Hanko

Hangö udd, 10 februari 2012. Foto: Håkan Eklund.

Har tillsammans med kollegan Paul S hållit fotokurs för Hangö sommaruniversitet (mitt i vintern ...) i staden Hangö ute på Hangö udd som är Finlands sydligaste fastlandsudde. Ett härligt ställe för fotografer; motiv finns överallt.

På finska heter staden Hanko, och om det namnet finns det många svenskvitsar, som den om rikssvensken som stannade vid namnskylten och länge tittade på stadsnamnet "Hanko", och utbrast: "Va f-n, hanko, hemma i Sverige säger vi tjur ...".

Samma namn i varje årgång

Gamla Humanisticum, Biskopsgatan, Åbo. 9 februari 2012. Foto: Håkan Eklund.

Årets första nummer av Luontokuva (Naturbild) har utkommit, 84 sidor högkvalitativ naturfotografering. Utgivaren är den finska naturfotoföreningen Suomen Luonnonkuvaajat (http://www.luontokuva.org/) med 3000 medlemmar. Layoten är bra, papperskvaliteten, trycket, innehållet - allt är högklassigt, informativt och njutbart.

I numret hittas hela tolv sidor med fina järvbilder (17 st) av proffsfotografen Antti Leino, killen som i decennier specialiserat sig på att fotografera detta vårt mest sällsynta rovdjur (ca 150 individer i Finland). Tio sidor fylls med isbilder, de flesta tagna under senaste två isvintrar, från förbindelsebåten som trafikerar på de legendariska utöarna Jurmo och Utö.

Ändå är det något som jag många gånger reflekterat över: denna förening har mer än 3000 medlemmar, men i tidskriften är det främst proffsfotografernas bilder som publiceras, eller sådana som är "semiproffs" (tar proffbilder, men har fotografering som hobby). En liten begränsad grupp; oftast är det samma fotografer, år ut och år in.

Var finns de 2900 andra medlemmarnas bilder?

Be samerna om ursäkt

Snöfall - från min trappa, Hirvensalo, Åbo - idag 8 februari 2012. Foto: Håkan Eklund.

Ymnigt snöfall och minus tolv, det kändes lite ovanligt. Försökte ta några snöfallsbilder på fri hand, hade inte tid att börja pyssla med stativ och sådant (var på väg till jobbet) och den ideala slutartiden är alltid lika intressant att försöka komma underfund med. På bilden ovan satsade jag på 1/50 s - och det bidde så här.

Hittar en intressant debattartikel i Vasabladet (7.1.2012) där vår minoritetsombudsman Eva Biaudet (som också var uppställd som presidentkandidat) skriver: "Dags be samerna om ursäkt". Hon avslutar artikeln med: "De hemskheter som samerna utsatts för går inte att göra ogjorda men att erkänna dem är ett måste för att vi skall kunna leva sida vid sida. Samefrågan går ännu att lösa, men det är bråttom."

Till saken hör att nationalstaten Finland, liksom dito Sverige, under decennier som gått ägnat sig åt typisk förmyndarskapspolitik där olika typer av tvångsassimilering hört till vardagen. Alla skall ha samma språk, alla skall ha samma värderingar, kultur - etc. I början av 1900-talet samlades samebarnen från reskötarfamiljerna ihop i internatskolor och kristnades. De tvingades också lära sig majoritetsspråket (finska i Finland, svenska i Sverige ) och pådyvlades majoritetsbefolkningens kultur och seder.

Grundandet av sametinget i Finland och förnyelsen av grundlagen på 1990-talet har varit ett bra stöd för samernas rättigheter och ett uppsving för samekulturen. Men allt detta har kommit väl sent ...
Ännu för några år sen fick samerna längst uppe i norr kämpa med Forststyrelsen som ville kalhugga fina urskogar, som samtidigt var värdefulla som renbete och för turistföretagare. Samerna fick till slut sin vilja igenom efter att först ha kallat på förstärkning av Greenpeace och utländska miljöaktivister (som är dålig reklam för skogsbolag som vill sälja papper till kontinenten). Alltså: först stjäl man marken av ursprungsbefolkningen, sen har man mage att med våld hugga. Samma har gjorts också i Sverige.

