och göra en massa oväntade saker. Dock utan att vara populistisk, det mesta är baserat på kunskap och substans. Men har har aldrig flytit med strömmen, alltid simmat motströms. Sådana människor är starka, och intressanta.

Dock: många tål inte den sortens människor . . .

Donner är en superintellektuell, språkkunnig och beläst herreman som har rest mycket och alltid haft ett skrivprojekt på gång. Det har blivit många böcker under årens lopp.

Nyligen hittade jag en av hans klassiker på ett antikvariat, "Nya boken om vårt land" (1967) som går på 507 sidor. En härlig bok. Idén är tydligen att göra en ny version av "Boken om vårt land" (1875) av Zacharias Topelius, som ända in till 1960-talet rekommenderas läsebok för folkskolorna i landet.

I ett kapitel där han berättar om sig själv skriver han bland annat: "När jag skrev Rapport från Berlin förstod jag att den resan måste sluta någonstans i Finland. Redan i början av femtitalet hade jag rest mycket i landet. Nu ville jag fortsätta. Jag hade intrycket att även de intellektuella som härstammade från någon fjärran trakt i landet och nu bodde i Helsingfors bara kände en resa, den från sin hemort till huvudstaden. På ett underligt sätt förstärktes jag i min tro att kontakten mellan klasser och grupper var ganska lös, att man levde i isolerade världar. Det var nyttigt, insåg jag, att läsa mycket, följa politiken och den nya sociallagstiftningen. Att se var lika viktigt. Medan jag reste hade mina generationskamrater omärkligt inlemmats i samhället. Av min studentklass blev några läkare, andra jurister. Människor jag kände hade bundits till arbetsplatser och lojaliteter, åsikter, ideologier. Inget on i det, men jag upptäckte att samtal inte mera var helt fria. - - - Var och en stod sig själv närmast. Klassamhället fungerade."

Mycket av det sistnämnda gäller lika mycket idag, som på 1960-talet. Trots att förutsättningarna om omvärlden förändras, är det mycket som förblir detsamma - i människans lilla värld.