Vi som är finlandssvenskar, är liksom samerna ett "gränsfolk". Vi känner mycket väl till denna kamp om språk och kultur, som vi ständigt får utkämpa, fortfarande. År ut och år in, varje dag - både på gator och i debattforum, på alla nivåer. Finlandssvenska skolbarn pratar oftast finska sinsemellan ute på stan, för att inte få på käften av sådana som inte tål att höra svenska  ... detta anno 2010.

Och just idag (8.2) när stora nedskärningar inom försvarsmakten tillkännagavs (pga av tvingande sparåtgärder) , passade en Sannfinne (tillhörande populistpartiet Sannfinländarna) på att stämpla detta beslut som språkpolitiskt, bara för att vår försvarsminister råkar tillhöra Svenska folkpartiet ... Så målas f-n på väggen.

Trettioåttonde dagen

På väg till jobbet längs Ågatan, Åbo. 7 februari 2012. Foto: Håkan Eklund.

Noterar plötsligt att vi är 38 dagar in på det nya året och känner att någon borde sätta på bromsen, annars kommer våren alldeles för snabbt. Inte för att jag inte vill ha vår, utan för att jag ännu har så mycket att göra (inomhus), som kräver mörker och kyla. Det är nämligen lättare att få sådant gjort om det inte finns så stora fresteler ute i naturen.

Just nu fortsätter jag jobbet med att skriva in (tidigare opublicerat material) på datorn ur fotografen Kaj Dahls dagbok från sommaren 1975 när han reste runt i Åbolands och Ålands skärgård för att samla in text- och bildmaterial för hans kommande böcker. Handstilen är prydlig och de bildkopior som jag har är av toppklass, och jag tycker att det är så synd att killen är död sen åtta år tillbaka (dog 2003, som 57-åring).

Av de bilder att döma som jag har såg han själv mycket bra ut, fotade med Nikon och Leica, och var en mästare i mörkrummet.

Jag har reprofotograferat en del av de s-v. kopior som hittats, men vi har inga negativ. Var de finns skulle vara värdefullt att veta, speciellt bilderna från Åboland och Åland.

Dock: I hans urklippsarkiv hittar jag en artikel (VN 15.12.1981) där det står att han överlämnat 2000 negativ till lokaltidningen Västra Nyland i Ekenäs, när de fyllde 100 år 1981. Dessa med bildmotiv från Ekenäs skärgård. Har de månne ordning på sitt arkiv och bildskatt?

Genomkorrumperat

I skamvrån, i mitt kontorsrum. 6.1.2012. Foto: Håkan Eklund.

Finlandssvenska dagstidningar är många, lokala och har begränsade resurser. Störst är Hufvudstadsbladet (www.hbl.fi) som ståtar med lyxen att ha en journalist placerad i Ryssland.

Under veckoslutet ingick en intressant intervju med presidentkandidaten Michail Prochorov, gjord i Novosibirsk (långt borta i Sibirien) av Hbl:s Rysslandskorrespondent A-L. Laurén, som jag gärna läser. Det är alltid lika intressant att få en liten inblick i vårt stora grannland i öster som till många delar förefaller så främmande och okänt.

I reportaget framkommer det att Prochorovs farföräldrar var bönder, som förlorade allt under Stalins tvångskollektivisering. De flesta skickades till Gulags slavläger, där en stor del slutade sina dagar som mitt spöke (på bilden ovan) som står parkerad i mitt kontorsrum (f.d. undervisningsmaterial).

I intervjun säger Prochorov att han vill bygga en gemensam ekonomisk zon med Europa och göra Ryssland till ett europeiskt land. "Vi måste lära oss att lita på vår omvärld och inte se fiender överallt", säger han i intervjun. Tänk om sådana killar kunde komma till makten i ett genomkorrumperat Ryssland där konkurrensen är totalt snedvriden - där det viktigaste är att känna rätta personer ...

Innan reportaget skrev A-L. Laurén så här på sin blogg: